Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Island Records
Betyg: 2/5
Jag har all respekt för B-52's och den har inte alltid funnits där. Egentligen så upptäckte jag bandet först när deras Flintstones-tema kom sommaren 1994 och sen dess har intresset för dom vuxit sakta med åren. Men så har vi ju också min favorit, det charmiga energiknippet Kate Pierson och hennes glada skrikande. En skiva sen tidigare har jag med bandet, "Cosmic things" från 1989, en platta som bevisar varför jag respekterar och gillar B-52's, man blir på ett glatt humör av deras pigga musik!
Fast det albumet tycker jag är bra mycket bättre än vad "Whammy!" är. Visst finns det energi och ett glatt humör här med, men vad som saknas är vettiga melodier och en bra produktion. Bandet har fastnat i en sorts synthstil, normalt som snask för mig, men det passar inte B-52's alls och synthproduktionen är dessutom väldigt tam och trist i jämförelse med mycket annat i samma genre som kom då. Följaktligen blir resultatet att B-52's mest står och ropar lätt okoncentrerat till varandra till ett stelt synthkomp. Skolboksexemplet är låten "Don't worry" där Kate Pierson och Fred Schneider, som normalt kompletterar varandra väldigt bra och försöker överträffa varandra i energi, mest står och skriker låttiteln i munnen på varandra, inte helt sällan heller helt utan att byta ackord.
"Song for a future generation" får gälla som ett av undantagen, en relativt OK låt som har en röd tråd och funkar, men så är det en singel också. Det är dessutom bra att dom försöker ha sin energi och glädje, men det låter väldigt segt och jag tycker inte dom kommer riktigt till sin rätta här, vilket tycker är väldigt synd för det är ett band som jag normalt tycker är glädjespridare i musikbranschen. Jag vet inte om skivan blir kvar i samlingen. Det är lite beroende på huruvida jag satsar på en komplett B-52's samling, men förmodligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar