Krönika: Dom 7 vanligaste klyschorna om musiklyssnandet!

Genom åren så har jag fått höra en del gamla klyschor och kommentarer om musik och det man lyssnar på. Det är åsikter och ord som man ibland kanske inte riktigt vet hur man ska bemöta eller OM man ska bemöta det, för de kan vara så konstiga och korkade ibland att man blir mållös. Vi människor har ju ibland en förmåga att se ner på andras val i livet och musik är inget undantag. Här hade jag tänkt bemöta en del av dessa klyschor/kommentarer som jag har fått höra under årens lopp och jag gissar att det är saker som många andra har fått höra också. Och, nej, det är inte ett sätt att håna eller kritisera dom som känner att dom har sagt detta till mig någon gång. Det är bara mitt sätt att förklara dom på ett, förhoppningsvis, underhållande och lärande sätt ur min synvinkel. Kanske låter jag lite tråkigt PK här och där, men det bjuder jag på...

"Skivor är något daterat som vi slutade med för länge sen!"
(Alternativt "Jag har kastat alla mina skivor och övergått till Spotify!". Annan medieform som kassetter  eller videoband går också bra.)

Den här har de senaste åren kanske blivit lite "daterad" i sig, men det var väldigt vanligt ett tag att  försöka styla med att man minsann hängde med i sin tid och hade gått över till digitalt. Sen dess har ju vinylen blivit inne och CDn är på gång så lite har det väl mildrats.
     Men likväl så slutade musikbranschen med stenkakor och övergick till vinyl på 50-talet också och likväl finns det en hel del som ännu lyssnar på det. Dessutom har både vinyl och CD funnits så länge och sålts i såna ofantliga mängder att det alltid kommer att finnas lyssnare, säljare och material så det räcker och blir över. Fysisk musik är enligt mig ett bättre sätt att bevara saker som jag gillar, medan Spotify är mer för stunden. För mig är det oändligt bättre och viktigare med det förstnämnda, men vi är ju förstås alla olika även där. Jag har fortfarande kassetter och det står jag för ännu.

"Artisten själv sa ju att det var hans sämsta"

Något som man ofta för höra när det gäller en artists största verk, och kanske främst 80-talsplattor, är att man fnysande säger att denne själv aldrig ju har gillat låten. En gång 1996 när jag sände närradio så ville teknikern spela något från ZZ Tops då aktuella platta, vilket ledde till  ett samtal om bandet i allmänhet och jag sa att jag egentligen hellre föredrog bandets 80-talslåtar, som "Sharped dressed man" eller "Sleeping bag".
"Men ZZ Top har ju själva sagt att dom inte alls gillade den perioden?!"
Jag nämnde för drygt fem år sen att R.E.Ms "Shiny happy people"  är en av mina favoritlåtar med bandet, en av många. Givetvis råkar det också vara bandets egna hatobjekt nummer ett av sina egna hits. Fråga många artister om och dom kommer att såga sina största hits till förmån för de, enligt dom, lite mer svårare eller senare låtarna. Det har ju alltid varit lite finare att sikta in sig på dom genomarbetade albumspåren eller dom låtarna som är lite djupare än dom bra och kommersiella hitsen, och samtidigt någonstans ha koll på vad artisten själv gillar för något. Men samtidigt är det ju en omöjlighet och väldigt onödigt att sitta och leta igenom alla intervjuer med en artist för att ta reda på vad denne gillar så jag kan "anpassa mig till denne". Och varför skulle jag "anpassa mig"? Han/hon liksom jag liksom alla andra delar ju inte samma smak i allt och tur är väl det...

"Hur kan du gilla det? Det är ju stenute!"
(Alt. "Det här är så daterat")

Det här tog jag upp i en krönika för inte allt för länge sen. Det här med att man är så styrd av vad som är aktuellt eller hur modernt det låter att man mästrar någon för dess smak. Men bara för att musiken inte ligger högt på hitlistorna betyder inte det att den inte bör spelas eller inte förtjänas att gillas av någon eller att denne är mindre värd att kallas musikfan för att vederbörande gillar det. I en musikbok läste jag för länge sen:
"Ingen musikstil kommer någonsin att dö. Det kommer alltid att finnas lyssnare av den, även om den försvinner från listorna."
Amen!

"Du måste ju gilla låten för den sanna texten"

1994 kom Dia Psalma med låten "Tro rätt tro fel", vars text handlar om demokrati och politiskt förtryck Ett välmenande och viktigt ämne, men likväl har jag aldrig gillat den låten, även fast en tjej då försökte övertala mig med orden:
"Men du måste ju gilla låten för texten! Den är ju så sann!"
Jag svarade enkelt:
"Det är möjligt, men jag gillar inte punk..."
Det finns många låtar i samma genre som har texter vars innehåll är väldigt viktiga, men jag ska klara av att höra på låten också och gör jag inte det så spelar det ingen roll vad den handlar om, för då har jag inte hört texten i alla fall. Ibland krävs det mer än en viktig text för att en låt ska bli bra.

