expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 20 juli 2025

Sommarplågor #51: Goombay Dance Band - Marlena

Goombay Dance Band - Marlena
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: TelDec/CNR
B-sida: Young hearts
Det finns euro-musik och det finns euro-musik. Det finns 90-talets variant som är kanonbra, det finns 80-talets variant som är kanonbra och det finns 70-talets variant som är... mindre bra. Främst syftar jag då på den där tyska hemska plastiga varianten som band som Boney M och Ottawan var ansikten för. I samma fålla var också Goombay Dance Band, frontad av tysken Oliver Brendt. Enda skillnaden var väl att Brendt var än mer influerad av den karibiska övärldens musik. Goombay Dance Bands största hit var onekligen bandets andra singel, "Sun of Jamaica", men även "Aloha-Oe" är också en känd låt som spelades in av en massa dansband samtidigt. Nej, denna tidiga variant av Goombays dansorkester kan jag klara mig utan. 

Men så finns det som bekant undantag i nästan allt och i Goombay Dance Bands fall så kom den långt efter att deras popularitet hade falnat. Samtidigt så är även denna låt förknippad med min barndoms tidigaste popminnen, när jag upptäckte popmusiken. Clabbe spelade den här i det Rakt Över Disc som har nämnt ett flertal gånger när jag skrivit om till exempel Ian Cussick, Jeff Beck, Scritti Politti och One Way. Den har alltså ingen som helst koppling till svenska hitlistor utan enbart personliga sommarminnen från sommaren 1985. Men jösses, vilken sommarkänsla den har. Lite ostig, lite kult, men grymt skön sommarkänsla i soundet. Och melodin är för en gång skull riktigt bra och välgjord och låten räckte ända upp till plats 26 på min lista över bästa låtarna 1985. Sen kan man diskutera Ollies sångröst. Jag var övertygad i många år om att det var en kvinna, gärna med stor kroppsomfång, som sjöng och blev väldigt förvånad när det visade sig att det var en man bakom denna ljusa men bestämda röst. 

Men låten har följt med mig hela genom hela livet och numera har jag både en maxisingel och vanlig sjutummare av den. Någon annan låt med detta band gören sig icke besvär i min samling, men den här är riktigt skön! En kultig och underskattad sommarklassiker som helt klart borde ha blivit LÅNGT större sommarhit än den blev.
     
Om något sen ska platsa på en kultstämplad lista så är det i så fall videon. Med Ollie och dansarnas komiska stampande, där tjejerna verkar har tagit sina stelbenta danslektioner av Tina Turner och några som samtidigt av okänd anledning ska försöka dansa limbo, varav en med eld på pinnen. Att försöka överskugga låtframträdandet med andra uppträdanden samtidigt var tydligen inte jättesmart, för bevisligen sålde det inte jättemycket mer av singeln, tyvärr ska jag kanske säga...


måndag 14 juli 2025

Kultstämplat: EAV - Küss die hand, schöne frau...

EAV - Küss die hand, schöne frau...
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Columbia
B-sida: Spitalo-A-La-Carte-Mix
Dom tyska galningarna i 
Erste Allgemeine Verunsicherung är tillbaka i denna maxisingel. I oktober förra året så dök dom upp och försökte genomföra ett misslyckat bankrån för att ge mat till sin hund i "Ba-ba-bankrobbery". Här står inte förkortningen EAV utskrivet, men ingen har väl något emot att jag ändå använder detta kortare namn, som är oändligt mycket smidigare att skriva?

