lördag 14 september 2013

Far Corporation - Starway to heaven

Den här introduktionen till Kultstämplat kan skapa lite splittring bland läsarna kanske, men det tar jag. Jag tycker den passar in, just för att den är så fullkomligt fel! Jag antar att flera som är ett stort fan av Led Zeppelin jublar och håller med mig, medan vissa funderar; "men vänta, den här har ju, till skillnad mot dom andra i Kultstämplat, varit en hit. Då kan den ju inte vara ett fiasko?!".
Jo, visst kan den det och visst, den nådde en 18:e plats på Trackslistan 1985 och top 10 i England, men likväl är den ett mysterium.

Far Corporation är en studiogrupp skapad av "Mr Boney M- och Milli Vanilli", Frank Farian. Spelandes här finns också tre normalt kanonbra musiker som jag inte förstår vad dom har här att göra; Totos tre medlemmar Bobby Kimball (som sjunger), Steve Lukather och David Paich.
Denna grupp valde då att ge sig på tidernas mesta rockklassiker, vilket är modigt, eftersom låten redan då var löjligt helgonförklarad. Jag erkänner, jag är inget fan av originalet. Visst, jag tycker att den rent uppbyggnadsmässigt är en lysande idé och fantastiskt producerad, men likväl tycker jag den är monstruöst tråkig i sin helhet och på tok för lång. Dessutom sönderspelad till max. Kort sagt tycker jag den är gravt överskattad!

När Far Corporations version kom 1985 så passerade den mig helt obemärkt. Jag hade aldrig hört originalet som 10-åring och brydde mig noll om covern, så min första riktiga lyssning av den här versionen kom först 23 år senare när jag hittade en inspelning av den och höll på att skratta ihjäl mig. Detta är riktigt pinsamt dåligt och plötsligt började jag se storheten i Led Zeppelin lite mer. En mörk och stillsam inledning övergår i nästan disco (!), fortfarande med Bobby Kimball sjungandes sin tuffaste hårdrocksstil. Sen blir det gospel plötsligt när The Jackson Singers tar vid, för att sluta i värsta hårdrockslarmet, allt för att få in orignalets stil på nåt vis. Blanda dessutom in att den är producerad av 70-talsdiscons fader Frank Farian. Det är en salig pyttipanna av helt opassande stilar som mixas i en skrattretande rörig och märklig soppa. För mig känns detta på papperet som att idén borde inte funka, Frank Farian har tagit sig vatten över huvudet... igen. Just då funkade det alltså tydligen. Låten blev en hit, men när åren gick och 90-talet kom så såg man på resultatet och jag gissar att flera skivköpare skämdes lite. Tur då att man kan skratta åt musik också!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...