Recensioner från Retrogalaxen 1

Dags för den första delen av många av mina gamla recensioner från min gamla hemsida Retrogalaxen att publiceras här då och då. Som jag skrev tidigare så ska den sidan göras om och uppdateras igen, men recensionerna kommer då att försvinna. Dock så är många recensioner som jag ännu står för och därför så är det bättre att dom kommer till användning här istället för att dom försvinner och jag får göra om dom. Vad man däremot ska ha i åtanke är att en del saker i texten kanske är lite inaktuella, texterna är kortare och min skrivstil har ändrats något sen dess. Dom är trots allt skrivna under 00-talet. Därför så lägger jag till med noteringar och/eller en liten uppdatering efter dom skivor som kräver det.

Huey Lewis & The News - Picture this
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 4/5

Huey Lewis, idag 58 år gammal, är numera omsadlad från rockkung till musikalstjärna. När han stod på toppen av sin karriär på 80-talet så var det lite svårt att tro. Detta är en väldigt tidig Huey Lewis & The News, då bandet ännu var relativt okända i Sverige. Men musiken är ungefär den samma, radiorock med starka bluesinfluenser. På denna platta så är det dessutom inte så lite Bruce Springsteen-varning på flera låtar. Men bandet röjer och har lika kul som vanligt och jag har alltid gillat Huey Lewis röst. Normalt sätt är jag rätt likgiltig för sån här radiorock från tidigt 80-tal. Produktionen brukar kännas som en axelryckning och låtarna är rätt trista, men detta är ett riktigt undantag, för även om det saknas en riktig hit i samma kaliber som de senare "If this is it", "Power of love" och "Stuck with you" så saknas det för det inte bra låtar. "Whatever happened to true love", "Change of heart" och "The only one" är kanonlåtar och rockröjaren "Working for a livin´" sitter fint. Detta är en riktigt bra platta i samma kaliber som de senare succéerna. Inte lika snyggt gjort, men bandet har kul och låtarna är riktigt häftiga och bra!
(2025: Huey Lewis, 74, har fått lägga karriären på is efter att ha drabbats av Ménière's sjukdom.)



Kenny Loggins - Back to Avalon
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3,5/5

80-talets mest anlitade soundtracksångare var nog utan tvekan Kenny Loggins, på 70-talets ena halvan av bandet Loggins & Messina. Många kanske minns honom från "Footloose" och låten med samma namn samt "Danger zone" från "Top Gun". Mindre känd film var "Over the top" som dock hade Kenny Loggins låt "Meet me halfway" på soundtracket som blev en mindre hit. "Back to Avalon", som också innehåller den låten, är inte alls en dålig platta och betyget fyra ligger rätt nära, men den når inte ändra fram på grund av bristen av en riktig smashhit att lyfta plattan med. Övervägande är amerikansk radiorock av samma stil som Starship och Richard Marx, vilket inte alls är att förakta. Det bara en riktig sänkare här, den sega titellåten. Resten är helt OK, "One woman", den rockiga duetten med Michael McDonald, "She´s dangerous" och "Isabella´s eyes". Men det finns ingen hit att nynna på direkt, som ovan nämnda artister verkligen kunde prestera, vilket gör att det blir en lite anonym platta som man inte minns mycket av när pickupen lämnat skivan. "Meet me halfway" i all ära, men den är inte det mest hitmässiga som kommit från Giorgio Moroders penna. Men ändå ett bevis på att Kenny Loggins borde fått göra mer än att vara utfyllnad på eviga soundtracks ingen mindes.
(2025: Jag får det att låta här som att Loggins bara sjöng soundtracks, på den tiden här väldigt oinlyssnad på Loggins & Messina och mycket av hans soloalbum som jag var. Men det är klart att jag vet att han är långt mer än filmmusik. Dessutom gjorde jag något då som jag inte gör nu, ger halva betyg.)




