KRÖNIKA: Långsamhet eller naturlig utveckling - när musiksmaken plötsligt förändras...

Människan utvecklas och förändras med tiden. Jag har kanske inte alltid velat inse det själv, eftersom jag i det flesta fall fortsatt gilla mycket av det jag är uppväxt med och gillade som ung. Den synthpop från 80-talet som fick mig att bli musiknörd är fortfarande en stor del av mig, jazzen som jag gillade då är ännu det jag konsumerar mest och eurodiscon som jag till sist lärde mig älska är ännu något jag gillar skarpt. Det jag gillade som liten är inte bara nostalgi för mig utan det jag gillar mycket ännu. Vettigt, vanligt eller onormalt får andra bestämma, men så är det. Då är det svårt att tro att man ska utvecklas någon gång musikaliskt i livet.

     Men en utveckling kan ju också gå åt andra hållet, alltså att man börjar gilla sånt man som ung förkastade. Och, jo, även jag HAR utvecklats genom åren, även om jag ibland undrar om det är utveckling eller om jag bara är löjligt långsam. Det är mängder av artister som jag med lite förvåning och glädje kan hitta i min skivsamling som jag under mitt exempelår här 1994 aldrig skulle ha kommit på tanken att köpa. Jag tycker det är intressant att följa hur människor till slut efter långvarigt motstånd vänjer sig och långsamt accepterar viss musik och även blir ett stort fan av den. Ibland kan jag förstås bli lite orolig. Betyder det att jag om 20 år börjar lära mig gilla artister som Kanye West, Justin Bieber, Zara Larsson, Hov1, Victor Leksell och Newkid, som jag idag är totalt ointresserad av och är glad om jag aldrig behöver höra mer i mitt liv? Trots allt har jag hittat låtar med Lady Gaga som faktiskt är helt OK och en av 2021 års bästa låtar var faktiskt med, surprise, Agnes! 

Jag hade ändå tänkt att delge några av dom artister eller band som jag 1994 aldrig skulle komma på tanken att samla på, men som jag idag gillar skarpt, för att visa hur märklig det mänskliga sinnet är ibland. En av artisterna hade förvisso 1994 inte gett ut plattor än, men jag tror ni fattar bilden ändå.

Randy Crawford: 1994 var Randy Crawford för mig "hon som sjöng den där monstruöst tråkiga låten "Almaz" på Tracks 1987. Här kan jag kanske skylla på medierna som inte bemödar sig spela vissa artister som vanligen inte tillhör hitlistans högsta topp i radion. Om dom hade det så hade jag kanske tidigare insett som idag hur fantastisk röst denna sångerska har och hur fantastiskt mysig och vacker musik hon gör med sina polare i The Crusaders! Randy för mig idag är en stor favorit och har en av världens bästa och skönaste röster! Och idag så gillar jag även "Almaz", kanske inte min favorit med henne men den är långt bättre än jag gav den cred för då.

Blood, Sweat & Tears:  Den här typen av jazzbluesrock var 1994 bara partyaktig och flummig hippiemusik för mig, som då ville ha mina jazzklassiker från 50-talet och bakåt. Och när jag började folkhögskolan och kom i kontakt med folk som hade egna band som spelade sån musik på skolan så kände jag mig rätt ensam som inte njöt av det eller förstod detta. Sen för drygt fem år sen mindes jag en ändå rätt bra låt med Blood, Sweat & Tears som hade spelats i ett Kulan I Luften för länge sen. Jag hittade plattan och låten ("Lisa, listen to me") och spelade LPn "B, S & T 4" och hela min värld ändrades. Detta var ju kanonskönt och ösigt med häftigt blås! Idag har jag alla deras plattor i samlingen. 

Lars Winnerbäck: Lars Winnerbäck har jag då alltså inga referenser tillbaka till 1994 till, men när "Elegi", "Hum-hum i Humlegården" och alla andra av hans hits blev stora på listorna så fattade jag INGENTING. För mig var han inget annat än en kopia av Ulf Lundell, som jag aldrig gillat ändå. 
När jag sen jobbade på en second hand-affär 6-7 år sen så ville en arbetskamrat att jag skulle säga till honom om jag hittade skivor med Lars Winnerbäck. Av nyfikenhet så hittade jag ett exemplar av hans samlingsplatta online och lyssnade igenom den och fångades av texterna, rösten och hans sköna musik. Detta var ju inte alls så dåligt och långt bättre än någon av Lundells låtar. Och idag köper jag Winnerbäck-plattor när jag hittar dom!