EAV är ju då ett humorgäng och många av deras släpp är försök till att vara medvetet komisk, och inte bara konstig och bisarr, som är lite av huvudmålet för den här kategorin. Men om bankrånslåten balanserade lite på gränsen så är den här lite mer rakt in i kategorins vedbod. I alla fall om man ser till den här maxisingelns omslag, men även vad gäller delar av texten. Låten i sig är långt ifrån lika catchy som "Ba-ba-bankrobbery", även om refrängen är helt OK. Men melodin är rätt tradig och enformig i övrigt. 
      Texten handlar om kroggästen som möter Helga, en ensam dam som han lockar i säng hemma hos henne. Det finns en anledning dock till att han inte drar henne hem till sig. Det visar sig att mannen i fråga redan är gift och har sju barn och hund (om det är samma hund som i "Ba-ba-bankrobbery" framgår inte) och dagen efter när hon ringer så får han låtsas som att han aldrig hört talas om Helga, eftersom frugan ligger bakom honom. En lagom buskis-text som ska få oss att skratta till. Men jag är mer intresserad av textraden, och här är den översatt till engelska med Google:
"Waiter, bring it to us now!Pommery, Pommeru,Push me and suck me!And because we are so lonely."
Okej, jag vet nu att Google Translate inte är världens bästa källa, men det vore lite intressant och veta vad som menas med "push me and suck me" i det här läget, eller är det mina fantasier som spelar mig ett spratt?!

Vilket för mig osökt till omslaget. Den här utgåvan har då en serie som är publicerad på framsida och
baksida, där krogkillen gestaltas av en pingvin och Helga av en rosa säl med rosett på huvudet OCH NAKNA BRÖST! Nej, det går tydligen icke att se att det här är en hon-säl om hon inte har tydliga bröst ritade på kroppen! Och dessutom, en pingvin som stöter på en säl, hur full var den här fågeln egentligen och vill vi verkligen veta hur kvällen fortlöpte för detta minst sagt omaka par? 
     Och givetvis kommer han hem till sin brödkavleviftande pingvin-hustru, som förstås också har ritade bröst, och deras sju småttingar som hånar honom med att skrika ordet "PIÖRP!", som jag inte alls vet vad det betyder. Om man tycker att Stefan & Krister är lite lätt utflippade och pinsamma, välkommen till Tyskland och dess buskis! 
 
Videon måste också få en kommentar. Om man tycker en pingvin och en rosa säl är ett lite udda par, vad sägs om en mänsklig kvinna med rosa dress och golfbollar till ögon och en man i stor grotesk pingvinmask på huvudet? Den kärleken, den kärleken...


torsdag 10 juli 2025

Sommarplågor #50: Gemini - Wild about that girl

Gemini - Wild about that girl
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Polar
B-sida: I am the universe
Detta är den femtionde sommarplågan som tas upp och det tänkte jag fira på följande sätt: Hurra! Därmed kan vi gå tillbaka till ordinarie program. Skämt och sido, det enda speciella är att året det är samma som vid den första singeln i serien, Milla's Mirakels "Till rytmen av ett regn", 1987. Ja, också är det svenskt, även om det är på en helt annan nivå försäljningsmässigt. 

Glenmarkarna i Gemini, alltså Karin och Anders Glenmark, har jag skrivit om en gång tidigare, då i form av plattan "Geminism" som den här låten finns på, eller snarare låtarna, eftersom den riktigt bra b-sidan "I am the universe" också finns där. Låten "Wild about that girl" spelades flitigt i svensk radio, bland annat i programmet Kulan I Luften som jag som bekant bodde vid varje sommar. Den låg också ett par veckor på Sommartoppen. Det spelades en hel del från "Geminism" under sommaren 1987 och inte bara hiten "TLC " och senare "Mio min mio". Nu var plattan kanske hjälpt av att ABBA-Björn och Benny har varit med att skriva och prodda, men det kan man faktiskt inte tro när man hör soundet på den här, som helt är befriad från något sorts ABBA-sound eller den lättpopiga musikalstil som Björn och Benny också är känd för. Det är en pigg, kul och snärtig låt med en riktigt bra melodi och sound. Det hade varit kul att höra ABBA göra något i denna stil, men det är förstås bara en dröm. Låten blev ingen stor sommarhit, men är en kul svensk lite bortglömd sommarlåt med charm som förtjänar att lyftas fram som en av både syskonen Glenmarks och ABBA-männens bästa under 80-talet. 

Sen kan vi diskutera den här videon från programmet "Nattcafé". 40 sekunder in i videon sitter Anders Glenmark och flirtar och kladdar på storasyster Karins lår. Say what?!


måndag 7 juli 2025

Tori Amos - Under the pink

Tori Amos - Under the pink
Utgivningsår: 1994
Skivbolag: East West
Betyg: 3/5
Tori Amos var under många år en artist som var typ en låt för mig, den där stora hiten, "Crucify". Hon hade ju gjort andra låtar därefter, men dom passerade mig tämligen obemärkt förbi. Så var det under väldigt många år, till dess att jag bara för ett par år sen fick för mig att ändra på det. Jag såg den här plattan och beslöt mig för att ge den en chans. 