Dave Stewart & The Spiritual Cowboys - Dave Stewart & The Spiritual Cowboys 
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: RCA
Betyg: 4/5

Eurythmics Dave Stewarts första solosteg efter det bandets första splittring är inte alls så dålig som man kan tro. Detta projekt varade två plattor och detta är den första. Både plattan och Dave Stewart själv låter ofta kusligt likt en yngre David Bowie. Och ibland så är det en hel del Beatles och framför allt John Lennon i låtarna och produktionen. Inte minst andra singeln ”Love shines”, som säkerligen hade kunna ha sjungits av Lennon om han hade levat 1990. Men det är inte alls dåligt, även om texterna ibland svävar ut åt obegripliga håll. Det är väldigt brittiskt och otroligt snyggt gjort. ”On fire” och ”This little town” är lysande poppärlor och många av låtarna överlyser faktiskt mycket av det som Eurythmics gjorde under senare delen av 80-talet. Och första singeln ”Jack talking”, som faktiskt handlar om Jack Nicholson, borde ha blivit en mycket större hit än den blev. En klart underskattad platta!



Triple & Touch - 1000 gånger 
Utgivningsår: 1996
Skivbolag: The Grapevine Label Scandinavia
Betyg: 4/5

Två plattor har kommit från spexarna och clownerna i Triple & Touch och detta är den andra. Triple & Touch album är mer seriös än deras framträdanden, men knappast sämre för det. Denna platta innehåller en intressant blandning mellan jazz-visa- soul- och pop. Skön stämsång och bra solosång. Samt lysande och romantiska texter. Denna platta är inte trendig eller modern, den är bara cool, skön och mysig. En anledning för Lasse Kronér att återförenas med Ken Wennerholm och Göran Rudbo. 
(2025: Jag vet, "spexarna och clownerna" är inte världens bästa beskrivning.)



Anita Baker - Giving you the best that i got 
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Elektra
Betyg: 4/5

En mäktig stämma sjunger på denna platta, Anita Baker, som under 80-talet var en av USAs största soulsångerskor utan att få en riktig singelhit. På "Giving you the best i got", som hon varit med om att producera tillsammans med Michael J Powell, så är stilen solklar. Mogen nightclubsoul för den riktigt romantiske och jag antar att jag då tillhör den kategorin. Förvisso finns här varken en trånande pianoballad eller en klatschig discorökare, men plattan är väldigt skön och Anita sjunger väldigt bra. Att hon gillar jazz hörs klart, inte minst i den gungande bossaliknande "Good enough". Hon tar även hjälp från diverse blåsare och orkestrar ibland. En platta för dig som vill ha en mysig stund vid en brasa eller vid en bok medan regnet smattrar vid rutan. 
(2025: Att Anita Baker inte hade någon singelhit är inte riktigt sant. I Sverige hade hon ingen hit, nej, men titelspåret från denna platta, "Giving you the best that i got", blev USA-åtta och det räknas nog till att kalla det för hit. Dessutom märks det att benämningen "Smooth jazz" var obekant för mig då.)

Stan Getz With Arthur Fiedler At Tanglewood - A song after sundown

Stan Getz With Arthur Fiedler At Tanglewood - A song after sundown
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: RCA/Bluebird
Betyg: 4/5
Vi ska gå på konsert med den intressanta kombinationen av en jazzkvintett och en symfoniorkester. Stan Getz med Jim Hall, gitarr, Gary Burton, vibrafon, Steve Swallow, bas och Roy Haynes, trummor möter den ökända Boston Pops-orkestern med dess nestor Arthur Fiedler. Boston Pops har väl kanske aldrig stått högst upp av klassiska symfoniorkestrar genom åren hos mig, men kombon är så udda att det absolut funkar här.

I början av augusti 1966 så samlades alla musikerna i konserthallen Tanglewood i Massachusetts för ett antal konserter och för detta ändamål så bad Getz Eddie Sauter och Alec Wilder att specialskriva ett antal låtar för dom. Det står i texthäftet att David Raksin också bads göra det, men låtarna som han gjort här är filmlåtar som fanns långt innan detta. 

Den här konserten är riktigt guld att få höra. Den udda blandningen mellan en stor symfoniorkester och Getz cool jazz-stil smälter samman riktigt bra och att det dessutom är liveinspelat gör det hela ännu bättre. Sen drunknar de andra i Getz band en hel del i mötet mellan Getz och Fiedlers orkester. Men totalt låter det väldigt mycket filmmusik om detta, och inte då bara om David Raksims stycken. Det är midnight mood-jazz som smeker örat! Åtminstone till dess att Eddie Sauters specialskrivna 15 minuter långa "Tanglewood concerto" drar igång. Den är inte dålig utan välgjord, även om den här typen av modern klassisk musik normalt inte riktigt är mina domäner. Men totalt sett är detta ett väldigt vackert, avkopplande och skönt möte mellan två orkestrar normalt i helt skilda musikaliska läger, varpå det uppstod en mäktig musikalisk enhet! En starkt rekommenderbar konsert och skiva, som självklart bli kvar i samlingen! 

