Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Four Leaf Clover Records
Betyg: 3/5
Den här plattan var väldigt svår att sätta betyg på. Den har en stor klump i början som är väldigt svårt att komma förbi, men därefter så blir den avsevärt bättre.
Men vi börjar med elefanten i rummet, skivomslaget! Vad är detta!? Hade det inte varit för att musiken ändå är seriös så hade den hamnat i Kultstämplat. Dessutom är skivomslag inte den kategorins huvudmål. Men vi ser en gigantisk tröjlös man med en pillemarisk blick vars bröstkorg har pumpats upp till absurdum av en mycket mindre livrädd saxofonist. Ser man på tecknarstilen hade man kunnat tro att det var Don Martin i MAD som hade gjort bilden. Jösses, vad är budskapet här? Att musikalisk doping inte är ofarligare än atletisk? Helt klart en av dom mest märkliga och bisarra omslagen jag har sett på en jazzplatta någonsin, för det intressanta är att bildens skämtsamma stil inte alls överensstämmer med musikens karaktär.
Då går vi över till det väsentliga och det svårare, musiken. I nonetten finns kända svenska jazznamn som Bengt Hallberg, Georg Riedel, Rune Gustafsson, Jan Allan och Egil Johansen. Plattan är uppdelad i två delar. Dels sida A som upptas till största del av fyra små av Georg Riedel komponerade stycken som samlade kallas "Bilder från Norden". Sen är det sida B som är mer normala jazzstycken, där en av mig efterlängtad klassiker finns med, temat till "Karl-Bertil Jonssons julafton" med Domnérus saxofon!
Först av allt finns också en minst sagt udda sak, en jazzversion av vår nationalsång "Du gamla du fria". Att göra denna version är modigt så klart och det hade kunnat bli riktigt bra. Men den spretar enormt där en marscherande melodi i inledningen övergår i en sorts latinstil och sen i små delar vanlig jazzstil och däremellan gud vet vad.
Också då "Bilder i Norden", som är något för modern och udda för min rätt konventionella jazzsmak, med ett undantag, den avslutande balladen med den något udda titeln "Stillhetens metafor", som är helt OK. Jo, sida A drar ner betyget väldigt mycket för mig. B-sidan däremot är riktigt bra med Gunnar Svenssons klassiker "Dodgin'" och en galant ballad kallad "My wild irish rose".
Det är alltså en platta som spretar något och som man inte vet om man ska gilla eller tycka den är för modern, om man ska se det som ett skämt eller om det är seriöst eller vad man ska tycka egentligen. Men jag friar hellre än fäller. Omslaget är i sig kultstämplat, Karl-Bertil-temat är riktigt bra att ha hittat och sida B har flera riktigt bra ögonblick så jag ger en ,väldigt tveksam förvisso men dock, tumme upp och godkänt. Men oavsett så blir plattan kvar, eftersom det här kultdumma omslaget inte går att lämna bort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar