Nytt i samlingen - Februari 2024

Christer Björkman - Kärleken blev nästan sann
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: GlenDisc
B-sida: Du, jag och en flaska vin

För en gångs skull börjar jag med en singel. Så här i Mellotider och den stundande Eurovision-spektaklet, som ju går i Sverige i år, så är det väl bra timing med den här singeln. Christer Björkman har ju valt att återkomma som producent till årets Eurovision i Malmö så därför är det dags att damma av hans gamla synder. Något straff ska han ha för att ha dragit tävlingen ner till den tragiska mylla den är i nu.

Skämt och sido, att Björkman har en artistkarriär bakom sig vet väl alla, han har ju ändå vunnit festivalen en gång, och han fick ju en hel del fullträffar redan med sin första platta. Han toppade Svensktoppen 1985-86 med "Våga och vinn" och "Drömmar", två riktigt bra låtar. Den här debutsingeln är dock helt bortglömd idag, även fast den toppade den lista som ersatte Svensktoppen fram till återstarten 1985, "Skivstafetten", där man lät en vanlig familj i veckan i Sverige skapa sin egen Svensktoppslista. Bruno Glenmark har producerat och Björkman har en len och sval röst. Svensktoppsettorna är starkare som låtar, men detta är inte dåligt alls utan en riktigt snygg svensk 80-talsschlager. Och b-sidan är också klart lyssningsbar och snygg! 



Anne Murray - Love song
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5

Det har gått två år sen jag hade med Anne Murray senast på bloggen och den här gången har hon hämtat låtmaterial från intressant håll. Bland dom som har gjort originalen av flera av låtarna finns Kenny Logins, Alan O'Day, Loggins & Messina, Lennon/McCartney och Henry Mancini. "Love song" är en platta som annars blandar hennes fantastiska ballader med låtar som pendlar mellan gospel, country och pop. Balladerna är klart plattans bästa tillgång här, men det finns spännande saker bland de andra spåren också. Hennes version av The Beatles "You won't see me" är helt OK och Alan 'O'Days "Real emotions" är charmig och småtrevlig.

Sen kanske inte gospelbidraget här, "Backstreet lovin'", samt avslutande "Send a little love my way", är plattans allra roligaste spår, men totalt sätt får jag ändå säga att detta har en sån hemtrevlig och snygg mix och är så bra gjord att det är den hittills bästa av dom Anne Murray-skivor jag har hört och skrivit om här. Inte perfekt, men den är klart njutbar  och den blir klart kvar i samlingen!



Arnstein Johansen - Jazzaccordion
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Wake Production
Betyg: 3/5

Den här plattan är svår att bestämma sig över. Jag köpte den av två anledningar, dels så gillar jag dragspelsjazz. Och dels så är premisserna lite spännande vad gäller inspelningen. Jag hade noll aning om vem Arnstein Johansen var, men så är jag rätt ny på genren. Men Arnstein är alltså en av Norges största dragspelare och en dag 1971 så hade han och hans vän Sverre Cornelius Lund varit med på dom nordiska mästerskapen i dragspel. På kvällen sen blev dom bjudna hem på middag till Andrew Walter, en av Sveriges mest kända dragspelare. Ju senare det blev ju mer jam på dragspel blev det och när klockan hade passerat 01:00 så började Johansen dra igång den ena jazzklassikern efter den andra på sitt spel och Walter tog fram inspelningsutrustningen och spelade in sin norske kollega. Resultatet är alltså detta och ett nattligt jam hemma i hos någons vardagsrum kan ju svänga något enormt så självklart kändes skivan intressant bara därför.

Nu hade den här skivan varit än mer svängig och intressant om man hade haft något sorts komp med, men här är det Arnstein Johansen ensam, samt med Andrew Walter på ett annat dragspel på ett par andra låtar. Detta gör att plattan tenderar att bli lite stel och småtrist stundtals. Trots allt är dragspel inget piano när det gäller hur mycket man kan göra för att få det att svänga solo. Jag tycker ändå det låter småmysigt och han lyckas göra något nytt av klassiker som "Cherokee", "There will never be another you" och "All the things you are". Men jösses vad mycket mer det hade kunnat svänga. Jag tror dock i slutändan att skivan blir kvar för det är en udda platta med en kul inspelningshistoria och det är välspelat, även om det blir lite slött i längden. Nu brukar jag numera inte skriva om skivor jag inte kan bjuda på smakprov från och det finns inga spår från plattan på Youtube, men jag gjorde ett undantag här. Så jag har hittat en version av "There will never be another to you" inspelad för norsk TV ett år innan, här med komp.



Duke Ellington - Duke Ellington presents...
Utgivningsår: 1956
Skivbolag: Betlehem/Ember
Betyg: 4/5

Att man aldrig lär sig! När jag såg den här plattan så tänkte jag "Ellington, 1956, tja det låter väl rätt traditionellt, men det är ju ett tidigt studioalbum och ingen samling, så den är ju klart värd att ha". Det finns nästan inget som heter "traditionellt" när det gäller Ellington. The Duke var väldigt produktiv under 50-talet med många plattor och det är helt klart oftare man hittar samlingar eller nyare plattor av olika slag än gamla studioalbum. 

Det intressanta med den här plattan är att den innehåller väldigt få av Ellingtons originallåtar och mest gamla standards, vilket man inte heller ser så ofta. Dessutom är den här plattan mesta dels i svalkande slow-tempo och ballader, även om det finns några snabbare spår. Johnny Hodges saxofonspel är lysande och hela plattan inleds med en riktigt spännande latininfluerad version av "Summertime", så "traditionellt" är det inte. Men väldigt välgjort, avkopplande och bra! Plattan blir solklart kvar i samlingen!