RIP Chris Rea - han skapade stämning i musiken!

Kan ett årligt julspecial ett år vara en hyllning till en nyligen avliden artist? Borde den inte vara fylld med glitter, julens budskap, vinter, bjällerklang och glada låttexter om barn som leker? Jo, men ibland kan man ju gå ifrån traditionen något när en bra artist precis har dragit sin sista suck. Och det är ju inte så att Chris Rea inte har julanknytning. Så det är med avstamp just i hans jullåt som jag tar mig an denna hyllning!

För idag (22 december) somnade alltså den engelske sångaren Chris Rea in i en ålder av 74 år, en artist som jag dom senaste två decennierna har fått en allt större respekt och musikaliskt intresse för, idag gillar och köper skivor med när jag ser dom, och då var jag inte helt ointresserad förut heller. Här i Sverige är Rea numera främst känd för julåten "Driving home for christmas",  som har vuxit sig allt starkare som en jullåt allt fler plockar fram i hemmen. Och det är en riktigt bra låt, även om jag har svårt att koppla Chris Rea som en artist att förknippa med ren julmusik. Han var så otroligt mycket mer än den låten och jag tror att nämner och spelar man delar av dom låtar som man främst hörde i radio förr så tror jag att fler kommer att inse det också.

När Rea spelades i radion på 80-talet så tyckte jag det var OK, varken mer eller mindre. Det var inte dåligt, men inget jag heller engagerade mig i. Han spelades tämligen ofta i radio, men nådde aldrig några stora listplaceringar i Sverige och det gjorde att man inte direkt lade låtarna på minne jättemycket. Inte förrän den lätt dystopiska låten "The road to hell" spelades i Tracks 1989 och jag insåg hur otroligt skön och vacker den låten var. Den grymt snygga mollaktiga slingan som gick genom låten, gitarrspelet och den vemodiga stämningen i melodin. Det här var ju bara vackert! Det är inte alls omöjligt att den låten får en egen introduktion här så småningom.

     För det var just det som var Chris Reas styrka, stämningen! Få kunde skapa en sån avkopplande stämning med sin musik, med den lågmälda raspiga rösten, produktionen och gitarrspelet som han, med låtar som "On the beach", "Josephine", "I can hear your heartbeat", "Fool (if you think it's over)", "Julia", "I don't know what it is but i love it" och "Stainsby girls". Det är musik som smälter, flyter fram och får en att mysa och må bra av! Försök att ligga i en hängmatta en skön sommardag vid en inte allt för full sandstrand, lyssna på "On the beach" och inte känna dom allra skönaste sommarkänslor. Det är omöjligt!
     Men han kunde också gunga och rocka loss i någon sorts klassisk rock som ibland nästan touchade vid en lättare dansbandsaura, men ändå tillräckligt snyggt, eget och speciellt för att även jag skulle gilla det väldigt mycket, kanske främst då i låtar som "Let's dance" och min favorit i den stilen "Auberge". Det är svårt att sitta still till den den låten! Men han var ju inte helt främmande vid en rockigare stil, eftersom han ju var skolad och ett stort fan av den klassiska bluesen. 

Chris Rea hade sin egen softa och mjuka stil med en eget slideguitarstil. Den kanske inte hamnade etta på listorna, men det var något så enormt skönt, relaxande och snyggt! Han satte sin egen prägel på musiken och hittade sin stil och publik och vågade även stå upp för det han tyckte var fel. Så för allt han gjort för musiken, för mina avkopplande stunder och dom otroligt vackra låtarna så tackar jag Chris Rea och må han vila i frid.

         Och till det vill jag också önska alla en riktigt GOD JUL!