Den Harrow - Lies

Den Harrow - Lies

Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Baby Records/Ariola
Betyg: 3/5
Den Harrow var ett stycke musikhistoria för sig. Två italienska producenter tog en ung manlig fotomodell, satte honom vid mikrofonen, upptäckte att han inte kunde sjunga alls och beslöt sig för att göra en pre-Milli Vanilli. Alltså sätta någon helt annan vid micken medan modellen, Stefano Zandri, fick all uppmärksamhet vid kamerorna. Jag tror att anledningen förklarar sig själv om man betänker att namnet Den Harrow är baserad på det italienska ordet "Denaro", alltså "pengar". 

På dom flesta av Harrows mest kända hits är det amerikanen Tom Hooker som sjunger, men till den här plattan så hade det samarbetet skurit sig och man kontrakterade engelsmannen Anthony James att försöka låta som Hooker. Allt det här låter ju egentligen som en anledning till att undvika Harrow, men faktum är att det desperata tilltaget till trots så är Harrow riktigt bra. "Bad boy", "Catch the fox" och "Don't break my heart" är lysande italoklassiker från 80-talet! Man behöver inte gilla metoden, bara musiken som kommer ut av det.

Men 1988 så förlorade projektet Den Harrow sin stjärnglans allt mer och nu skulle man då försöka klara skivan utan Tom Hookers röst och bidrag till låtarna. Och jag erkänner, jag var väldigt tveksam till denna skiva, eftersom jag också ansåg att Harrows låtar efter 1987 års framgångar inte var i närheten av så bra som då. Men det här är faktiskt en bättre platta än jag hade kunnat tro. Singlarna "You have a way" och kanske framför allt "Born to love" är väldigt svaga där producenterna har försökt ta Den Harrows italodisco i lite andra riktningar. Men det lyfts upp av ett antal riktigt bra albumspår, där en del av låtarna hade kunnat vara klart bättre som singlar än dom som valdes att bli det. Där är det mer traditionell italodisco som låter som om dom var gjord 1-2 år tidigare. Sen kanske plattan dalar något mot slutet med dom sista låtarna och kanske framför allt den instrumentala mixlåten "Thank you DJ" som inte ger mig något alls. Men totalt en helt OK och klassisk italodisco-platta, som förvisso inte når upp till samma kvalitet som föregångarna "Overpower" och "Day by day", men som ändå är en stabil och skönt 80-talsdoftande ljudupplevelse! Skivan är faktiskt lite nära en fyra i betyg och blir kvar i samlingen.