Bunny Berigan - en underskattad och nyfunnen stjärna

Det finns vissa musiker som man inte tänker på, men som det plötsligt bara regnar in inspelningar och skivor med och som man där igenom får chansen att omvärdera. En sån är trumpetaren Bunny Berigan som främst är känd för att vara en av de bästa solisterna i både Benny Goodmans och Tommy Dorseys orkestrar, men som också ledde ett eget band under tre år. Den som minns Dorseys jättehit "Marie" kanske också minns Berigans solo, som blev en av hans mest spelade och omtyckta solon. Berigans karriär som storbandsledare var egentligen inte nån stor succé utan hans enda riktiga framgång kom med låten "I can´t get started". Men trots att han var en omtyckt orkesterledare bland musikerna så gick han i konkurs 1940. Hans skivor sålde inte ens i närheten av hans mer kända forna arbetsgivare Dorsey och Goodman och han hade svåra alkoholproblem. Ändå rörde han sig med några av branschens mest kända namn i sitt band, som Buddy Rich, Helen Ward, George Wettling, Ray Conniff, Dave Tough och Georgie Auld.
Spriten blev tyvärr hans baneman och han fick svåra leverskador och råddes av sin läkare att sluta att både spela trumpet och dricka vilket han inte gjorde och redan 1942, endast 33 år, så avled han efter en massiv blödning.
Trots bristen på framgång för honom som orkesterledare så har det alltså blivit väldigt lätt att hitta Beriganskivor på markanden numera för många skivbolag satsade efter hans död flitigt på återutgivning av hans inspelningar.

En av de bästa som jag hittade var utgiven av det RCAs franska etikett Black And White Series som givit ut många riktigt bra jazzplattor med intressant musik! Inte bara de kända jazzhitsen som finns på alla jazzsamlingarna utan också en hel del mindre kända låtar. På Sundsvalls mest kända second hand, Fyndlagret, hittade jag denna skiva för ca fem år sen betitlad "Nostalgia - the best of Bunny Berigan: Volume 1 (1934 - 38)" för 10 kronor. Plattan innehåller också fyra låtar från 1934 där Berigan är medlem av Jack Teagardens band. Men därefter är det bara hans eget band. Berigan som orkesterledare är gravt underskattad. Han lyckas göra riktigt snygga och bra versioner av klassiska standards på ett traditionellt sätt, som ändå känns eget. Hans version av "The prisoner´s song" är en riktig klassiker, liksom hans egen tolkning av Duke Ellingtons legendariska "Caravan". Detta är en riktigt skön Berigansamling som svänger skönt och har en riktigt skön storbandsstämning!

Sak samma med skivan som jag hittade i Stockholm 2006. I en idag tyvärr nedlaggd skivaffär i Gamla Stan som hette Melotronen så hittade jag en intressant EP utgiven på bolaget Royale för endast 5 kronor som hette "Bunny Berigan´s Last Recordings" och som mycket riktigt innehåller hans sista inspelningar innan hans tragiska för tidiga bortgång 1942. EPn innehåller tyvärr ingen information om musiker eller inspelningsdata alls, vilket är lite tragiskt, men bandet är riktigt bra och det är en kanon-EP som innehåller låtarna "Skylark", "My little cousin", "´Tis autumn" och "Somebody else is taking my place". I "Skylark" visar Berigan att han verkligen hade förmågan att kunna tävla med både Goodman och Dorsey, men aldrig fick den uppmärksamhet han förtjänade. Dessutom hittade jag en Berigan-CD på Ginza utgiven på "Past Perfekt"-märket som jag skrev om förra året. Så jag gillar att Berigan trots allt övergått från en bra solist i de bästa storbanden till en storbandsledare som fler och fler upptäcker och som kunde ha blivit en legend, men aldrig hade den uppbackning, självförtroende eller uppskattning att bli det. Och att det finns gott om bevis att hitta för det!

För att hylla och visa upp en underskattad musiker så väljer jag tre klipp, varav ett är lite speciellt. Först, från "Nostalgia"-skivan, "The prisoner's song". Sen från EPn här ovanför, "My little cousin". Och till sist, som en liten bonus, kan ni njuta av en 25 minuter lång live radioupptagning med Bunny Berigan från Manhattan Center 1939. Håll till godo!