"Det är bara gamla gubbar som lyssnar på jazz"
(Alternativt "Hur gammal är du egentligen?")

Jag får utgå från swing och äldre jazz här. John Coletrane och liknande mer modern jazz finns det ett oändligt större intresse och förståelse för där ute.
     Jag var 11 när jag började lyssna på jazz och har fortsatt med det sen dess, något som jag lärde från min kompis som då var 13. Jag minns också ett brev till ett av mina favoritprogram inom jazzradion "Jesses Jazzbar", som också var ett önskeprogram. Det var 1987 och i brevet ville en 24-åring höra McKinneys Cotton Pickers med "My black birds are blue birds now" från 1928. Visst är äldre jazz inte helt oväntat förknippad med människor födda ett par generationer upp, men att degradera en genre för att det är en grupp människor som en gång upptäckte den och har bevarat den och därmed tro att det inte finns yngre som är intresserad av den musikhistoria som finns är bara fånigt. Jag har älskat på jazz i 40 år och är stolt över det och det finns fler som är intresserade där ute.

"Du måste ju gilla den här låten! Den är ju en klassiker!"

Det finns någon kutym att om något har sålt i ofantliga mängder och blivit hyllat av dom flesta så måste ALLA gilla det, vilket inte bara gäller musik utan det mesta inom kultur. Om Pink Floyds "Dark side of the moon" har blivit utnämnd till ikonisk så kan man inte säga något negativt om den. Om man säger att Led Zeppelins "Stairway to heaven" är bedövande tråkig så får man onda/märkliga ögat. Om man sågar Bob Dylans klassiker så skakar folk på huvudet. Ungefär som om dom tänker:
"Är den här människan på riktigt eller?"
Någon har bestämt att visa saker är så klassiska att dom är något av heliga kor som alla måste gilla. Tyvärr funkar det inte så. Jag kan komma ut här och nu, jag tycker det finns få saker som är så tråkigt som Pink Floyd. Jag har svårt för Dylans raspröst. Jag har sen tidigare, när jag skrev om Far Corporations kalkonversion, sagt att jag tycker att "Stairway to heaven" är löjligt överskattad. Jag är mannen mot strömmen när det gäller många klassiker som någon/några har bestämt att nåt är!

"Han var ju xxx..." 
(Insätt valfri kontroversiell titel, som misshandlare, missbrukare, drogförespråkare, random kriminell, utnyttjare av minderåriga och så vidare)

Nu kan man ju säga att detta beror på händelse, bevismaterial eller trovärdighet i dessa saker, och hur hemska flera av dessa saker än är så försöker jag sära på äpplen och päron. En artist kan ju vara en riktigt hemsk person privat, men en gud på sin musik. När Oasis var som störst fick jag höra att Gallagher-bröderna var förespråkare av droger. Fatboy Slim har en gång sagt både det ena och det andra om att röka på och vara hög, Miles Davis var som bekant både knarkare och hustrumisshandlare, Morrisseys stjärna har dalat efter anklagelser om rasism och sakerna kring Michael Jackson är väl inte direkt okända. Och det finns förstås inget som försvarar deras handlande gällande dessa saker på något vis. Dock så kommer man inte ifrån att dom bevisligen har gjort bra musik och är proffs vad gäller det. Och ska man hårddra det hela, om vi ska sluta lyssna på alla artister som har haft något fuffens för sig, aldrig tagit droger, inte har något förflutet, sagt något korkat eller annat, kan vi i så fall lyssna på några andra än möjligen Pat Boone, Arne Quick och Thore Skogman? Jag skulle ALDRIG ställa upp på Norman "Fatboy Slim" Cooks drogpositiva ord, men likväl har han gjort några av det sena 90-talet och tidiga 00-talets bästa låtar! Jag kommer ALDRIG att försvara varken Miles Davis eller Michael Jacksons handlingar, men dom har ändå gjort några av jazzens respektive soulmusikens bästa plattor och låtar. Var och varannan jazzmusiker hade grava drogproblem med allt vad det förde med sig, borde jag sluta lyssna på jazz? Sen kan jag förstå att det är svårt i flera fall att se förbi vissa saker, men det fanns likväl saker som gjorde att artisten i fråga blev så bra på sin karriär som denne var och som vi gillade en gång.

Och för att visa hur snäll, PK och godhjärtad jag är så blir musikexemplet en av få Pat Boone-låtar jag gillar, "April love". Jo, men lite ironisk kan jag väl få kosta på mig att vara...😉