Skivmässan våren 2016 - en höjdarmässa!

Äntligen dags för skivmässa igen här i Sundsvall och denna gång inte helt utan oro. Gävle hade nämligen passat på att ta upp sin skivmässa igen, samma dag som Sundsvall och frågan var nu, kommer säljarantalet på vår mässa att minska eller blir det Sundsvall som genom rutin drar mest igen. Resultatet visade sig snart för det var knökfullt med både kunder och säljare! Det var en MYCKET bra mässa där man åter både fick köpa skivor och träffa gamla skivsamlarvänner igen! Då spelar det inte sån stor roll att Pipeline inte är den bästa lokalen att ha skivmässa i. Jag säger detta varje gång, men det är åter på plats att ge beröm till Tomas Lundmark och rockklubben Pipeline för det jobb de lägger ner på mässan, nu när Sundsvall inte har någon riktig skivaffär. Keep up!

På årets mässa så fanns det nu musik och priser för alla smaker, riktigt dyra klassiker eller billigare favoriter! Det var inget som stod ut mer än det andra i år, vilket jag tyckte var riktigt bra. Jag för min del handlade nog mer skivor på mässan än jag gjort på många år, bara fullängdsvinyl dock, och jag bestämde mig rätt fort att jag inte ville köpa bara 70-tal nu. Jag hittar så mycket 70-tal på second hand affärerna i övrigt i stan och så dåligt med bra 80-tal att jag nu ville passa på att köpa mer 80-tal. Och det lyckades jag med råge och det blev en mässa med både soft, funkigt och jazzigt från 70-talet och mycket trevlig synthpop från 80-talet! Det enda jag önskar var att jag kanske kunde ha hittat mer än en jazzplatta, men man kan inte få allt.

Vad gäller 70-talet så var det mycket nytt som jag hade tänkt börja samla på. Jag hittade min första Elton John dubbelplatta från 70-talet, "Blue moves" från 1976, som bland annat innehåller "Sorry seems to be the hardest word", originalet alltså, inte den hemska nyversionen med pojkbandet Blue.

     Dessutom blev det hela två plattor med ett band som jag för 20 år sen aldrig skulle komma på tanken att börja samla på, men som jag idag gillar riktigt mycket, Blood, Sweat & Tears. Bandets allra första platta heter "Child is the father to the man" och kom ut 1968 och just den är tämligen dyr. Men 1973 kom en återutgåva ut på CBSs dotterbolag Embassy ut och jag köpte mer än gärna den istället. Den har jag faktiskt hört på och tycker det att det verkligen är en avslappnande och skön platta som är helt fantastiskt arrangerat, från första spåren med "Overture" och "I love you more than you'll ever know" till den avslutande Carole King-kompositionen "So much love". Det är inte alls omöjligt att jag gör en egen artikel om den senare.
     Jag passade på att fylla på med ännu en Blood, Sweat & Tears, "Mirror image" från 1974. Enligt en kille på Vinyl Communityn så skiljer den sig en del från alla andra Blood, Sweat & Tears-album så det ska bli spännande.
     I övrigt soul med The Whispers "Headlights", Ohio Players "Angel" och Earth, Wind & Fires "Spirit"! Dessutom mjukpop med Jackson Brownes "Running on empty" från 1977 och Seals & Crofts "Unborn child" från 1974.

Från 80-talet så blev det hela två plattor med en idag rätt bortglömd synthproducent som jag upptäckt nyligen, Rupert Hine. I Eldorado-programmen på radiogodis.se så har jag hört hans lysande och spännande

låt "I hang on to my vertigo" en hel del och jag lyckades hitta plattan med den låten, "Immunity" från 1981. Denna skiva har jag också lyssnat på och den är verkligen speciell. Rätt experimentell med låtar som vandrar iväg åt alla möjliga håll och normalt är jag inte så förtjust i sånt. Men detta var ändå riktigt snyggt gjort och välproducerat. Inte Hines bästa kanske, men helt klart en klart godkänd platta.
     Vart den andra plattan jag köpte med honom, "Waving not drowning" från 1982, vandrar vet jag inte, men Rupert Hine har blivit en artist jag håller utkik efter!
     2014 dog en av synthens ikoner, Steven Strange, från Visage och därför kändes det helt rätt att hitta den enda Visage-skivan från 80-talet jag saknar, "The anvil" från 1983. Jag har denna platta kopierad på kassett sen tidigare och det känns skönt att ha den i originalutgåva. "The damned don't cry" är en höjdarsingel som jag tycker borde ha blivit en klassiker i samma kvalitet som "Fade to grey".
     Höjdaren var dock en platta med en grupp som jag letat så länge efter! ÄNTLIGEN en skiva med den sorgligt bortglömda gruppen Naked Eyes och deras "Fuel for the fire" från 1985. Naked Eyes-skivor är inte lätta att få tag på i Sverige och hittills har min samling bara två singlar. "Fuel for the fire" har en låt på plattan som är ett riktigt nostalgiskt örhänge, synthdiscoklassikern "(What) In the name of love", som jag har skrivit om en gång förut.
     ÄNTLIGEN kan jag också säga vad gäller tyska synthgruppen Camouflage, som jag också länge velat ha en platta med. "Voices and images" från 1988 doftar Depeche Mode och var ett lysande kap hos en försäljare som sålde tre skivor för 100 kronor.
     Berlin har jag nämnt förut då jag skrev om deras "Dancing in Berlin" och inte helt lätt är det att hitta deras allra första platta, "Pleasure victim". Denna har jag väldigt höga förväntningar på då Berlins största och bästa period för mig var innan "Take my breath away", under 80-talets första hälft, då bandet var en av få amerikanska synthband som hellre blickade mot Europa än på hemmaplan. Singeln på plattan, "Sex (i'm a...)" ansågs för övrigt så anstötande att den bannlystes i flera amerikanska radiostationer.
     I övrigt också 80-talsplattor med Sanne Salemonsen, Miami Sound Machine, 10CC, soul med LTD och Hubert Kah, den sistnämnda producerad av Sandras hovproducent Michael Cretu vilket lär bli väldigt spännande!

Ja, en jazzplatta också, Stan Getz "Reflections", som är arrangerad av Claus Ogerman och Lalo Schiffrin.

Detta är den tredje skivan jag hunnit höra så här långt och det är verkligen en fantastiskt speciell och skön platta. Lalo Schiffrin experimenterar ju mer med easy listening-stilen och lite latinmusik och här har han arrat en mjuk och vacker platta med stor orkester bakom Stan Getz och med en kör som känns väldigt fräsch och häftig. Lyssna på den underbara versionen av "Early autumn", som är rätt långt ifrån hans fantastiska solo i Woody Hermans legendariska version, men ändå ett skönt mästerverk! "Reflections" skapar en helt ny sida av Stan Getz, men behåller ändå jazzkänslan i bakgrunden.

Totalt sätt alltså en höjdarmässa med många kanonskivor och skivsnack med trevligt folk. Då är det skönt att sen kunna koppla av med en smörgås och varm choklad på ett fik i stan och bara njuta av sina kap.

Tre låtar från tre plattor blir det. Dels Blood, Sweat & Tears från deras albumdebut i den sköna "I can't quit her", dels Rupert Hines mästerliga och mystiska "I hang on to my vertigo", också till sist lite mer dansant med Naked Eyes. "(What) In the name of love" valde jag när jag skrev om singeln så jag tar ett album spår istället, "Sacrifice".