Månadens bästa fynd - Mars 2016 (Depeche Mode/Earth, Wind & Fire/Chicago)

Som ett litet avbräck i rotandet bland mina första skivor så kommer en uppdatering för mars månad. Mars var en riktigt bra månad, med mycket CD-köp av varierande sort och ännu mer 70-tal på vinyl. En skiva kan direkt kan säga att jag kommer att skriva om i en enskild artikel är den fantastiska kombinerande DVD och CD-utgåvan med saxofonisten Scott Hamilton och en grupp svenska musiker på jazzklubben Nefertiti i Göteborg. Men här kommer tre andra verkligen rekommenderade favoriter bland månadens fyndskörd:

Depeche Mode - Catching up with Depeche Mode
Den här samlingen gav mig huvudbry. Som ni kan se har den samma omslag som Depeche Modes första samling "Singles 81-85". Men titeln är alltså helt annorlunda och låtlistan är också lite speciell. Detta är dock fortfarande en samling, men gjord för den amerikanska marknaden och den är följaktligen en USA-utgåva. Den gavs ut samtidigt som deras mer kända samling, men var till för att den amerikanska marknaden, som just upptäckt bandet då, skulle få en chans att "komma ikapp" med bandets tidigaste låtar. Här finns alltså titlar som "Dreaming of me" (deras första låt), "I just can't get enough", "Master & servant", "See you", "Blasphemous roumors"  och "Shake the disease". Däremot saknas "People are people", "Get the balance right", "Everything counts" och "Leave in silence" och man har klämt in B-sidorna på "Shake the disease" och "It's called a heart". Den ena nämnde jag när jag skrev om "Shake the disease", den lite kajundoftande "Flexible", samt "Fly on the windscreen", som sen skulle mixas om och bli starkare på "Black celebration"-plattan. Varför B-sidorna ansågs viktigare än ovan nämnda singlar lär jag aldrig får reda på, men det är ändå en kul liten samling, givetvis med underbara synthklassiker, speciellt om man tycker att udda amerikanska utgåvor är lite speciella.

Här tycker jag att ni ska få njuta av den idag tämligen bortglömda allra första hiten, "Dreaming of me".



Earth, Wind & Fire - Faces
Himmel, vilket dubbelalbum! De Earth, Wind & Fire-plattor jag redan har tidigare skrivit om, "All 'n all" och "I am" står förstås i en klass för sig, men sedan kommer nog den här klassikern som är funkig soul från första till sista minuten. Maurice White fick frågan en gång vilken av deras plattor han var mest nöjd med och han sa:
"Probobly "Faces" because we were really in tune, playing together and it gave us the opportunity to explore new areas"
Jag förstår honom, för hans produktion är helt fantastisk och blås och stråkar sitter som ett knytnävsslag, samtidigt som balladerna smeker skönt! Inledande "Let me talk" slår an tonen perfekt och "Turn it into something good" och "Pride" är helt otroliga spår. När året ska summeras i december så är denna kandidat till att hamna riktigt högt på listan över årets fynd!

Just "Let me talk" är mitt Youtube-val från plattan.



Chicago - 13

Jag blir alltid lycklig när jag hittar ännu en av Chicagos många plattor och denna är den trettonde i raden, från 1979. Det var ingen platta som blev någon av jätteklassiker och av någon anledning så fick den rätt ljummen kritik. Och visst, här finns inga megahits eller låtar som aspirerar på att bli det, förutom möjligen den inledande, långa och sköna "Street player". Låter inte låten bekant? Om jag säger Bucketheads "The bombs" som gick på dansgolven jämt hösten 1995 så kanske några nickar igenkännande, för den låten hade hela sin melodi lånad från just "Street player". Men jag gillade aldrig den totalt sönderklippta moderna dansversionen utan Chicagos original är ett funkigt mästerverk som egentligen är i paritet med deras mest kända hits. Donnie Dacus sjunger lead på flera låtar här och detta är också sista plattan som han är med på, eftersom han hux flux sparkades efter turnén. Jag ska inte påstå att Dacus är någon mästersångare heller, jag tycker själv både Peter Cetera och Robert Lamm är bättre sångare i Chicago, men för helhetsintrycket av plattan gör det inte så mycket. Detta är en underskattad platta fylld med, kanske inte klockrena hits, men väl snygga låtar med enormt skönt blås och vackra kompositioner, precis som det ska vara!

Självklart ska ni också få njuta av den nio minuter långa "Street player"!