Tori Amos har ju jämförts uppåt och neråt med Kate Bush och där är ju Amos bättre i mina öron alla dar i veckan. Amos höga röst är klart skönare, arrangemangen är snyggare och hon är riktigt bra pianist. Sorry, alla Kate Bush-fans, men hon har aldrig riktigt kopplat med mig, förutom "Running up that hill". 

Den här plattan är då kanske inte jättemelodisk eller lättillgänglig och den har ett par låtar jag har svårare att ta till mig, som den, förvisso snygga men alldeles för långa, 9 minuters-avslutningslåten "Yes, Anastasia" eller "The waitress". Men jag gillar dock arrangemangen, stråkarna och stora delar av melodierna. Hon sjunger och spelar piano väldigt bra och snyggt och har en singer-song-writerstil som är avkopplande. Det är på många sätt en oförutsägbar platta som oftast ändå är till dess fördel. Så även om det här kanske inte är den allra hitvänligsste plattan i samlingen så blir den kvar för det är en skicklig platta.
     Om det blir fler Tori Amos-plattor i den återstår att se. Debuten "Little earthquakes" med just "Crucify" bör jag ju i alla fall införskaffa så småningom...



fredag 4 juli 2025

Nytt i samlingen - Juni 2025

Adrian Rollini - The goofus five
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Retrieval
Betyg: 4/5

Adrian Rollini är en sån där artist som man hörde nämnas i Smokerings titt som tätt, eller "Adrian Woulini", som det nästan lät som om Leif Andersson sa varje gång. Rollini spelade något så ovanligt som bassaxofon, ett instrument som inte har använts så jätte ofta inom jazzen. Men han spelade också ett instrument som är långt än mer ovanligt, inte bara inom jazz utan även inom musiken i övrigt, Couesnophone, eller "Goofus" som det också kallas. Det är alltså inte fem stycken Långben som sitter i sättningen här, även om man kanske kan tro det om namnet "The goofus five". Goofus, som jag för enkelhets skull kommer att kalla det, ser ut som en liten saxofon, men låter som en blandning mellan dragspel och munspel. Nästan likt dom där små röda leksaks-saxofonerna man fick som barn. Det instrumentet är alltså huvudföremålet i dessa inspelningar, vilket gör att dessa låtar kvalificerar sig i listan över dom mest udda instrumenten jag har på jazzplatta. Och på tal om instrument som låter som leksaker, kazoo används här också. Bassaxofon, goofus och kazoo på samma platta, det var lite andra instrumentvanor för 100 år sen, minst sagt. 

Förutom Rollini så är den enda andra mer kända musikern som är med här Red Nichols, som spelar på något så, i detta sammanhang, vanligt som kornett. Inspelningarna är alltså gjorda för ganska bra precis 100 år sen, 1924-25, och det är lite dixieland-stil på musiken, även om det är riktigt trevligt och mysigt när det nu är så pass gamla inspelningar. Men det är en riktigt bra energi på musikerna och även om både goofus och kazoo låter mer udda än bra i sammanhanget så är det kul och speciellt med dessa instrument i sättningen här. Det sticker ut på ett kul sätt, även om jag är glad att dom inte blev vanliga instrument inom jazzen längre fram. Dessutom så tonas användandet av goofus ut ju längre in i plattan man kommer och b-sidan låter mer som för sin tid vanliga jazzinspelningar. Visst, lagom är kanske bäst här, men har man nu kallat skivan "The goofus five", så får man nog löpa linan ut. Men det här är ändå en trevlig och riktigt bra tidigt jazz-platta som vågar vara egen och svänga häftigt. Skivan blir klart kvar i samlingen!