Retrogalaxens recensioner till Skivguiden snart!

Och nu lite information om saker som kommer att ske i framtiden på bloggen! Innan Skivguiden var ett faktum så hade jag en hemsida som hette Retrogalaxen, om 80-talet, dess underhållning, händelser och nöje. Eller hade, sidan finns fortfarande, men den har legat ouppdaterad i ett drygt decennium efter problem med webhotell, ftp-server och lösen och annat.
     Men nu börjar jag få ordning på det och förhoppningsvis kommer Retrogalaxen att återuppstå så småningom, dock med ett nyare utseende där flera gamla avdelningar och länkar kommer att försvinna. 

Dock startades Retrogalaxen en gång som en skivrecensionssida och recensionerna behölls även i 80-talsvarianten av sidan, som den enda delen som inte var endast innehöll saker från 80-talet. När Galaxen nu ska upp i cyberrymden igen så kommer även recensionerna att försvinna från sidan. Däremot så är dessa ju trots allt recensioner från skivor som passar här, och en del av dessa har jag recenserat på nytt, som A Flock Of Seagulls debut, Lili & Sussies "Anytime", Indochines "Le péril faune" och George Bensons "While the city sleeps" som alla har dykt upp även här tidigare. Men att skriva nya texter till alla kommer att ta alldeles för lång tid! Och en del av dom vore det ju synd att inte använda då åsikterna för dessa ännu är det samma, även om recensionerna är mycket kortare och mitt sätt att skriva kanske har utvecklats sen tiden då dessa skrevs för mellan 10-20 år sen. 

Därför kommer jag med jämna mellanrum att återpublicera gamla recensioner som jag gissar att många av er inte har läst. För gamla Retrogalax-besökare som eventuellt minns en och annan text så kanske det är nostalgi i någon form.
     Jag kommer inte att publicera alla för en del skivor har redan gallrats ur samlingen och jag kommer följaktligen få svårt att fotografera bild på dom skivorna (något som inte var praxis då). En del plattor har jag vänt åsikt om sen recensionen skrevs och en del vill jag ge en ny chans innan jag fastställer betyget. Men för mer än 100 gamla recensioner, mesta dels positiva, kvarstår betyg och åsikt om och dessa kommer jag att bereda plats för här. Och dom kommer troligen i form av långa artiklar med många skivor på samma á la "Nytt i samlingen" eller "Singeltipset Deluxe". Hoppas att dom ger någon form av nöje, även om dom är några år gamla! Over and out!

Krönika: Visst behövs samlingplattor!

Samlingsalbum, ett ord som väcker både intresse och avsky bland skivköpare, gissningsvis beroende på hur dedikerad man är till samlande och skivköpande. Men det är en viss diskussion bland vissa skivsamlare huruvida de ska ingå i en artists samling eller inte. Låt mig först bena ut vilken samling som jag snackar om här. Det finns ju två sorter, dels en artists samlade verk, ett så kallat "Greatest hits", och dels samlingsalbum med random låtar av "Absolut music"-karaktären. Det sistnämnda kommer jag att ta upp i en senare artikel. I det här fallet är det enskilda artisters samlingsalbum som gäller. 

Det är klart att för en samlare är det klart roligare om man köper ett riktigt album. Trots allt innehåller ju det nya låtar som man kan bedöma och bli glad över och det är ju ett helt album som en artist lagt ner sin själ i under den senaste tiden. Ett hits album är en samling gamla låtar som ges ut på nytt som en

