Earth, Wind & Fire - I am (Hyllning till Maurice White)

Åter igen, det är tydligen ingen hejd just nu, en skiva till som är kopplad till en fantastisk artists död! Jag fick faktiskt en mindre chock när jag såg att Maurice White, ledaren, producenten, sångaren och grundaren av en av de bästa soul- och funkbanden i historien, Earth, Wind & Fire, hade dött, 74 år, efter en lång tids sjukdom. Jag skrev ju om mästerverket "All 'n all" i april förra året och jag tycker det passar att hylla en soulkung med ett annat mästerverk från hans grupp. Maurice White har beskrivits som en rätt tuff person att jobba med som skulle ha saker gjorda som han ville det. Philip Bailey har sagt  i en intervju jag hörde att han egentligen ville sjunga mer snabba låtar, men White ville att han skulle hålla sig till balladerna med sin falsettröst. Men det krävs en tuff person för att vara ett geni i musikbranschen och White kunde funkmusiken på sina fem fingrar! Som producent var han fenomenal med det fantastiska blåset och tillbakalutande ljudbilden som ändå svängde enormt. Som sångare var han riktigt bra till de snabbare discofierade funklåtarna och melodierna var lysande. Sen fanns det förstås stunder då bandet sviktade, inte minst efter 90-talet då låtarna inte riktigt var lika starka. Men en sån kung på att få ett band att låta så gungande och ösigt med sitt blås finns det få av idag och jag rekommenderar starkt en av bandets senaste låtar, "My promise", som är en tillbakagång till den funk som bandet var känd för! En sak är säker: Maurice White kommer att vara MYCKET saknad idag!

Jag hade alltså tänkt och skriva om uppföljaren till monstersäljaren "All 'n all", "I am", en platta som öser på i samma stil som föregångaren och som har producerat minst lika mycket klassiker, eller vad sägs om den sugande balladen "After the love has gone", där Philip Bailey är lysande i refrängen. En lika stor klassiker är "Boogie Wonderland", en låt jag tyckte var lite löjlig och inte alls var förtjust i först, men som med mitt gryende intresse för 70-talets musik vuxit kraftigt till en av discogenrens bästa hits! Men så finns här förstås en av deras allra skönaste klassiker, "In the stone", alltså TV-serien "Lorrys" signatur för er som letar i minnet just nu.
     Missa inte heller funkkaskaderna "Can't let go" och "Let your feelings show" eller den mjukt gungande "Star". Min favorit av de låtar som inte är singlar är den enormt häftiga instrumentala "Rock that!"! Här sitter man och gungar nästan hela skivan igenom, för detta är en av genrens funkigaste plattor! Det enda som gör

att jag trots allt kanske lite håller "All 'n all" lite högre är att den är lite mer improviserande och fantasifull och denna lite mer tillrättalagd där man vet precis vad skivköparna vill ha. Men låtarna är så otroligt snyggt gjorda att jag ändå mer eller mindre sätter "I am" i nästan samma paritet som föregångaren.
Som vanligt när man skriver om Earth, Wind & Fires plattor så kan man inte heller utelämna deras fantastiska skivomslag och "I am" är inget undantag. Kolla till exempel på det enormt snygga mittuppslaget, som vanligt fylld med mystiska tecken och en enormt häftig teckning på bandet. Det bästa sättet att få med det mesta av mittuppslaget är att publicera denna bild från min hyllning till Maurice White på min Youtube-kanal (gå gärna in dit också om ni vill se hela min nuvarande samling av av Earth, Wind & Fire-plattor).
"I am" är ett stort bevis på att Earth, Wind & Fire låg en bra bit före sina konkurrenter i funkfacket, med en egen och dominerande stil och med underbar stämsång som man inte hittar på många andra ställen. Maurice White var en legend inom soul och funk och hans musik och bidrag till musikvärlden kommer att fortsätta att spelas och njutas av en lång tid framöver! Nu får han till sist vila i sitt "Boogie Wonderland"!

Hela tre låtar tycker jag vi kan hylla Maurice White med, dels singeln "In the stone" i en skön liveupptagning, dels "Rock that!" och till sist samma live upptagning, fast nu med "After the love has gone"! Tack för allt gung, Maurice!