Harold Melvin & The Blue Notes - Don't leave me this way

När jag nu samlar 70-talssoul i stora format så är det roligaste jag vet att hitta en skiva som det står "Philadelphia International Records" på, eftersom detta bolag tillhör min absoluta favorit. Här är soulmusiken som mest avkopplande, funkigaste och samtidigt snyggast gjord. Dessutom finns flera av dom allra bästa och mest klassiska artisterna här. Men mest klassisk för det bolaget är nog Harold Melvin & The Blue Notes. Det finns hur många klassiska hits här som gjorts i ett otal massa coverversioner. Simply Reds "If you don't know me by now", Sybil & West Ends "The love i lost" och The Communards "Don't leave me this way" för att nämna några. I samtliga dessa fall är originalen långt bättre, även om jag gillar Sybils lätt 90-talsdiscofierade version också.
   
Harold Melvin & The Blue Notes ska jag inte dra för mycket historia kring, dels eftersom den skulle bli allt för lång och dels eftersom jag hoppas i framtiden skriva om en hel platta med bandet. Men dom har verkligen en historia, eftersom dom funnits ända sen 50-talet, om än under namnet The Charlemagnes. Först under 70-talet fick man ett genombrott under sitt mer bekanta namn.
     Låten jag har valt här är en låt som jag nämnde redan för ett par månader sen, när jag skrev om Thelma Houstons "Any way you like it", "Don't leave me this way". Jag blev jublande lycklig när jag lyckades hitta denna singel på en loppis på Tonhallen här i Sundsvall, där många säljare en gång i månaden samlas och säljer saker.
     Harold Melvin & The Blue Notes gjorde alltså originalet 1975, men först bara på albumet "Wake up everybody". Thelma Houston kan få en kredit och det är som den som gjorde den första singelversionen av låten 1976 när konkurrenterna Motown fick tag på Gamble & Huff-klassikern. Först när Thelmas version blivit en mastodonthit så insåg Philadelphia att man kanske borde ha gjort något och släppte låten som singel i dess originalversion. Det fanns tillräckligt med kraft i låten för att göra den till hit en gång till, med Harold Melvin & The Blue Notes, men naturligtvis inte samma jättehit som Thelma Houstons blev. Ibland kan det vara bra att se vart det blåser och välja rätt väg. Dock är det imponerande att den låten kunde bli så stor att det höll med två artisters olika versioner som båda ändå inte skiljer så mycket från varandra. Jag sa redan i Thelma Houston-artikeln att jag egentligen inte ville välja, för dom är båda så bra, på olika sätt. Thelma Houstons är mer glitter och discokula, medan Harold Melvins version är mer melankolisk och romantisk soul. Teddy Pendergrass är det som sjunger på Blue Notes version och han gör det med en känsla och kraft som få, vilket förklarar varför just han var den som fick den stora karriären av bandmedlemmarna så småningom. 

B-sidan på singeln är helt enkelt en fortsättning på låten. När A-sidans riktiga låt tonar ut så tonar den in igen på andra sidan för ytterligare 2 minuters jammande av Pendergrass och bandet.
"Don't leave me this way" är ändå en soulklassiker som har allt, dramatik, romantik, funk, sväng och en myskänsla som få, vilket kan förklara att den överlevt som en av soul- och discogenrens största hits!

Apropå ingenting, det finns förstås en version till av låten, en svensk version. I Sverige förvandlades låten 1977 till "Kom ge mig en kram" av dansbandet Sven-Erics.