påminnelse om artistens karriär. Många recensenter brukar ha för vana att beskriva hits album som "en samling skåpmat som man ger ut när man är för lat eller desperat försöker hålla liv i en döende karriär". Jag tycker det är en orättvis beskrivning, för det är ändå kul med en platta som samlar dom största och  många fall bästa låtarna under en artists karriär. Det kan vara riktigt skönt ibland att gå tillbaka till något bekant och tryggt som man känner igen och vet är bra, oftast i alla fall. Sen är det förstås beroende på hur intresserad man är av artisten och dess musik och det ska jag inte lägga någon värdering i. Det finns många som tycker att det räcker om man köper en random "The best of Glenn Miller" eller disky-utgåva av "Madonnas best songs" och bara vill ha dom låtarna man känner till och gillar. Det är inget fel i det om det är så man är. Själv så finns det också en del artister där det räcker för mig om jag bara har en samling, där singlarna trots allt var det bästa som individen/gruppen släppte och där denne inte håller för ett eget album. Enya och UB40 är exempel på artister som jag inte finner så mycket nöje med ett eget album, men där det finns singlar som är riktigt bra. Men jag tycker att samlingsalbum är en del av en artists karriär. Och när jag får frågan av någon som är nybörjare av en artists musik vart man ska börja så brukar jag säga att en samling absolut är bäst, eftersom det är där artistens mest kända låtar, som trots allt gjort denne stor och känd, är samlade. Artistens karriär och karaktär på ett och samma ställe.

Däremot är det en annan sak om man vill och tycker det är vettigt att köpa en hits platta bara för samlingens skull. Personligen har jag lite krav på en samling. Dels så ska den förstås vara utgiven av artisten själv på dennes bolag. 

Om det sen är en artist jag verkligen gillar så köper jag i regel inte en tidigt utgiven samling utan väntar istället till jag hittar den där sent utgivna CD-samlingen, eftersom jag då får en klart större sammanhållande koll på en artists karriär. En av dom mest sålda plattorna i historien är Eagles samling "Their greatest hits (1971-1975)". Självklart har jag plattan. Är den så stor så känns det som ett måste i samlingen. Men egentligen behöver jag den inte, eftersom den av naturliga skäl inte innehåller några låtar från "Hotel California"-plattan eller något från "The long run" och då känns plattan bara halvfärdig. 
     Samma med Chicago, där bandets nionde album från 1975 är en samlingsplatta. Men den innehåller självklart inte vare sig "If you leave me now", "Street player" eller "Baby, what a big surprise", eller bandets powerrockperiod på 80-talet. I så fall är "The Chicago Story", som samlar alla singlar från början till 2002 på två skivor en klart bättre investering. Men nu har bandet varit så smarta och inkluderat samlingen Chicago IX i sin nummerkatalog och vill man ha den komplett så är det bara att bita i det sura äpplet och skaffa sig den.
     Och där är ju då också ett problem. Ett band som ännu existerar får ju ständigt nya låtar att lägga till samlingen och därmed blir ju ett samlingsalbum aldrig komplett. Var drar man gränsen? Ja, det är förstås upp till en själv. Det finns ju trots allt mängder med artister vars nyare låtar inte håller måttet och då är det kanske bäst att hitta en samling som räcker till den tid då bandets bästa period ändade.  

Roligast är förstås band som vågar tänka utanför boxen och därmed på ett annat sätt tvingar samlaren att köpa samlingen. Jag talar om Pet Shop Boys, Kent och Oasis, som alltid gör så intressanta

singelbaksidor att man mer gärna köper deras b-sides-plattor till samlingen. Eller varför inte dom artister som försöker mota alla bootlegutgåvor vid grind och ger ut en samling med outgivet, demos och liveupptagningar och annat skojigt. Vi snackar om riktigt nischade samlingar som är en självklarhet att köpa, i alla fall för mig. Riktigt feta samlings-boxar med extra allt är också mumma, som Gary Moores trippel-CD-box med en skiva från hans rockande 80-tal, en med hans bluesiga 90-tal samt en liveskiva. Eller Wilmer X mäktiga box Arkiv X. 

Men samlingsplattan har för mig ett klart existensberättigande, framför allt för en samlare av singlar som jag ändå är, eftersom det är en bra chans att få dom alla singlarna, bra som dåliga, på en och samma platta och kunna njuta av så väl nostalgi som ett bands största stunder. Sen om samlingsplattan har ett existensberättigande för andra i streamingens tid då man kan göra sin egen samlingsspellista är en helt annan diskussion. Men det är knappast något som en samlare engagerar sig i. För oss är det ju kul att ha fysiskt, punkt! 