Caterina Valente & Edmundo Ros - Singen welterfolge aus Südamerica

Utgivningsår: ---
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5
Den italiensk-fransk-tyska sångerskan Caterina Valente gör debut på bloggen. Jag har hört talas om henne på diverse radioprogram jag hört på genom åren, främst kanske i program för äldre av modellen "Musik för fullvuxna" och så vidare, men jag har inte lyssnat så jättemycket på hennes musik i övrigt, men någon gång ska vara den första antar jag.
     Edmundo Ros däremot med sin lysande orkester och galanta arrangemang är ju nästan alltid välkommen i samlingen.
     
Dom här två har gjort ett flertal inspelningar ihop så jag har många riktigt intressanta plattor att hålla utkik efter. Den här skivan, i den här utgåvan utgiven av Deccas och Telefunkens gemensamma serie Music Für Alle, utgavs i original troligen av London Records 1960 under namnet "Caterina Valente and Edmundo Ros". Jag säger troligen, eftersom det inte finns så mycket information om just den här plattan. Vilket fall som helst så är detta i alla fall en återutgivning.

Caterina Valentes röst är riktigt bra och tillsammans med Edmundo Ros funkar hon riktigt bra när dom sjunger ihop. Sen kan man fundera på titeln, som översatt betyder "Sjunger världshits från Sydamerika", eftersom några låtar härrör sig från Kuba, som senast jag kollade inte var en del av Sydamerika. Men detaljer, detaljer, det här är likväl en riktigt bra platta som både har låtar som smeker vackert och har väldigt skönt och svängigt gung, inte minst i dom låtar som kommer från Brasilien. Arrangemangen är bländande, som till exempel i inledande "Saudades de Bahia", som är väldigt intressant. Den låten kan dyka upp här igen vad det lider, eftersom jag för inte allt för längesen fick tag i den svenska versionen med Lill Lindfors och Anders Linder, då betitlad kort och gott "Boink!". Tajming är A och O ibland! Till dess kan ni njuta av det fina samspelet mellan två giganter, Caterina Valente och Edmundo Ros, från en riktigt bra och häftigt svängande och mysig platta, som så klart blir kvar i samlingen!



Janet Jackson - When i think of you

Utgivningsår: 1986
Skivbolag: A & M Records
B-sida: Pretty boy
1986 var Janet Jacksons stora genombrotts år när plattan "Control" och låtar som "Nasty" och "What have you done for me lately" kom. Med den här tredje singeln så fick hon dessutom sin första singel-etta i hemlandet USA. "When i think of you" är som övervägande av Janets alla låtar proddad av Jimmy Jam & Terry Lewis och är soundmässigt en riktig soulkaramell från 80-talet! Det här är en klart bra låt, även om jag kan tycka att föregångaren "Nasty" rent melodimässigt är en starkare melodi. Det är en dansfunk-fest modell riktigt fet och skön! 
     B-sidan kan jag nämna, "Pretty boy" är ett spår från föregångarplattan "Dream street" gjord 1984 när Janet fortfarande var en av medlemmarna i TV-serien "Fame". Och melodimässigt är den inte alls så långt borta från "When i think of you" och skulle nästan kunna vara släkt med den låten. Än mer intressant att är att låten är producerad av Jesse Johnson, som också kom från samma band, The Time, som Jam & Lewis. Janet Jackson bytte helt enkelt från soundet från en Time-medlem till ett par andra på två år.



Ralph Burns & The Quiet Herd - Very warm for jazz Vol. 2
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: Decca
Låtar: Tonight/Blues for Terrissita/Pastel blue
Ralph Burns är ett namn som poppar upp inom jazzsammanhang. Han var en arrangör, kompositör och musiker som mest var känd för att göra saker åt andra. Bland annat så har han skrivit världens kanske bästa jazzlåt, "Early autumn", och annat för Woody Herman, som hade honom i sitt band under väldigt lång tid. 1958 så orkestrerade han dock låtar åt artister för Decca och fick idén att skapa sitt eget band, vilket inte alls är vanligt att se på platta. För att lite flirta med sin gamle chef Woody's då aktuella "Thundering Herd" så tog hans band sig namnet "The Quiet Herd". Men det finns riktigt namnkunnigt folk i denna orkester, som saxofonisterna Al Cohn och Zoot Sims, trumbonisten Urbie Green, basisten Milt Hinton och trummisen Don Lamond med flera. 

