expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

torsdag 4 november 2021

Nytt i samlingen - Oktober 2021

Sarah Vaughan - Sassy swings again
Utgivningsår: 1967
Skivbolag: Mercury
Betyg: 4/5

Sarah Vaughan lämnade Mercury med stil! Troligen är det delade meningar om det, eftersom Vaughan efter detta saknade skivkontrakt i fyra år och hennes plattor i 60-talets slut fick inte samma positiva bemötande som vanligt. Men har man en musikerskara som på denna platta så kan det inte gå fel, eller vad sägs om:
* JJ Johnson
* Phil Woods
* Benny Golson
* Thad Jones
* Kay Winding
* Freddie Hubbard
* Charlie Chavers
* Joe Newman
* Clark Terry
Jazzeliten är samlad i denna orkester för att backa upp henne och detta är riktigt bra! Arrangemangen är kanonbra, som den riktigt udda versionen av "Take the "A"-train". Eller vad sägs om den eleganta "The sweetest sounds", med en lugn pianoballad som snart byggs upp till en gallant svängig sak med full orkester. 60-talsjazz och jag är väl en sådär kombo. Det är fel att generalisera, men det finns strömningar i det decenniet som jag inte är bekväm med. Men detta är på alla sätt kanonbra 60-talsjazz! Skivan blir klart kvar i samlingen!



The Benny Goodman Trio (2-EP)
Utgivningsår: 1952
Skivbolag: Capitol
En bra månad har det varit för jazz när jag dessutom hittade en hög med fina jazzsinglar med två dubbel-EPs med Benny Goodman som främsta fynd. Jag vet, jag har exakt hur mycket singlar med Goodman som helst och egentligen är fler det sista jag behöver, men om det ligger ett två stycken EPs med två skivor var i dom så är det solklart att jag ska ha dom! 

Ska jag kritisera något så är det bristen på information om skivan för när det är inspelat framgår inte alls någonstans på plattan. Men via Discogs har jag fått fram att den är utgiven 1952 och troligen inspelad då också. Teddy Wilson är förstås med på piano och eftersom Gene Krupa och Benny Goodman ännu var lite gramse på varandra så hoppar James Crawford in på trummor. Detta är förstklassig swing där endast "After hours" känns lite stel. EPn blir självklart kvar i samlingen!



Benny Goodman Sextet Session (2-EP)
Utgivningsår: 1946
Skivbolag: Columbia
Vi utökar trion med tre man till och får en fin sextet-utgåva från 40-talets mitt. Det är inte Goodmans mest kända sextet-formation, men innehåller ändå Slam Stewart, Red Norvo och ömsom Mel Powell ömsom Teddy Wilson på piano. Slam Stewart är förvisso en basist jag stör lite mig på. Hans sätt att nynna samtidigt som han spelar med stråke på basen var häftigt och udda dom första 50 gångerna jag hörde det, men numera är det mer irriterande och uttjatat. Inte för att det förstör inspelningarna han deltar i dock, jag har accepterat det som en del av swingen då, men jag kan bli lika glad då han inte hörs. 
     Mike Bryan spelar gitarr och Morey Feld trummor dessutom.

Precis som med trio-EPn så är det inte mycket info om utgivnings- och inspelningsår utan åter fick Discogs stå till hjälp. Men musiken är förstklassig och skönast öser bandet på i "Rachel's dream". Lämna också ett öra till Jane Harveys sång i "She's funny that way". Det här är en riktigt bra och lysande sextet-EP, som bevisar att Goodmans andra sextetter svängde minst lika bra som den mer kända med Charlie Christian. EPn blir självklart kvar i samlingen!



Dr Hook - Players in the dark
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Mercury
Betyg: 3/5
Dr Hooks 80-tal, dom plattor dom hann ge ut då, var väl inte deras starkaste. Deras countryrock-doftande singer-songwriter-stil var inte direkt supersäljande i syntharnas och hårdrockens decennium. Denna platta skulle då också bli deras näst sista och den sista med ögonlappen Ray Sawyer. Men bandet är ju ett riktigt bra ett så självklart fanns en stor nyfikenhet när jag hittade denna på Erikshjälpen nyligen.

Men den här plattan tappade jag nästan hoppet om direkt när jag hörde dom tre första låtarna, som kändes som ett band i djup identitetskris med tramslåtar som "The turn on" och försök att låta både tuffare och poppigare (singeln "Baby makes her blue jeans talk"). Sen tog plattan en helt ny vändning i och med balladen "I can't say no to her" och bandet kändes igen åter för resten av plattan. "Pity the fool" är helt OK och även om det inte är deras allra bästa platta och det inte finns någon "A little bit more", "Sexy eyes" eller "The cover of the Rolling Stone" så är det en klart godkänd, avkopplande och riktigt bra platta som ändå ger Dr Hook-fansen det dom vill ha till sist. Plattan blir kvar i samlingen!



Moby - Natural blues
Utgivningsår: 2000
Skivbolag: Mute Records
Andra spår: The whispering wind/Sick in the system
Mobys platta "Play" spottade ur sig mängder med singlar och det är inte ofta som den femte singeln i ordningen blir den största och mest ihågkomna. Då tog det en tid innan jag fattade låten, men med takt att mitt intresse för experimentell dansmusik ökade så insåg jag hur kanonbra denna var. Låten är en enda lång snygg dansuppbyggnad kring refrängen i Vera Halls låt "Trouble so hard" från 1937. Den har ett riktigt bra groove och skönt sound, samt en stark och bra video!
     I år 2021 gjorde Moby en ny version av samma låt, fast nu med riktig sång istället av jazzsångaren Gregory Porter och sångerskan Amythyst Kiah, och även den är riktigt bra och lyfter upp låten till en ny nivå!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...