The Prodigy: 1994 var The Prodigy bandet som gjorde den där "horribelt hemska och jobbiga" "No good (start the dance)". Och inte blev det bättre av att dom sen blev rockigare med bigbeat-eran och gjorde "Smack my bitch up" och andra "röriga flumlåtar". "Firestarter" var väl rätt OK, men det var allt då. Hopp till ca 2015 och 90-talets big beat-genre var sen 15 år en av mina favoritstilar. Jag hade råkat höra en nyare låt med The Prodigy, som var en av få band i stilen jag ännu inte försonats med. Men den här låten var ju riktigt bra, insåg jag. Försiktigt och nyfiket så kollade jag upp lite andra låtar med bandet och insåg åter hur totalt fel jag hade haft i alla år. The Prodigy var ju hur häftiga, oförutsägbara och röjiga som helst!

Eagles: 1994 var Glenn Frey, Don Henley och Eagles ett band jag var helt ointresserad av. "New kid in town" var bra, men det var väl ungefär allt. Och när Eagles 2011 spelade i Sundsvall, hela stan gick i kollektivt rus och sjöng "Hotel California" och reklamkanalerna överöstes med reklam för eventet så stod jag och en tjejkompis som jag jobbade med på Myrorna och skakade på huvudet och fattade inget. Eagles var ju "skittråkiga"! Idag, när Eagles vuxit till ett favoritband från 70-talet, så hade jag också stått och hoppats på att få en biljett och få se "New kid in town", "Take it easy", "Heartache tonight" och "One of these nights" live i min egen hemstad. 

David Bowie: Jag var kanske inte helt främmande för Bowie förr, men att gilla något som var äldre än "Fashion" och nyare än "Absolute beginners" fanns inte på kartan. Det var en aning för flummigt, konstigt och ointressant då. Sen började jag långsamt upptäcka att dom äldre sakerna inte alls var så dåliga ändå. Jag gjorde en kanonaffär och lyckades hitta hela sex David Bowie-plattor samtidigt till bra pris, rätt nära in på efter hans död, och därmed var min värld förändrad och jag insåg att flummig inte alls var rätt ord, snarare fantasifull, oförutsägbar och kanonbra! "The rise and fall of Ziggy Stardust and the spiders from mars" blev plötsligt min nya favoritskiva med Bowie och är så än!

Stan Kenton: Jazzen kommer inte undan. När Leif Andersson spelade Stan Kenton och hans orkester i "Smokerings" så fnyste jag och vägrade spela in låtar med denne storbandsledare. Jag tyckte i många år att Kenton var för experimentell för konventionelle mig och att inspelningarna var riktigt dåliga, detta trots att jag ju gillade Boyd Raeburn, en mindre känd orkesterledare som ibland var nästan i samma stil som Kenton. Men swing skulle det vara, punkt! Men för fem år sen så började jag inse att jag kanske ändå skulle ge Kenton en ny chans och fick till slut med lång näsa sitta framför kameran på min Youtube-kanal och erkänna med vit flagg att jag haft fel i alla år. Stan Kentons jazz är ju hur häftig och spännande som helst!

Betänk också att 1994 var jag en väldig motståndare till både britpop och eurodance, dåtidens stora musiktrender, men snart så insåg jag hur grymt skönt och bra de musikstilarna var! Jo, jag är aningen långsam att fatta ibland, men samtidigt är det intressant att se hur musiken kan förändra en människa, eller snarare hur en människas förändring kan ge nya musikaliska vinklar. Så var uppmärksam om dom där små fröna som ni ändå upptäckte som ung. Där ni inte riktigt gillade en sorts musik, men hittade ändå en del små korn i musiken som ändå var lite intressant. För dom fröna kan en dag med mognad och utveckling växa sig större än ni tror när ni blir äldre och snart står ni där vid skivbacken och tänker:
"Jo, jag ska nog prova den här artistens plattor ändå, trots allt..."