Dom här inspelningarna gör mig lite splittrad. För och ena sidan så är det riktigt snygga arrangemang, där man har tagit in ett antal stråkar i sättningen på en låt, och det är avkopplande och snyggt, vilket gör att skivan blir kvar i samlingen.
     Om man dock ser på hela EPn så kunde man dock ha blandat det hela upp med någon låt med lite högre hastighet för här är det tre relativt lugna och sakta lunkande låtar som stundtals kan te sig lite stelbenta. Jag har lyssnat lite på hela plattan "Very warm for jazz", som även i sina snabbare låtar inte till 100 % lyckas svänga till det helt perfekt. Men det får jag ta den dagen jag hittar den. Vad gäller den här EPn så är den en klart kul kuriosa att ha om man vet vem Ralph Burns är och det är ändå riktigt avkopplande jazz i det lugna formatet.


torsdag 3 juli 2025

Sommarplågor #49: Scooter - Fire

Scooter - Fire
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: Club Tool 
Andra spår: Fire (Extend emergency)/Choir Dance/Fire dub 1
Tyska Scooter är tillbaka igen och som jag tidigare sagt; det är ett band som verkligen blandar högt och lågt. Men innan 1997 så var det verkligen till 98 % lågt. Det är fortfarande inte mycket från bandets tidiga år som är jättekul. Men "Fire" var lite av genombrottet hos mig och passade som hand i handsken när jag åkte runt med MHFs turné mot rattfylleri och spelade musik över festivalområdena. H.P Baxter som vrålar ut för allt vad han kan:
"1-2-3 FIIIIIRRRRREEEE!!!!!!!"
Åtföljt av ett malande hårdrocksgitarrsolo som verkligen bryter igenom bandets technosound och skapar något riktigt speciellt med låten. Att blanda hårdrock och techno är ett recept som med rätt melodi och refräng kan skapa en höjdarlåt och en partyröjare deluxe och här har man verkligen det! Och inledningen är ju så lysande. En soft och tyst prata, åtföljt av Baxter som plötsligt bara illvrålar titeln. 

Det finns alltså idel sommarminnen med den här låten, men främst så lyser ett minne när turnén hade nått min hemstad Sundsvall. Jag satt på radioscenen med coverbandet vi hade med oss. Det var Sundsvalls Gatufest och The Hellacopters hade spelat i tältet bredvid vår scen och en av medlemmarna i coverbandet begärde:
"Du, spela lite hårdrock! Det kommer ju en massa hårdrockare förbi oss nu efter Hellacopters-konserten!"
Jag hade förstås ingen hårdrock med mig, det är ju som bekant inte min kopp av te, men han envisades:
"Men spela Scooter, dra på med lite "Fire!". 
Jag lydde och drog på med H.P Baxters ylande och coversångaren gick en bit bort och lyssnade och skrek sen:
"HÖGRE, STAFRIN, DET ÄR FÖR LÅGT!!!"
Jag vred upp volymen och tänkte "Kommer verkligen hårdrockarna vallfärdas hit för att vi spelar tyska Scooters insamplade gitarrmangel en gång, när vi efter kanske lägger på Robyn?!"
"HÖGRE, STAFRIN!!!!", vrålade han ännu en gång och motvilligt lydde jag och visste inte hur länge detta skulle hålla. Är detta bra för högtalare och förbipasserandes trumhinnor? Och mycket riktigt, det sprakade och sen dog ljudet helt. Slutsteget hade gått och sångaren hördes svära nerifrån åt det. Visst, jag kunde inte spela, men det var svårt att hålla sig för skratt åt det. Karma, karma...

Låten spelades mer än en gång till efter detta, på rimlig volym då förstås. Men ännu är det ett riktigt skönt ös när låten går igång. En av dom gånger då H.P Baxters ylande och en malande hårdrocksgitarr passat som allra bäst i en låt. 



måndag 30 juni 2025

Recensioner från Retrogalaxen 4

Sex nya plattor från Retrogalaxens gamla gömmor. Här hoppas det mellan 80-tal och 00-tal och mellan synthpop, en gigantisk livekonsert med svensk rock, eurodance och yachtrock. Som vanligt finns det diverse kommentarer gjorda idag om saker jag skrev eller inte skrev då. 