A Flock Of Seagulls - A Flock Of Seagulls

A Flock Of Seagulls - A Flock Of Seagulls
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Jive
Betyg: 5/5
Det är alldeles för sällan som jag hinner skriva om en klassiker och när engelska A Flock Of Seagulls nu har kommit med ett nytt album så passar det bra att gå tillbaka och syna deras debut. Senaste singeln "Him" är bland det bästa bandet har gjort på mycket länge och påminner en hel del om deras tidiga 80-talets new wave-pärlor i sin stil, även om sångaren Mike Scores röst har blivit äldre och den väldigt märkliga ugglefrisyren har bytts mot en helt skallig profil.

A Flock Of Seagulls slog aldrig riktigt i Sverige tyvärr, även om de var en stor del av den brittiska synthvågen som sköljde över Europa då och har med åren blivit ett namn många engelsmän och 80-talsfans minns från den tiden. Den här plattan är en, i mitt tycke, überklassiker i genren utan tvekan. Paul Reynolds har en gitarrslinga som oftast går i bakgrunden på bandets sound och som är så karaktäristisk och ger låtarna en softare och mysigare ljudbild! Låtarna på den här plattan går i ett bra upptempo har höjdarlåtar som "Messages", "Standing in the doorway" och "Don't ask me". Förutom då lysande singlar "I ran (so far away)" och "Space age love song" som är ikonisk brittisk 80-talssynt i mitt tycke! Detta är ju bara vackert!

När man vill att man ska rekommendera plattor med en viss artist eller genre för en newbie så brukar jag säga att samlingar är det klart bästa, eftersom man då får en chans att lättast lyssna på det som gjort musiken så stor och säljande. Det gäller även den här genren eller A Flock Of Seagulls, men jag tycker att om man vill upptäcka engelsk new wave-synth så är ändå den här debuten ett utmärkt ställe att börja på för soundet är så klassiskt, med softa melodier, Paul Reynolds gitarr som flyter bakom syntharna och Mike Scores röst. Detta är bland det bästa det engelska 80-talet hade att bjuda på!

Nytt i samlingen - Januari/Februari 2025

Sarah Vaughan With The Jimmy Rowles Quintet
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Mainstream
Betyg: 4/5

Japp, det blev en sån period igen, där två månader får fösas ihop till en, eftersom den föregående inte gav knappt nåt av värde till samlingen. Februari har gått något bättre dock och vi börjar med att gå på konsert med en av vokaljazzens bästa, Sarah Vaughan. Vart spelningen går eller när den är inspelad framgår inte alls, men skivan är utgiven 1974 så vi får utgå ifrån att det är då eller bra precis innan. 
     Med sig har Vaughan pianisten Jimmy Rowles och hans kvintett. Dock hörs trumpetaren Al Aarons och saxofonisten Teddy Edwards rätt sporadiskt och framträder främst i två låtar. Här gissar jag att eftersom inspelningen tonar mellan varje låt och det bara är sex låtar på plattan så var deras medverkan främst på ett antal instrumentala låtar mellan Sarah Vaughans stycken, men eftersom det var henne skivan skulle lyfta fram så ströks dessa. Nu är detta bara en gissning, men om det är så så är det synd att vi inte får ta del av hela konserten med Rowles och hans mannars egna stycken, men tonade låtar på liveinspelningar börjar det bli lite tjatigt att gnälla på numera. 

Jag har väldigt lite med Jimmy Rowles, så min kunskap om honom är väldigt begränsad men han är helt klart en bra ackompanjatör till Sarah här. Sarah Vaughan av den här årgången har fortfarande en riktigt bra röst och hon sjunger här mycket ballader och låtar i bluestempo, men jag tycker att det ändå är riktigt bra och mysiga inspelningar som får i alla fall mig rejält avslappnad. Framför allt jammar hela bandet på bra i den snabbare "That face"! Latin-låten om "Frasier (The sensuous lion)" är också en spännande sak. En riktigt bra och skön platta som blir klart kvar i samlingen!



Bix Biederbecke - The unheard Bix
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Broadway
Betyg: 4/5

Bix Biederbecke har jag nämnt ett flertal gånger, men aldrig skrivit om med en egen platta. Så det är därmed dags för detta! Bix var en gudabenådad trumpetare som blev en av dessa tragiska livsöden. Han dog en allt för tidig död på grund av droger och alkoholmissbruk i en lägenhet 1931. 

