fredag 22 maj 2015

Whale - All disco dance must end in broken bones

På Youtube kan man njuta av Henrik Schyfferts standup-show "The 90s show - ett försvarstal". Showen är, för att vara Schyffert, en riktigt underhållande show, även om jag inte alls håller med om hans analys av decenniet. Nu är detta inte en recension av hans show, så jag ska inte gå in på att analysera det mer än att säga att få saker han har gjort har fått mig att skratta, men detta gjorde faktiskt det.

Mitt förhållande till Henrik Schyffert har som jag sagt förut alltid varit väldigt dåligt. Jag har aldrig förstått hans storhet och hans humor, oavsett om det var Nilecity, Glenn Killing, Parlamentet eller diverse andra humorsaker. Ungefär samma är det med en annan mediapersonlighet, Cia Berg. Under 80-talet fick "Bagen" mig att upptäcka utländsk popmusik och rockvideor och för det borde jag tacka henne, men som programledare är hennes utflippade stil för mycket för mig. Till en början tålde jag inte heller deras gemensamma band tillsammans med producenten Gordon Cyrus, Whales första hits. Enligt "The 90s show" säger Schyffert att han bara var ett ansikte och att Cyrus gjorde ungefär allt.

Därför så var det en väldigt chock när jag hörde att låten "Four big speakers" 1998 var så pass bra som den var. Sommaren 1998 var ingen höjdarsommar vad gällde bra sommarmusik, men Whales låt var en av dom
få undantagen!
Jag köpte hela singeln och kunde konstatera att alla låtar på CD-singeln var höjdare. Därför blev jag riktigt nyfiken på hela plattan "All disco dance must end in broken bones". Jag jobbade vid närradion då och hade en hållpunkt som hette "Veckans platta", där vi presenterade och recenserade en helt ny skiva vi lånade från Skivbutiken och en vecka var skivan just Whales platta. Åter förvånades jag. Det var inget mästerverk, men ändå riktigt bra med flera lysande spår och recensionen blev bra! Långt senare hittade jag skivan igen på en second hand och köpte ett eget exemplar av den och upptäckte att plattan vuxit ännu mer! Visst, Schyffert är ingen musiker och Cia Berg har kanske en av dom mest falskaste röster jag hört efter Håkan Hellström, men detta är faktiskt riktigt bra och röjigt. Det är aldrig tråkigt eller förutsägbart, som det mesta som kom 1998 var, utan det både öser på och är riktigt snyggt och avslappnande emellanåt. Det är väldigt snyggt producerat och låtar som "Crying at airports" och "Roadkill" är kanonlåtar. "Losing CTRL" är en av dom mer falsksjungande spåren, men samtidigt är musiken tillräckligt rolig och skön. "All disco dance must end in broken bones" är en speciell platta som kanske är 90-tal ut i fingerspetsarna, men som ändå vågar ta ut svängarna och vara skitig och ändå låta snygg och välgjord.

Med tiden så har jag förstås också lärt mig att lyssna på bandets första låtar från debuten "We care", som "Hobo Humpin' Slobo Babe". Henrik Schyffert må se med sneda ögon på sitt gamla band och sitt 90-tal, men jag anser att det kan vara det bästa han och Cia Berg tillfört underhållningsbranschen.

"Four big speakers" la jag ut när jag skrev om låten under en sommarspecial så jag väljer andra singeln "Crying at airports" och "Losing CTRL".



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...