Kaja - Crazy peoples right to speak (1985) 
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: EMI/Parlaphone
Betyg: 3/5
Kaja är alltså Kajagoogoo, fast utan Limahl vid mikrofonen. Nick Beggs från Ellis, Beggs and Howard tog över sången här och han har väl inte samma karaktäristiska röst som Limahl hade. Musiken har blivit lite mer mogen, men är ännu mycket synthdominerad. Man skulle kunna tro dock att man vid namnbyte och sångarbyte tappade det mesta av sin stil, men jag tycker detta klart är underskattat. Så dåligt är plattan verkligen inte. Vissa låtar är inte 100 % starka, någon ny ”Too shy” finns inte här, men det är snyggt producerat och bra gjort och Nick Beggs är ingen dålig sångare. Det är snärtigt och piggt gjort och förtjänar ett något bättre rykte.
(2025: Vad som inte nämns är att det här var Kajagoogoo's sista platta till 2008 års "Gone to the moon".
Jag kan också säga att jag idag uppskattar Nick Beggs röst i Kaja klart mer än jag uppenbarligen gjorde då.)


Svensk Rock Mot Apartheid Scandinavium 
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Almathea
Betyg: 3/5
1985 var det stora året när artister samlade pengar till välgörande ändamål. USA for Africa, Band Aid (kom förvisso 1984, men ändå...), Swedish Metal Aid OCH Svensk Rock Mot Apartheid, som är en konstellation mot apartheidsystemet i Sydafrika. Bland artisterna finns Dan Hylander, Imperiet, Anne-Li Rydé, Tommy Körberg, Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Björn Afzelius, Mikael Wiehe, Mats Ronander och Mikael Rickfors med flera  med flera... Det anordnades en stödgala i Scandinavium i Göteborg 1985 och denna gala släpptes på skiva där alla pengar gick till kampen mot apartheid. Ett behjärtansvärt ändamål, ändå undrar jag hela tiden varför många fnyser och skrattar åt detta när man säger att alla samlade in pengar på 80-talet.
     Plattan kunde ha varit dålig, men det är den inte. Den är riktigt bra och en riktig minnesföremål att ha! Nackdelen är att alla artister är ju inte intressanta. Ovan nämnda artister är klart bäst och de gör riktigt bra låtar. Imperiet gör mycket bra liveversioner av "Fred" (tillsammans med Afzelius och Wiehe) och "Märk hur vår skugga", Py Bäckman framför "Concordelia" riktigt bra, Anne-Li Rydé river loss i "All for the love of rock & roll" och Hansson de Wolfe United är mycket bra i "Oberoende var fursten säger". Men, jag är mindre entusiastisk av att höra Tottas Bluesband, Peps Persson, Jerry Williams och Rolf Björling, mest för att dessa inte representerar min musiksmak. Dessa sänker betyget, men resterande och kultvärdet i liveplattan gör detta helt OK! 
(2025: I många år så var 80-talets hjälpvurm av olika slag sedd som ett skämt som man skrattade åt. Ömsom handlade det om att tuffa rockstjärnor lämnade rockstjärne-imagen och blev medmänskliga, ömsom det vanliga fnyset åt 80-talet från dom som ändå inte gillade dess musik och ömsom huruvida pengarna verkligen kom fram. Men ser man krasst på det så fanns det i alla fall mer intresse för att hjälpa under 80-talet än under hela 00-talet.)



Tess - One love to justify
Utgivningsår: 2001
Skivbolag: Bonnier Amigo
Betyg: 5/5
Titta, en färsk platta i "Retrogalaxen". Jag ville recensera denna nu, innan Aftonbladet och Expressen hinner såga ner den. Tess sjöng i La Cream, till för ett år sen. Hon har släppt singlarna "Justify my love", "Viva l´amour" och "One love" och dessa har blivit flitiga danshits. Och Tess ska ha en eloge! Hon vågar göra ren eurodisco, för detta är som en Basic Elementplatta utan Petrus eller som La Cream med lite mindre kräm. Det är ren och äkta eurodisco, och det låter riktigt härligt! Här finns hits av mängder och en dansproduktion som är fantastisk. Den är inte trendig eller nyskapande, men den är årets platta så här långt!
(Med färsk menade jag alltså att jag faktiskt hade köpt den medan den var relativt ny i skivhandeln.)



