Sen ju äldre den stora musikälskaren blir så blir det allt fulare att vara riktigt mainstream och en klassisk artist som plötsligt gjort en mer kommersiellt gångbar låt ses som en "sell-out".
"Oj, vad mainstream jag är", kan någon säga lite generat och inser att man nog hade hoppats att man var lite mer annorlunda. I radion eller i poddarna när en känd person eller musiktyckare plötsligt spelar en riktigt stor hit så blir det nästan som att måste be om ursäkt för att man plötsligt väljer en låt som är/var väldigt "mainstream". Många vill vara så egen som möjligt. Det är något fint att vara musikfreak och visa att man hittat en egen liten musikalisk oas eller källa som ser lite annorlunda ut. Något jag tog upp i texten om dom sju vanligaste klyschorna var det alltid varit finare att sikta in sig på en artists mer obskyra och mindre kända låtar, udda b-sidor, albumspår eller dylikt. Vad som helst utom "dom där uttjatade hitsen".
Är man riktigt "hardcore" drar man ett helt decennium över ordet mainstream. Länge var ju hela 80-talet något man förknippade med ordet "mainstream", med tanke på det stora användandet av synthar
och klatschiga melodier.
Nu har ju musikbranschen alltid varit förknippad med trender, som så många andra branscher, eftersom det är genom det man tjänar pengar så i praktiken så har ju alla decennier en mainstreamperiod. När alla svenska band ville spela pop på 60-talet och kallade sig Tages, Shanes, Lee Kings, Hep Stars , The Hounds, The Caretakers,
Nu har ju musikbranschen alltid varit förknippad med trender, som så många andra branscher, eftersom det är genom det man tjänar pengar så i praktiken så har ju alla decennier en mainstreamperiod. När alla svenska band ville spela pop på 60-talet och kallade sig Tages, Shanes, Lee Kings, Hep Stars , The Hounds, The Caretakers,
Ola & The Janglers eller The Mascots så var man ju så mainstream som det gick, och vill man ta det hela ett varv till så spelade nästan alla in egna versioner på mainstream-hits som redan hade invaderat alla fans grammofoner. Sak samma med 70-talet och den stora discoeran mot slutet av decenniet. Och vilka skivor var det som såldes mest på 90-talet? Absolute Music och liknande samlingar med
dom vanligaste hitsen från Trackslistan eller dom nyetablerade reklamkanalerna. Alla eror har sin del av mainstream-perioder, det kommer man inte ifrån.
Nu kanske någon tror att jag sitter och besserwissrar och tittar ner på folk och saker, men jag kan lätt säga att jag är lika god kålsupare jag vad gäller att gå min egen väg. Jag har alltid sett mig som mannen mot strömmen! Jag lyssnade på jazz när jag var 11 år, jag gillade eurodance när det var helt ute, jag köpte vinylskivor på 90-talet och ignorerade moderna låtar nästan totalt under ett helt decennium. När jag numera summerar mina favoritlåtar i slutet av året så är det väldigt få låtar som tillhör digilistans eller P3-P4's mest spelade hits. Jag räds inte att gilla stora hits alls, men även jag tröttnar och ofta så kan jag föredra en artists andra eller tredje-hit från en platta framför den där stora första singeln som alla lyssnar på och när jag nu gör årslistor så är ofta det största hitsen placeringarna utanför top 50. Dock handlar det oftast inte om en sorts medveten vilja att sticka ut eller att mainstream är fult, utan att jag blir trött på dom stora låtarna och dom mindre hitsen är så bra att jag tycker att dom är underskattade. Och det är väldigt många låtar, eller hela genrer, som är så otroligt bra och välgjorda utan att dom blir stora!
Men samtidigt tycker jag inte heller att man ska rädas att vara mainstream. Ibland kan det vara skönt att få höra på dom kända låtarna man minns och det finns trots allt en anledning till att dom låtarna är dom blev dom största. Och man gillar det man gillar och det ska man inte skämmas för. Tänk om ingen hade varit mainstream. Då skulle musikhistorien ha varit fylld med låtar som få minns och artister som aldrig hade blivit stora.
"Det här låter fräckt och nytt! Det har inte gjorts förr och det ska jag släppa på platta!"
Och ofta lyckades det och blev riktigt stort, en tid i alla fall. Man ska inte vara rädd för att vara mainstream, förutsatt att det är det man gillar, men verkligen inte heller för att sticka ut näsan och pröva sig fram, för det blir så mycket roligare då och musiken, antingen som skapelse eller ditt musikintresse, utvecklas mycket mer av det. Det sista borde dagens hitmakare fundera på både en och två gånger.
Så vad väljer man för låtexempel här? Jo, förstås en mainstream-låt, här exemplifierad av Lady Gagas låt "Judas", faktiskt en av hennes klart bästa, och en låt som en gång stack ut enormt mot vad som såldes på listorna, Fatboy Slims "Rockafella skank".
