tisdag 12 januari 2010

Indochine - Le péril jaune

Första skivan på 10-talet går i 80-talets tecken. Under det decenniet så var det nästan omöjligt att få kommersiell framgång utanför det egna landet på nåt annat språk än engelska, om man inte var med i melodifestivalen då. Men det fanns undantag och ett lysande sånt var franska Indochine som lyckades få en stor publik utanför Frankrike med en musik som kan betecknas som engelsk new wavesynth med en touch av den franska musiktraditionen, trots att man sjöng på franska. I spetsen stod tvillingröderna Nichola och Stéphane Sirkis, varav den först nämnda, som också är den enda kvarvarande medlemmen sen starten 1977, var bandets karaktäristiske sångare. I radioprogrammet "Rockdepartementet" i P3 i januari 1984 kunde man höra ett reportage om modern fransk popmusik och om hur Indochine då var ett av Frankrikes största band. Det skulle ta ca ett år innan bandet fick sitt definitiva genombrott utanför Frankrike med låten "Kao bang" och denna platta, "Le péril jaune".

Detta är en väldigt spännande platta som jag hittade på Sundsvalls mesta second handbutik, "Fyndlagret", rätt sent, i början av 2000-talet. Indocine har en skön och intressant ljudbild på sina plattor. Den här plattan är väldigt mycket glad och intensiv synthpop med spännande gitarrer i bakgrunden och med en viss touch av fransk och orientalisk musik och Nichola Sirkis är en energisk sångare som alltid tar i ordentligt och ger allt på plattorna.
När man hör Indochine så tycker inte jag att man ska behöva kunna franska för att kunna njuta av deras musik (jag kan knappt ett ord) för de har så pass mycket energi och stämning i alla fall, det är singeln "Kao bang" ett bevis på. Det är även en annan singel från plattan som jag föll direkt för när jag hörde den första gången, låten "Miss Paramount", som bara måste avnjutas nån gång. Hör bara på den otroligt snygga lite countryliknande elgitarren direkt efter refrängen!
Låtarna "Razzia" och "Pavillon Rouge" är andra höjdare som man både blir glad och mår bra av! Men Indochine kan också dra ner i tempo, som i den spännande balladen med den japanskklingande titeln "Okinawa".

Indochine var definitivt ett av de mest intressanta och udda banden som kom fram i 80-talets hitlistevärld! Därför kan jag givetvis också rekommendera uppföljarplattan "3" som innehåller bandets andra stora hit i Sverige, "Canary bay". Bandet fick det motigare under 90-talet med hitlisteframgångar och bandmedlemmarna byttes om vart annat. 1999 avled dessutom Stéphane Sirkis, men hade som en av sina sista önskningar att bandet skulle fortsätta efter hans död. Och det var tur dom gjorde det för 2002 fick bandet en enorm nytändning i Frankrike i och med plattan "Paradize" (som jag tyvärr inte hört nåt från) som sålde i över 1 miljon exemplar i hemlandet. Hur många band från 80-talet får äran att uppleva en sån renässans?

För att fira det nya decenniet så tycker jag vi tar tre låtar här. Singlarna "Kao bong" och "Miss Paramount" (som här är från en TV-inspelning) och albumspåret "Razzia".





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...