Culture Beat - Metaporphisis
 
Utgivningsår: 1998
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5
Tyska Culture Beat, här av årgång 1998, är en bra bit från ”Mr Vain” och ”Got to get it”. Tania Evans, som sjöng på de låtarna, är borta och ena mannen bakom bandet, Torsten Fenslau, är omkommen. Kvar är brorsan Frank Fenslau och engelska sångerskan Kim Sanders. Sanders sjunger faktiskt bättre än Tania Evans och låtarna är inte rena eurodanslåtar utan nån sorts blandning mellan engelsk disco med stråkar samt eurodans. Melodierna är inte längre den traditionella rap-refräng-rap-refräng, vilket i eurodansens fall brukar betyda att gruppen i fråga sen helt tappar stinget. En eurodansgrupp som ändrar stil alltför fort och hastigt för att verka trendig brukar låta ganska desperat och oengagerad i sina låtar (Basic Element blev popband, Masterboy blev 70-talsband, 2 Brothers on the 4th floor blev rapband med mera). Men de finns ett få tal grupper som lyckas ändra sig stegvis och försiktigt, som Pandora på hennes sista platta i Sverige ”Changes”, och Culture Beat här, som ändå låter riktigt bra.
     Stråkarna hjälper en bra bit och låtarna är sköna och tillbakalutande. Dessvärre är de tvungna att ha med den jobbige rapparen N´XT UP på ett par låtar och låten ”Pray for redemption” rappar han sönder ganska bra och hitmedlyt, där Kim Sanders tagit Tania Evans plats i Culture Beats gamla hits, är väl lite onödigt. Men sammanfattningsvis är Culture Beat faktiskt nästan bättre här än som renodlad eurodansorkester. 



I-Ten - Taking A Cold Look
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Epic
Betyg: 4/5
Nej, inte A-Teen, utan I-Ten, skämt å sido. I-Ten är ett mindre känt studioprojekt för tre medlemmar av Toto, tillsammans med Tom Kelly och Billy Steinberg. Totomedlemmarna är Steve Lukather, David Paich och Steve Procaro och plattan är gjord samma år som Totos supersuccé "IV". Och att halva Toto är inblandad hörs verkligen. Det låter verkligen som Totos svala tillbaka lutade softa poprock. Produktionen är riktigt bra och Steinberg och Kelly har skrivit kanonlåtar. "Taking a cold look" har väl ingen superhit som Totos då aktuella platta, men känns som en special platta från Toto. Denna är inte lätt att få tag i så hittar man den kan man skatta sig lycklig!
(2025:  1: Nej, skämtet i början kändes väldigt platt i skriven form!
2: I-Ten var egentligen bara format av Tom Kelly och Billy Steinberg. Toto-medlemmarna var bara gästmusiker där. 
3: Den är inte så jättesvår att får tag på egentligen. OK, Totos fyra är klart lättare, men den är inte jättesällsynt. 
4: Vilken hemsk beskrivning benämningen "poprock" egentligen är...)


Cretu And Thiers  - Belle epoque
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Virgin
Betyg: 3/5
Cretu and Thiers är förstås ett hobbyprojekt av Michael Cretu, make och producent till Sandra och skapare av Enigma. Detta är gjort mitt i jobbet av Sandras tredje studioalbum och visst känns melodierna och ljudbilden igen, med svävande syntdisco. Men Sandra hade verkligen behövts här, för Cretus partner, som sjunger här, Tissy Thiers, låter snustorr och kan i överhuvudtaget inte sjunga. Det gör att låtarna faller ihop. Men eftersom melodierna nu är så bra så är plattan OK, men Cretu själv kunde väl åtminstone ha sjungit. 
(2025: Jag känner att jag kanske var onödigt hård mot Tissy Thiers här. Betyget kvarstår och hans falsettröst är riktigt irriterande i för många doser, men det var den redan under hans tid som sångare i Moti Special. "Snustorr" och att "han i överhuvudtaget inte kan sjunga" var en lite överdriven beskrivning.)