Singeltipsets Eurovision Special V

Jag hade tänkt att avsluta min serie med melodifestivalskivor för denna gång med att presentera en trippel till. 90-talets svenska melodifestival innehöll en hel del bra, men också en del rätt trista låtar, framför allt i slutet av decenniet. Det känns lite som att 1998 så började det barka utför något, men dessförinnan så höll tävlingen bra klass. Det finns många låtar från då som ungefär ingen minns idag och som blivit sorgligt bortglömda av alla, mest för att dom hamnat rätt långt ner i tabellen, men även låtar som klarade sig rätt bra, men som överskuggats gravt av en eventuell vinnare eller tvåa. Därför hade jag tänkt att avsluta med att visa upp tre låtar från tävlingen som idag helt fallit ur glömska hos massan, men som är långt bättre än sitt öde!

Sharon Dyall - Ge mej ett svar (1991)

1991 är för alla Carolas stormvind och alla därefter är statister som står långt bakom. Men allra längst bak, eftersom den kom sist, står en vacker sångerska som är mest känd som Tina i charken på Öhmans varuhus på 80-talet, Sharon Dyall. Därefter blev det en hel del musikal och revy för henne och hon passade också på att åka runt på Björn Skifs allra första badrocksturné. Om man såg på underhållningsprogrammen under 90-talets början så var dock Sharon Dyall ett vanligt anlitat namn i gästlistorna. När hon 1991 skulle debutera i melodifestivalen med en låt skriven av Pål Svenre och Linus Bergström så kan man inte påstå att hon gjorde stor succé. Hennes guldfärgade extremt tighta och korta klänning sågades längs fotknölarna och låten föll totalt i glömska. Men jag framhöll redan då, och gör så än idag, att "Ge mej ett svar" är en låt som är gravt underskattad. Sharons röst har jag alltid högaktat. Den kan både ta höga oktaver, sjunga musikal, riva i en rocklåt och förföra i en smäktande soulballad. Men låten, som förvisso kanske inte sitter som ett knytnävsslag i magen, var en riktigt svängig och häftigt discoschlager vars refräng faktiskt gnager sig in efter många lyssningar. Just det kanske inte passar i melodifestivalen, där låtarna gärna ska sitta direkt, men den tål att lyssnas på ofta än idag.
Sharon Dyall sjunger numera främst jazz, men håller ångan uppe än på scenerna!

Singeln är, om jag inte minns fel, faktiskt köpt ny direkt efter tävlingen 1991, vilket kanske syns eftersom omslaget är lite slitet, men skivan i sig är ju bra och trevlig!


-----------------------------------------------------------
Maria Rådsten - Vad som än händer (1992)

För allmänheten är Maria Rådsten mest känd som "hon den andra bredvid Nanne i One More Time". Som alla som följt min blogg vet så är jag ett stort fan av Nanne och Peter Grönwalls musikaliska upptåg genom åren och den här låten är en av dom mer bortglömda av deras kompositioner. När Maria började att uppträda med Grönwalls (Nanne och Peter alltså, inte dansbandet) så hade hon också hunnit med att spela teater som ersättare för Gunnel Fred på Lorry-gängets krogshower på Tyrol. Sen var hon med i den väldigt tillfälliga Peter Grönwall-kombinationen Peters Popsquad, innan framgången väntade med "Highland" och One More Time. Hon har en riktigt bra röst som ljudit vackert på flera One More Time-klassiker, som "Calming rain" och "Hela täcket för mig själv".

