Icehouse - Sidewalk

Ett av de allra bästa bortglömda banden under 80-talet var australiensiska Icehouse. Som jag tidigare sa när jag skrev om Pseudo Echo så var Australien en fantastiskt bra och stor export av snygg new wavepop under 80-talet och Icehouse var definitivt en del av det! Icehouse är mer eller mindre lika med sångaren Iva Davies och har varvat övriga medlemmar enormt många gånger genom åren .
Första gången jag hörde Icehouse var 1988 i det allra första Sommartoppen den sommaren då deras "Electric blue", som har John Oates från Hall & Oates som medkompositör, kom in på tredje plats helt otippat. Jag brydde mig inte alls om vare sig låten eller gruppen då utan noterade ett band jag aldrig hört förr. Sex år senare, 1994, hörde jag ett Sommartoppen med Pontus Enhörning, som gick igenom hur Sommartoppen 1988 såg ut. Han kom till Icehouse låt och skrek till publiken:
"Den som minns den här låten i överhuvudtaget får en Sommartoppenkeps!"
Jag lekte med tanken på att stå där vid scenen och skrika till honom:
"Får jag en tröja då som har hela tre plattor med bandet?"
Jag kunde om jag ville dra en halv föreläsning om varför vissa grupper blir oförtjönt bortglömda och vad jag tycker om det, men nöjer mig med att Icehouse är det och att P3 själva nästan aldrig bemödat sig att efter 1990 spela knappt en låt med bandet.

1990 var då det året då jag hörde låten "Touch the fire" med bandet i Tracks och tyckte den var kanonbra och sen dess beslöt jag mig att följa bandet och dom har växt till en av mina favoritband från 80-talet! Jag gillar Iva Davies röst och bandets förmåga att snickra ihop både snygga och svävande synthpoplåtar och tuffare och häftigare rockmelodier med stor ljudbild, dock ännu med en nypa australiensisk popstänk runt kanterna. Låtar som "Great suthern land", "Electric blue", "Crazy" och "Hey little girl" är stora klassiker för mig från det gyllene decenniet!
Bandets mest kända och sålda platta är "Man of colours" från 1988, innehållandes just Sommartoppslåten "Electric blue" och det hade varit väldigt lätt att skriva om den. Men jag tänkte vara lite speciell idag och istället skriva om en av deras mer bortglömda plattor, men ändå en av deras allra bästa, "Sidewalk" från 1984. Skivan köptes 1995 på Förlorade Favoriter här i Sundsvall och jag föll knall och fall för plattans ljudbild och sköna synthproduktion. Plattan doftar australiensisk new wavepop och Iva Davies har använt sig av datatekniken på vissa låtar och producerat själv tillsammans med John Brand. Singlarna från "Sidewalk" är låtarna "Dusty pages", "Don´t believe anymore" och "Taking the town", vars genomarbetade och snyggt gjorda maxi-EP jag lyckades hitta på en annan skivaffär som fanns i Sundsvall i slutet av 90-talet, "Skivboden".

Ingen av singlarna blev nån hit i stor bemärkelse utanför Australien, men "Taking the town" är ändå en riktigt kul och snygg låt och framför allt "Dusty pages" med skönt bakgrundspiano av Andy Qunta. Andraspårets "This time" är också en höjdarlåt som mycket väl skulle kunnat gälla som hitsingel liksom den lite Simple Minds-aktiga titelspåret "Sidewalk". Och den avkopplande "On my mind" är perfekt för hängmattan så här lagom till sommaren.

Efter 1990 lämnade fler och fler av medlemmarna bandet och till slut var det bara Iva Davies kvar som fortsatte att driva bandet i liten skala och Davies har under en väldigt lång tid skrivit på lite nya låtar med bandet. När dessa ska komma ut vet ingen, troligen inte ens Iva Davies själv. Men Icehouse spelar ändå live på diverse tillställningar av välgörenhetskaraktär och spelade bland annat det australiensiska programmet "Battle of the choirs" 2008 där Davies också var jurymedlem (som kan ses som en australiensisk version av "Körslaget"). Förhoppningsvis kommer dessa nya låtar ut på marknaden någon dag. Till dess kan man till exempel lyssna in sig på bandet genom en av bandets samlingsplattor som finns. Antingen den första som summerar bandet under 80-talet, "Great suthern land" från 1989, som är en perfekt start om man vill upptäcka bandet. Det finns också en 3CD-box kallad "The singles" från 1995, som jag tyvärr inte har än, men som innehåller allt man behöver och lite till. Bevis på att Icehouse var ett kanonband som med stor ljudbild och svävande popmusik var bland det bästa Australien hade i musikväg under 80-talet.

Singlarna "Taking the town" och "Dusty pages" blir det från denna platta.