Krönika: Diane Warren - en godkänd Polarprisvinnare

Polarpriset var tänkt en gång i tiden att vara en hyllning till legenderna i branschen och det började bra med Paul McCartney och Elton John och så vidare. Sen började media och branschfolk lägga sig i och klaga över vem som lärde upp vem och vem som var innovatören i en viss stil och därmed mest värd att vinna. Sen kom förstås det sedvanliga gnället, det är inte tillräckligt fokus på modern musik och aktuella artister. Grammisgalor, Rockbjörnsgalor, Nickelodeongalor och MTV-galor var inte nog utan det måste finnas en gala till för att kunna prångla ut musik till branschen. När sen Max Martin vann så kände i alla fall jag att priset hade förlorat i värde och att kommersialiseringen av Polarpriset hade börjat. Inte det att Max Martin inte har gjort en hel del för svensk musik, men lite högre hade jag tänkt att man skulle rikta blicken än att ge priset till tonårstjejernas pojkbandsbeskyddare på 90- och 00-talet.

Alltså är mina tankar om Polarpriset inte kanske det allra bästa just nu när Diane Warren blir årets vinnare. Operasopranen Anna Netrebko var den andra vinnaren, men eftersom jag kan exakt noll om opera av idag så fokuserar jag mig på populärmusikdelen. För dom som inte vet är så är

Diane Warren kvinnan som skapade otaligt massa rock- och soulballader på framför allt 80- och 90-talet. Aerosmith "I don't wanna miss a thing", Chicagos "Look away", Chers "If i can turn back time", Starships "Nothing's gonna stop us now", Michael Boltons "How can we be lovers" och Toni Braxtons "Unbreak my heart" är några exempel och dom blev världshits. Det går inte att räkna hur många jättehits denna dam skapat världen över under alla år och inte minst hemma i USA. Jag är fullt medveten om att Diane Warren som namn inte är någon Elton John eller Paul McCartney. När saxofonisten Sonny Rollins vann så tyckte jag att det var en av dom roligaste utnämningarna. Inte för att han är nyskapande, utan för att det var bra för jazzen och för att man lyfte upp en av dom få legender i genren som fortfarande var i livet!

Men problemet med det här priset är att man sen dess inte vet vilket ben man ska stå på. Ska man hylla legender eller ska man hylla namn som lockar en yngre publik? Det ena är prisets originalidé, det andra säljer till massan och media. Tyvärr så har man alltså sen länge börjat att allt mer ge vika för det andra, som ungefär det mesta i musikbranschen. Självklart är det roligare om man fortsätter att hylla dom ikoner som en gång skapat och givit störst influenser till den musikvärld vi lever i. Men om jag får välja mellan vinnare de senaste åren som Max Martin, Metallica eller Grand Master Flash och årets vinnare och vi nu har det Polarpris vi har så känns Diane Warren ändå bättre eftersom hon trots allt gjort så många låtar som blivit jättehits, räknas som rockklassiker och som många lyssnar på än. Hon är inte nyskapande, men stor i det hon gör och hon har skapat mycket för populärmusiken. Trots allt kan jag acceptera Warren som vinnare, även om det inte direkt rakethöjer prisets status. Polarpriset kommer ändå aldrig att bli det "Nobelpriset i musik" som man en gång försökte promota det som.

Diane Warren var en del av mitt 80- och tidiga 90-tal. När man lyssnade på Tracks och det spelades en rockballad så förstod man att det fanns en stor chans att Warren låg bakom. Och i många fall så var dessa dom bästa låtarna i powerrockgenren då. Om jag ska nämna fem av mina absoluta favoritlåtar av Diane Warren så blir det nog dessa:

* Cher "Love and understanding" från 1991, som jag ännu anser är Chers kanske bästa låt någonsin.

* Chicago "Look away" från 1989, en sorglig och lysande rockballad med ett helt annat Chicago än man är van vid.

* Bad English "When i see you smile" från 1989, i Sverige mest känd som låten som knuffade ner Roxettes "The look" från USA-tronen. En riktigt snygg och välgjord rockballad!

* Robin Beck "Save up all your tears" från 1989 (ett starkt Warren-år tydligen), uppföljaren till Coca Cola-reklam-låten "First time" och som är lysande 80-talsrock!

* Toni Braxton "Unbreak my heart" från 1996, ett bevis på att Diane Warren också skrev galanta soulballader med känsla, här en smärtsam känsla som Toni Braxtons röst lyfte fram med den äran!

Skulle jag nu göra en text om var och en av singlarna så skulle denna krönika bli alldeles för lång, men jag kommer att återkomma till dessa singlar med tiden eftersom dom alla finns i samlingen. Så alltså grattis Diane Warren till Polarpriset. Inte tidernas största och viktigaste vinnare, men klart värd att hyllas!