Arcadia - Election day/The promise

Jag kände för att skriva om någon riktig tracksklassiker och fick en enorm vånda. Vilket band det skulle bli kändes till slut klart, men vilken låt? En låg på Tracks och den andra inte! Men eftersom detta band i regel aldrig nämns idag så kändes det plötsligt rätt att lyfta fram båda singlarna. Bandet i fråga är Duran Durans spin-off Arcadia. 1985 hade huvudbandet hamnat i en liten träta och delat på sig. Några medlemmar bildade Power Station, ett helt OK projekt med intressanta singlar, även om bandet inte revolutionerade musikvärlden direkt. Kanske det berodde på den alltid lika fantasilöse Robert Palmer vid mikrofonen.

Dom andra tre, Simon LeBon, Nick Rhodes och Roger Taylor, bildade Arcadia, som lät rätt lika Duran Duran i produktion och stil, men var lite mer relaxande och lugnare. Man släppte plattan "So red the rose" och fick en hit i form av "Election day", men bandet floppade med allt man gjorde därefter och ett år senare var Duran Duran tillbaka igen, om än i krympt upplaga.
   
Men det har ju alldeles nyss varit riksdagsval, detta supervalår, och därför passar det riktigt bra att börja med låten som heter "Election day". Låten är en väldigt spännande och lite mystisk låt som man inte riktigt vet vart den ska ta vägen innan den starka refrängen kommer. Men den är lysande produktion och jag gillar

verkligen den lite trevande melodin! Lyssna dessutom efter Grace Jones röst i en pratsekvens i mitten av låten.
När låten kom, i oktober 1985, och blev en hyffsad trackshit, så tog det ett litet tag innan jag feste mig vid den, men den är ändå ett mysigt nostalgiskt örhänge från dom mörka höstlördagarna vid Tracks i oktober och november.
B-sidan heter "She´s moody and grey, she's mean and she's restless", vilket dock bara är ett långt och märkligt nytt namn på en instrumental version av "Election day".

Den tredje singeln från "So red the rose" var en speciel popballad som verkligen är gravt underskattad, "The promise". Den är avkopplande och otroligt snyggt gjord, med snygg duettsång i refrängen mellan Simon LeBon och gästande Sting. Den hörde jag också under ett avsnitt av tracks i februari 1986, men den här låten kom, av någon, konstig anledning aldrig in. Kanske var den för snygg och bra, kanske var det för att refrängen till låten inte är lika stark som "Election day", men det gör inte den sämre.
B-sidan till den här singeln heter "Rose arcana" och är en instrumental suggestiv ballad som drivs framåt av en stark bas. Inget som man minns, men som är väldigt spännande och skön att lyssna på.

I början var det Power Station som media och massan hellre nämnde av Duran Durans sidoprojekt, medan Arcadia sågs som en lågbudgetversion av moderbandet som man helst ville glömma. Men med åren så har Power Station nästan helt glömts bort, medan många idag anser att "So red the rose" är den bästa Duran Duran-plattan som bandet aldrig gjorde. Men att den är en underskattad pärla som borde ha sålts mycket mer är många överens om idag. Det är alltid kul att få rätt till sist...