 Våren 1992 så var hon ännu bara en i Peters Popsquad och ett väldigt obeprövat kort i artistvärlden. Nanne och Peter Grönwall hade två bidrag i det årets melodifestival, det andra sjungen av Therese Löf, också hon i One More Time på deras första platta. Maria Rådstens låt var en taktfast popschlager och hyllades av diverse recensenter, och visst är den en häftig och glad schlager med en lysande produktion av Peter Grönwall. Texten är förövrigt skriven av Shanghais Ulf Söderberg. Den kom riktigt högt upp i melodifestivalen, trea, inte långt efter den segrade framtida festivalbasen Christer Björkman. Men den hamnade inte på några listor, mer än ett par korta veckor på Svensktoppen, och föll långt i oförtjänt glömska när Rådsten ett halvår senare klev in i One More Time.
Nu tvivlar jag på att Maria Rådsten själv grämer sig så jättemycket, eftersom det gick bättre fyra år senare när bandet vann hela tävlingen med alla tiders, enligt mig, bästa festivalvinnare "Den vilda", men jag tycker ändå att "Vad som än händer" bör påminnas om som en av Nanne och Peters bästa stunder i sin downperiod mellan sina större band Sound Of Music och One More Time.
Det ryktas om ett nytt One More Time album, men fram till dess så sjunger Maria Rådsten förnärvarande hårdrock i metalbandet Misth.


-----------------------------------------------------------
Photogenique - Nattens änglar (1997)

Jimmie Johansson och Mika Korkeamäki var gruppen Photogenique, eller Photogenic som dom först hette när dom släppte ett par lysande, men åter oförtjänt bortglömda danssinglar på 90-talet. Den lysande danslåten "This time (beautiful dream)" verkar helt ha raderats från alla musikarkiv på samma gång och deras största hit "Singing the blues (we say goodbye)" har väl tyvärr inte spelats i någon radiokanal sen den kom. När melodifestivalen 1997 gick av stapeln i Göteborg så hade jag inte internet i hemmet än och var därför rätt ovetande om bandets lilla namnändring och trodde när SVT presenterade låten i tävlingen att man stavat bandet fel.

Till denna tävling hade man gjort samma procedur som vid 1981 års tävling, man hade frågat flera av dom mest populära svensk kompositörerna just då vilket gjorde att vi fick så pass udda namn som Robyn, Wille Craford och Ace Of Base Jonas Berggren i tävlingen. Berggren skapade en låt som normalt skulle fått mig att skaka på huvudet. Till att börja med sjöng dom playback, orkestern fick vila, och dom gjorde en låt som på intet sätt egentligen hade i tävlingen att göra, om man som jag gillar den klassiska melodifestivalstilen. Det fick Berggren och Photogenique också känna på eftersom låten sågades av alla tidningar och hamnade till slut sist i tävlingen, långt efter GES-kopiorna Blondes vinnare med noll poäng. Men jag fastnade dock direkt för "Nattens änglar", som var en ren hyllning till new wave-stilen på 80-talet, både i musik och grabbarnas klädsel på scenen. Det står också lite kul på singel omslaget:
"Romantikens rekryter marscherar mot passionens förfall", vilket låter som taget från en Lustans Lakejer-text. Vill ni läsa mer om låten och Photogeniqe/Photogenic så rekommenderar jag denna bloggartikel från beatbox.se. Och jag vet, mitt hemska klistermärke på omslaget.



Med tanke på att jag nu har skrivit om melodifestivalen i ett par månader nu så kanske det låter märkligt när jag säger att jag inte har några planer att se festivalen från Köpenhamn, men det är ändå intressant att detta evenemang ändå levt vidare i 60 år och ännu har en sån popularitet, även om den enligt mig har försämrats gravt. Trots allt har den givit oss en stor musikskatt  fylld med skrattretande humor, kultlåtar vi älskar att hata, vinnarklassiker som sitter rotade för gott och bortglömda favoriter som poppar upp ibland i hjärnan. Tävlingens utveckling är intressant att följa och jag kan ju bara hoppas att man en dag inser att det blir mycket roligare och mer levande om man sjunger till en orkester och mer spännande om man sjunger på sitt nationella språk. Låtarna kanske inte säljer mer på listorna, men tävlingen känns mer speciell då.