Krönika: Visst behövs samlingplattor!

Samlingsalbum, ett ord som väcker både intresse och avsky bland skivköpare, gissningsvis beroende på hur dedikerad man är till samlande och skivköpande. Men det är en viss diskussion bland vissa skivsamlare huruvida de ska ingå i en artists samling eller inte. Låt mig först bena ut vilken samling som jag snackar om här. Det finns ju två sorter, dels en artists samlade verk, ett så kallat "Greatest hits", och dels samlingsalbum med random låtar av "Absolut music"-karaktären. Det sistnämnda kommer jag att ta upp i en senare artikel. I det här fallet är det enskilda artisters samlingsalbum som gäller. 

Det är klart att för en samlare är det klart roligare om man köper ett riktigt album. Trots allt innehåller ju det nya låtar som man kan bedöma och bli glad över och det är ju ett helt album som en artist lagt ner sin själ i under den senaste tiden. Ett hits album är en samling gamla låtar som ges ut på nytt som en

påminnelse om artistens karriär. Många recensenter brukar ha för vana att beskriva hits album som "en samling skåpmat som man ger ut när man är för lat eller desperat försöker hålla liv i en döende karriär". Jag tycker det är en orättvis beskrivning, för det är ändå kul med en platta som samlar dom största och  många fall bästa låtarna under en artists karriär. Det kan vara riktigt skönt ibland att gå tillbaka till något bekant och tryggt som man känner igen och vet är bra, oftast i alla fall. Sen är det förstås beroende på hur intresserad man är av artisten och dess musik och det ska jag inte lägga någon värdering i. Det finns många som tycker att det räcker om man köper en random "The best of Glenn Miller" eller disky-utgåva av "Madonnas best songs" och bara vill ha dom låtarna man känner till och gillar. Det är inget fel i det om det är så man är. Själv så finns det också en del artister där det räcker för mig om jag bara har en samling, där singlarna trots allt var det bästa som individen/gruppen släppte och där denne inte håller för ett eget album. Enya och UB40 är exempel på artister som jag inte finner så mycket nöje med ett eget album, men där det finns singlar som är riktigt bra. Men jag tycker att samlingsalbum är en del av en artists karriär. Och när jag får frågan av någon som är nybörjare av en artists musik vart man ska börja så brukar jag säga att en samling absolut är bäst, eftersom det är där artistens mest kända låtar, som trots allt gjort denne stor och känd, är samlade. Artistens karriär och karaktär på ett och samma ställe.

Däremot är det en annan sak om man vill och tycker det är vettigt att köpa en hits platta bara för samlingens skull. Personligen har jag lite krav på en samling. Dels så ska den förstås vara utgiven av artisten själv på dennes bolag. 

Om det sen är en artist jag verkligen gillar så köper jag i regel inte en tidigt utgiven samling utan väntar istället till jag hittar den där sent utgivna CD-samlingen, eftersom jag då får en klart större sammanhållande koll på en artists karriär. En av dom mest sålda plattorna i historien är Eagles samling "Their greatest hits (1971-1975)". Självklart har jag plattan. Är den så stor så känns det som ett måste i samlingen. Men egentligen behöver jag den inte, eftersom den av naturliga skäl inte innehåller några låtar från "Hotel California"-plattan eller något från "The long run" och då känns plattan bara halvfärdig. 
     Samma med Chicago, där bandets nionde album från 1975 är en samlingsplatta. Men den innehåller självklart inte vare sig "If you leave me now", "Street player" eller "Baby, what a big surprise", eller bandets powerrockperiod på 80-talet. I så fall är "The Chicago Story", som samlar alla singlar från början till 2002 på två skivor en klart bättre investering. Men nu har bandet varit så smarta och inkluderat samlingen Chicago IX i sin nummerkatalog och vill man ha den komplett så är det bara att bita i det sura äpplet och skaffa sig den.
     Och där är ju då också ett problem. Ett band som ännu existerar får ju ständigt nya låtar att lägga till samlingen och därmed blir ju ett samlingsalbum aldrig komplett. Var drar man gränsen? Ja, det är förstås upp till en själv. Det finns ju trots allt mängder med artister vars nyare låtar inte håller måttet och då är det kanske bäst att hitta en samling som räcker till den tid då bandets bästa period ändade.  

Roligast är förstås band som vågar tänka utanför boxen och därmed på ett annat sätt tvingar samlaren att köpa samlingen. Jag talar om Pet Shop Boys, Kent och Oasis, som alltid gör så intressanta

singelbaksidor att man mer gärna köper deras b-sides-plattor till samlingen. Eller varför inte dom artister som försöker mota alla bootlegutgåvor vid grind och ger ut en samling med outgivet, demos och liveupptagningar och annat skojigt. Vi snackar om riktigt nischade samlingar som är en självklarhet att köpa, i alla fall för mig. Riktigt feta samlings-boxar med extra allt är också mumma, som Gary Moores trippel-CD-box med en skiva från hans rockande 80-tal, en med hans bluesiga 90-tal samt en liveskiva. Eller Wilmer X mäktiga box Arkiv X. 

Men samlingsplattan har för mig ett klart existensberättigande, framför allt för en samlare av singlar som jag ändå är, eftersom det är en bra chans att få dom alla singlarna, bra som dåliga, på en och samma platta och kunna njuta av så väl nostalgi som ett bands största stunder. Sen om samlingsplattan har ett existensberättigande för andra i streamingens tid då man kan göra sin egen samlingsspellista är en helt annan diskussion. Men det är knappast något som en samlare engagerar sig i. För oss är det ju kul att ha fysiskt, punkt!