Det finns mycket inspelat med Bix och jag har hittat en del av hans inspelningar med egna och i andras mindre band. En av dom ingick i en trio skivor som hamnade på listan över bästa fynd 2024. Dessa är dock inspelningar som främst touchar dixieland-facket. Det jag har saknat är inspelningar från hans senare dagar då han spelade i olika dansorkestrar och kanske främst Jean Goldkette's eller Paul Whitman's band. Här har jag till sist hittat mitt lystmäte på denna utgåva av bolaget Broadway för Goldkette leder bandet på sida 1 och Whiteman på sida 2 i inspelningar från mellan 1926 till 1929. Detta är snyggt arrangerad, där inslag av stråkar ingår, och riktigt trevlig mysjazz av det väldigt tidiga slaget. En ung Bing Crosby hörs sjunga på ett antal av Whitemans låtar och även om jag hade velat ha en liten tempoökning på vissa låtar så är detta en riktigt bra och skön jazzplatta från dess tidiga dagar. Skivan blir solklart kvar i samlingen!



Celi Bee And The Buzzy Bunch - Alternating currents
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: APA
Betyg: 3/5

Från amerikansk dansmusik från 20-talet till samma från 70-talet och då är det förstås disco det gäller. Celi Bee föddes Celida Camacho och hade väl bara en riktig hit på amerikanska hitlistan, "Superman" 1977. Däremot så blev det en hel del låtar på danslistan, inklusive den enda sak jag har med henne sen tidigare, singeln "Blow my mind" från 1979. Men det är en bra låt så att satsa på den här var inga problem.

Plattan har en del saker som skaver lite och en del som höjer den en hel del. Inledande låten "Macho (a real real one)" är till melodi riktigt töntig med en rätt pinsam basröst i refrängen. Han ska väl låta "macho", men det lyckas väl sådär. Jag ska sen ärligen erkänna att den svänger mest lite lagom, dock utan det där riktigt häftiga groovet. 
     Men allt går att förlåtas av ett riktigt skönt arrangemang, med både stråkar och ibland blås och det ändå ett kanonbra sound som flyter fram skönt! Och även om melodierna inte är några kioskvältare till hits så är det ändå helt OK discolåtar. Så Celi Bees andra av fem plattor i karriären är kanske inte discogenrens mest ihågkomna skapelse eller danskaskad, men den är snygg, slickad och vackert gjord soundmässigt och blir klart kvar i samlingen!



Paul Simon - The obvious child
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Warner Bros
B-sida: The rhythm of the saints

Vi ska till Salvador i Brasilien av årgång 1990. På en gata där står Paul Simon och spelar in sitt album "The rhythm of the saints". Mikrofoner hänger i telefonstoplar och från fönster och stämningen är troligen på topp. Detta var dom udda förutsättningarna för Simon när han skapade den här plattan och den här singeln var dess första släpp.

Med sig i låten har han trumkollektivet Grupo Cultural Olodum och det är runt dom låten egentligen kretsar. Melodin tillhör väl i sig inte någon av Paul Simons mest lättihågkomliga, men tack vare det grymt häftiga svänget och trumenergin från trumkollektivet så lyfts låten till speciella höjder och gör det till en av Simons mest intressanta och bästa sololåtar, av många ska tilläggas! 



Prefab Sprout - When love breaks down
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Kitchenware
B-sida: Diana

Prefab Sprout var ännu ett sånt där 80-talsband som fick bra recensioner för plattorna, som hade helt OK framgång i hemlandet och som spelades en del i svensk radio, men som aldrig nådde listorna här. Sprout kan vara rätt ojämn i låtkvaliteten enligt mig ska tilläggas, men det finns en massa bra singlar med bröderna McAloon och dom andra. Och här är en av dom, denna mjuka och softa poppärla vid namn "When love breaks down". 

Låten var första singeln från albumet "Steve McQueen" och blev ingen större hit förrän den remixades året efter. Men den här låten börjar mjukt och försiktigt innan den får en riktigt bra refräng. Det är snyggt proddat och har engelsk softpop från 80-talets mitt skriven över sig, och det är aldrig fel! 



