Krönika: Sönderspelade hits - klassiker eller hatade låtar?

Det finns en kategori låtar både skapar hat och glädje hos musikälskare, sönderspelade låtar. Alltså dom låtarna som är så flitigt spelade i radio och överallt annars att man till slut inte orkar höra låten mer. Det här är väl ett fenomen överallt annars i världen också, men vi svenskar i alla fall tycks ha en förkärlek till dessa. Jag kan tycka att gränsen mellan klassiker och sönderspelad är löjligt hårfin ibland. När 85% av svenskara gladeligen utbrister när "The final countdown" spelas igen:
"Åh, här har vi ju en riktig goding!!!"
Var på volymen åker upp till max. Eller så säger någon:
"Här har vi ju en RIKTIG klassiker!"
Sen plockas Attacks "Ooah hela natten" fram och läggs på. Och man förväntas på något sätt gilla dom, för dom är ju trots allt "klassiker"! Och klassiker må dom vara, men det betyder inte nödvändigtvis att man orkar/vill höra dom. Jag för min del har hört dessa klart under min livstid, men inte lär jag bli bönhörd. 

Givetvis är det långt lättare för en låt att bli sönderspelad idag med alla hundratals reklamkanaler, poddprogram och streamingtjänster. Innan dess så spelades låten förstås också överallt och man kunde dessutom spela in låten och lyssna på den om och om igen, samt köpa Absolute Music eller Mr Music, men det går inte att jämföra med dagens utbud och möjligheter. Jag har alltid sett mig som mannen mot strömmen på något sätt. När man ska nämna en favoritlåt från en artist så nämner dom flesta den största hiten, medan jag hellre visar upp den lite bortglömda andra eller tredje singeln från samma platta. Ni som har sett mina årslistor har kanske saknat flera stora hits från respektive år. Är låten för sönderspelad så hamnar dom flesta längre ner, så är det bara. Då är det ett bevis på att jag förvisso kanske gillar den, men är delvis eller helt trött på den.
     Men samtidigt så är det också en skillnad mellan när låten i fråga kom. För en låt som A-has "Take on me", sönderspelad och inkluderad på snart alla 80-talssamlingar som finns jorden över, har jag nostalgiska känslor till och dessa tankar som kommer då jag hör den gör att jag kan stå ut med låten och till och med till en viss del gillar den än. Och detta gäller för många låtar från den eran då jag upptäckte popmusiken på allvar. Låtarna må ha spelats till döddagar, och visst lägger jag hellre på andra låtar med artisten, men nostalgin gör att jag ändå inte byter kanal eller gör mig av med singeln.
     Samma känsla kan jag ju knappast få vad gäller 50- 60- eller 70-talsmusik. Jag var fem år när 70-talet slutade, så nostalgimusik dessförinnan är ju tämligen svårt. Vilket betyder att söndertjatade låtar från då, som Sweets "Ballroom blitz" eller Elvis Presleys "Jailhouse rock", aldrig kommer att fastna hos mig, hur mycket klassiker dom än må vara. Dom är med största sannolikhet låtar jag är och förblir ogillande till.

Jag sa "med största sannolikhet", för det finns undantag förstås, här som i det mesta annat. Det finns

låtar som må ha spelats i evigheters evighet, men som jag ändå inte kan låta bli att lyssna på. Dessa låtar har något som ändå gör att dom har fastnat hos mig, och då är det inte nostalgi. Inte i första hand i alla fall. Jag borde känna mig löjligt less på alla dom största singlarna från Michael Jacksons "Thriller". Titelspåret, "Beat it" eller "Billie Jean" kan alla snart i sömnen. Men Quincy Jones sound, arrangemangen samt melodierna är så briljanta och snygga att jag likväl gärna hör dessa igen. 
     Samma med Deep Purples "Smoke on the water". Det finns knappt någon svensk (eller människa på jorden) som inte kan det nu klassiska riffet från den låten. Men gunget och groovet i den låten, samt Jon Lords orgel, går inte att förneka. Jag gungar med lika mycket hur ofta den än spelas. 
     Eller en über-80-talare som Phil Collins "In the air tonight", som faktiskt är en av få låtar som jag har varit trött på, men fått förnyat intresse för i vuxen ålder. Låten må ha spelats till leda och funnits på alla 80-talssamlingar i världshistorien, den är så snygg, mäktig och vacker så jag älskar den lik väl än. 
     Vill ni ha en 60-talare till? Jag nämnde Elvis "Jailhouse rock" som ett exempel på uttjatade låtar jag inte vill höra igen, helst. Men ingen ska tro att jag är less på hela artisten Elvis, han hade ju andra sidor. En annan låt som spelas nästan jämt när det talas Elvis är "In the ghetto", hans ikoniska låt där han belyser dom färgade fattigas situation i USA på 60-talet. Jag har ju skrivit om hela plattan "From Elvis in Memphis" tidigare och, som jag sa då, arrangemanget och stämningen på "In the ghetto", som alla andra låtar på plattan, är så otroligt snyggt att jag gärna lyssnar på den om och om igen! Som sagt det finns låtar som man borde vara enormt less på, men likväl inte kan sluta gilla. Och med dom premisserna så har jag svårt förstås att egentligen klaga på när någon säger sig gilla "The final countdown" med Europe, även om jag ändå ofta tipsar och önskar att man lyfte ögonen mot alternativ som gemene man inte hört lika mycket. 

Nu när jag har givit prov på låtar som jag trots allt gärna lägger på, vill ni ha exempel på fler låtar som jag aldrig någonsin helst aldrig vill höra igen? Jag säger Whams "Wake me up before you gogo". Jag säger Terry Jacks "Seasons in the sun". När det gäller Wham-låten så känner jag bara hur jag dör inombords när den går igång. Och "Seasons in the sun" fick jag för evigt förstörd när jag jobbade på en second hand-butik och reklamkanalen Radio Guld stod på dagarna i enda och den låten spelades tre gånger PER DAG! Sen dess känner jag bara "MEN ORKA!!!" när den spelas! Sorgligt, men sant, för jag gillade faktiskt den låten en gång i tiden...