Utgivningsår: 1989
Skivbolag: WEA
Betyg: 4/5
Det kändes bara så rätt att riva av en gammal klassiker och då valde jag Phil Collins. Som jag har sagt förut så har jag fått ett stort förnyat intresse för Phil Collins musik efter att ha varit riktigt trött på en stor del av hans solomaterial. Det kändes som om Collins allt för ofta fick bära titeln mjukisfarbror och det var hans uttjatade ballader som fick mest uppmärksamhet. Men ibland växer man upp och inser att man inte sett skogen för alla träd och efter att jag lyssnat igenom hans första soloplattor "Face value" och "Hello, i must be going" och blivit enormt fascinerad över musikaliteten så har jag fått en helt annan respekt för honom.
För Phil Collins är ett proffs, ett riktigt proffs, en musiker som kan ungefär allt och lite till! Sen kan jag fortfarande tycka att en del av hans ballader fortfarande känns som lite sega upprepningar på varandra, men det vägs upp rejält av att det ändå är så bra gjort. När jag nu passar på att åter knyta bekantskapen med ett av hans mest säljande alster så kan jag inte låta bli att notera hur jag lyssnar på den här plattan på ett annat sätt än jag till exempel gjorde för drygt 30 år sen när jag fick den kopierad på kassett av min farbror uppe i Örnsköldsvik en sommar.
"... But Seriously" är en välspelad platta med ett rejält socialt patos, inte bara i plattans mest kända låt, den kanske något sönderspelade "Another day in paradice". Och även om jag kan tycka att "That's the way it is" och "Father to son" inte melodimässigt är Collins roligaste stunder, så är det ändå så otroligt snyggt. Och när han river loss med blås och allt i "Hang in long enough" och "Something happened on the way to heaven" så känns allt så perfekt, för Phil Collins när han får experimentera och/eller röja loss i de mer snabba låtarna är Collins som bäst. Jag våndas vad jag ska sätta för betyg, en trea för att balladerna ändå drar ner betyget eller en fyra för att det är så välgjort. Trots allt tycker jag att föregångaren "No jacket required" är snäppet starkare. Men jag friar hellre än fäller, detta är bra och skönt och är värt ett bra betyg även om det inte är originellt alla gånger!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar