Erasure - Chorus

Jag har varit i ett Erasure-stim nyligen, i och med att jag försöker plöja igenom deras dubbel-DVD "Hits! The videos". Därför kändes det helt rätt att hålla det löfte jag lovade för några jular sen, när jag skrev om "Crackers international"-EPn, att skriva om ett helt Erasure-album. Minnesgoda läsare kanske också minns att jag skrev om bandet förra sommaren i ett sommarspecial om "ABBA-Esque".

30-årsjubilerande Erasure har varit några av mina favoriter ända sen jag hörde deras första singel, "Who needs love like that", i Tracks på hösten 1985. Vince Clarkes fenomentala synthspel och känsla för lättsamma och dansanta "blipblopslåtar" kombinerat med Andy Bells lätt feminina och ljusa röst, som egentligen är helt fel för synthpop, men som ändå blivit en av genrens mest igenkända och som är karaktäristisk för bandet. Många av deras hits är för mig klassiker och stor nostalgi från mitt 80- och 90-tal, "Sometimes", "Drama", "Oh lamour", "Always", "Ship of fools" och "Blue Savannah". Sen har även dom haft lågperioder förstås, när dom försökte sig på att bli akustiska på den misslyckade plattan "Loveboat" som jag aldrig fattade och jag tror att Erasure själva insåg att det inte riktigt passade dom.

Den platta jag har valt är en av deras mest framgångsrika, "Chorus" från 1991. Jag kunde ha valt vilken

platta som helst egentligen, men den här är speciell för mig på nåt sätt. Detta sagt när jag på den tiden tyckte att två av singlarna var väldigt svaga, "Chorus" och balladen "Am i right?" och dom är inte några monsterhit om man jämför med en viss "Love to hate you" som överskuggar nästan alla låtar här. Men jag tycker ändå att båda dom låtarna har vuxit enormt med åren.
     "Love to hate you" är också en synthklassiker för 90-talet och ett av dom snyggaste exemplen på hur man tar fraser från en tidigare etablerad låt ("I will survive") och förvandlar den till något eget och det låter väldigt speciellt.

 Det som gör den här plattan så lysande är det rena och klara ljudet, som Vince Clarke valde att göra med nästan enbart ett par analoga synthar istället för midi, data och samplingar, som han tyckte var väldigt begränsad. Dessutom har "Chorus" några av sina bästa och snyggaste låtar här utanför singlarna. Det är många låtar som är tillbakalutande och lugnare, men som är otroligt snyggt gjorda. Även om det inte är så dansant utan väldigt stillsamt på vissa ställen så gör Vince Clarkes synthar att det låter glatt och trivsamt med diverse blippande och bloppande. "Waiting för the day" rekommenderas varmt, liksom den snygga, oförutsägbara och svävande balladen "Siren song". Sen har jag ända sen jag hörde den första gången verkligen gillat den fjärde singeln från plattan, "Breath of life", som är en snygg och vacker poppärla. "Chorus" är en platta som står med en fot i 80-talets synthvärld och samtidigt ett 90-talsförnyande av det klassiska, med lysande, roliga och trivsamma melodier.

Även om Erasure numera inte säljer i några stora upplagor så fortsätter Vince och Andy oförtrutet vidare. Vince Clarke hade som ambition när bandet bildades 1985 att Erasure skulle bli mer långvarigt än hans tidigare projekt, Yazoo, The Assembly och hans inblandning i Depeche Modes skapande och man kan väl efter 30 år säga att den ambitionen är uppfylld.

Två låtar har jag valt, den sorgligt bortglömda singeln "Breath of life" och den lysande balladen "Siren song", här i ett liveframträdande från 1992.