C.C.S. - Sixteen tons
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: RAK
B-sida: This is my life

Det finns vissa låtar som endast växer genom vissa versioner och inte först och främst genom originalversionen eller den mest kända inspelningen. Alexis Corners studioprojekt C.C.S. har sen tidigare visat fenomenalt prov på det. Jag skrev ju om plattan som ömsom är självbetitlad ömsom kallas "Whole lotta love" för några år sen, där bandet lyckades göra mirakel av både Stones "Satisfaction" och Led Zeppelins "Whole lotta love". En annan låt från det förflutna som jag är sådär intresserad av, i bästa fall, är den gamla klassikern "Sixteen tons", en låt som gjorts i exakt hur många versioner som helst och där Tennessee Ernie Fords variant nog är mest spelad. Gunnar Wiklund har också gjort den, vilket får räknas som en av de bättre varianterna. 

Men självklart tar Alexis Corner in sina studiomusiker och sin blåsensemble till studion och lyckas göra en riktigt bra bluesjazzrock-version med bra tyngd och arrangemang och där blåset är riktigt häftigt! Jag har sagt det förr, men C.C.S för mig är på samma nivå som Blood, Sweat & Tears, Tower Of Power och Chicago i genren och kan ta nästan vilken låt som helst och göra guld med blås av det. Klar tumme upp för den här singeln! 

Kultstämplat: Enrique Y Ana - Dónde estas ete

Enrique Y Ana - Dónde estas ete
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Hispavox
B-sida: La canción de los planetas
Vi ska ut i rymden och lyssna på science fiction-schlager med barnprogramskänsla. Enrique Del Pozo och Ana Anguita var en udda grupp som bildades 1977 när han var 20 år och hon 8. Jag vet exakt inget om duons tidigare musik innan den här singeln, men Enrique var väldigt förekommande på dom spanska barnprogrammen på 70-talet och under sex års tid var denna duo väldigt populär. 1979 var det bara Julio Iglesias som sålde mer av spanska artister, med största sannolikhet även till långt fler än bara barn. Idag jobbar Ana som datavetare, långt från rampljuset, medan Enrique ännu gör musik och försöker väl snarare hitta tillbaka till det samma.

1983 upplöstes alltså duon, så detta är troligen bland det sista dom gjorde, när lilla Ana hunnit växa till 14 år. Men det här året var också då Steven Spielberg kom ut med en film om en viss brun rymdvarelse kallad E.T. Jag har tagit upp detta med skivor som vill rida på en aktuell och populär företeelse förr och det är inte ofta det slutar jättebra. Så inte heller här! Enrique och Ana, på omslaget rekonstruerandes scenen där Elliott cyklar i luften med E.T, försöker i låten fråga var den lilla rymdfilmsikonen finns. Och rent musikmässigt så låter det som en låt som skulle ha passat i vilken Eurovision-tävling som helst runt den tiden, inte bra, en något töntig text, men inte heller originellt. Om det inte vore för en sak, det finns en något halvdrogad röst som ska föreställa en E.T som svarar. När duon frågar "E.T, var är du?" så blir det monotona svaret:
"Heeeemmaaaaaa!"
Alltså "Mi casa". Alternativt på ett ställe:
"Telefooooon!"
Om hemma innebär sin planet eller i Elliotts hem förtäljer inte historien, men jag är lite skeptisk till att det finns en vanlig telefon där E.T kommer ifrån. Jag bara ser framför mig hur Enrique och Ana desperat letar efter E.T. och är övertygad om att han åkt hem till sin planet, men hör hur rymdvarelsen skriker någonstans:
"JAG ÄR HEMMAAA!!! JAG SITTER I TELEFOOON! KAN NI LUGNA ER LITE??!!?"

Då vänder vi på singeln, för låten "La canción de los planetas" ("Planeternas sång") är också värd att lyssna på. Här blir det en skollektion i astronomi. Vi ska lära oss Vintergatans planeter, detta till tonerna av vad som låter som tysk oktoberfest-musik och är så glad och klämkäck att det snudd på outhärdligt. Och vi sjunger alla med i:
"Mercurio, Venus
Júpiter y Marte
Saturno, Urano
Neptuno y Plutón
Ton ton ton
Plutón ton ton ton
Plutón ton ton ton"
Om man inte lyckas lära sig solsystemet efter att ha hört den här öronmasken så är nog karriären som astronom rätt körd!

Båda låtarna finns förstås länkade, men titta extra noga på framträdandet från programmet "Un, dos, tres" där E.T. gör ett framträdande och verkar efter "E.T."-filmen ha åkt till Dagobah för att lära sig hur man blir Yoda från Star Wars.