tisdag 23 februari 2016

Oasis - (What's the story) Morning glory






Jag är inne i ett brittiskt 90-talsstim just nu och det här är en viktig skiva egentligen för mig. Det var en av de plattor som bryskt kastade in mig i 90-talet efter att jag spenderade halva decenniet till att lyssna mesta dels på jazz och 80-tal. Det är klart att jag gillade 90-talshits och hade favoriter, men det var en av de plattor som fick mig att på allvar öppna ögonen för vad som gällde inom musiken under detta decennium.

Jag har berättat förut att jag inte alls gillade britpopen till en början och Oasis, som höjdes som hjältar i skyarna av Per Bjurman och de andra låtsasexperterna, såg jag som grav överskattade. Skitig engelsk flumrock för Hultsfredsfestivalen?! Nä, varför skulle jag bry mig? Men en tjejkompis på Härnösands folkhögskola, där jag gick 1995, spelade upp en del låtar från Oasis aktuella "(What's the story) Morning glory" och hela min värld ändrades. Detta var ju lysande, röjig och skön engelsk rock!
     Sen dess har mitt intresse för Oasis stått sig genom åren, och även om deras sista plattor melodimässigt inte riktigt når upp till mästerverken på 90-talet så skulle jag ändå vilja säga att de höll hög musikalisk kvalitet hela tiden!
     Nu kan man förledas att tro att jag sprang som en skållad hund ner till skivaffären... förlåt Åhléns, för Härnösand saknade helt skivaffär då, och köpte plattan, men jag nöjde mig då att kopiera skivan på kassett och lyssnade på den flitigt. Jag köpte detta exemplar för inte allt för länge sen på second hand.

Inspelningen av den här plattan gick inte direkt spikrakt, vilket inte var helt oväntat när det gällde bröderna Gallagher. Liam och Noel Gallagher kom ihop sig både om vem som skulle leadsjunga
på "Wonderwall" och "Don't look back in anger" samt Liams sånginsatser i "Champagne supernova". När Noel skulle sjunga sin del av låten gick Liam på puben istället och återkom med en stor hord människor i släptåg samt producenten för ett konkurrerande band, Cable. Detta gjorde Noel förbannad och bröderna hamnade i slagsmål. Det var alltså inte bara Fleetwood Mac ("Rumours") som hade stora privata problem med inspelningen av sina plattor, men att läsa om Oasis äventyr i skivstudion är ett kapitel för sig.

Fortfarande, mer än 20 år efter plattans utkomst så känns den otroligt fräsch och häftig, som att åter besöka en gammal vän. Om man jämför med succéföregångaren, "Definately maybe", så är den här lite mer strukturerad och pampigare med stråkar här och var och personligen, även om jag gillar "Definately maybe" väldigt mycket också, så gör det att plattan får en mer skönare stämning och mjukare ljudbild. "Wonderwall" har väl de flesta hört, men den är en klassiker som på sin tid lyfte fram en helt ny bild av Oasis!
     Annars är singlarna mästerverk och jag tycker ännu att både "Don't look back in anger" och "Some might say" är två av 90-talets stora klassiker! En annan låt jag är svag för är "Hey now" som är otroligt snygg och underbart spelad! Hatten av också för en otroligt kul och bra text i "She´s electric" som tar upp om kärlekens vånda på ett speciellt sätt!

"(What's the story) Morning glory" andas engelsk musik ut i fingerspetsarna, det är röjigt, lite skitigt och samtidigt väldigt snyggt och vackert. Liam Galleghers energi när han sjunger gillar jag skarpt och kombinerat med Noels låtar så är detta ett av 90-talets mest kompletta album.

Jag har valt två videor från plattan, klassikern "Don't look back in anger" och "She´s electric", som inte har en egen musikvideo då det är ett albumspår.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...