måndag 11 april 2016

Jazzkassetter - väldigt lågbudget, men ändå nostalgi

Efter visandet av helt nya skivor så tänkte jag gå tillbaka ett tag till till mina första skivor, som en del av firandet av mina 30 år som skivsamlare. En udda sak blir det denna gång om ett gäng kassetter som egentligen inte borde ha här att göra, så detta är en specialartikel. Dels är det inte så ofta jag skriver om kassetter här och dels är alla utom ett band som jag idag inte alls lyssnar på. Men de passar lysande in i ämnet, mina första musikköp i något format. Jag skrev förut om Red Norvos trio som den allra första riktiga jazzskivan som jag köpte 1991. Detta om man inte räknar fyra samlingskassetter som jag fick vid olika tillfällen 1987-88. Här snackar vi verkligen lågbudget utgåvor. Men de var ändå en gång flitigt spelade, alltså stor nostalgi från mina första jazzår när jag frossade i allt som var gammal jazz i alla format.

Big Bands Swing Time
Längst till vänster står det enda bandet som jag skulle kunna spela med ett leende idag, för den är inte så dålig. Jag har för mig att jag köpte det på Åhléns oöppnad för en väldigt billig peng 1988. Denna samling innehåller de vanligaste storbandsledarna med flera vanliga spår, men ändå inte bara de allra mest sönderspelade låtarna. Louis Armstrong gör en av sina bästa låtar någonsin här, "Swing that music", Tommy Dorsey gör en underbar version av "I'm getting sentimental over you" med kör och Glenn Miller gör ingen av sina totalt sönderspelade slagnummer utan vi får här "Moonlight bay". Jimmy Luncefords långa version av "Blues in the night" är en höjdare liksom Chick Webb och Ella Fitzgeralds klassiker "A tisket a tasket" och "Undecided". En OK samling som inte sticker ut, men som innehåller bästa av det bästa för nybörjare av storbandsgenren.

Charlie Parker - Greatest hits
Jag berättade om bakgrunden till det här bandet i ett julspecial för några år sen. En familjevän hade köpt den i julklapp och lagt den i en jiffypåse och påsen och bandet hade nu kommit bort i lägenheten. Vi letade en bra stund på julaftonskvällen 1988 efter det och till slut hittade jag en påse och pappa sa:
"Där, god jul!"
Jag öppnade påsen och hittade ett band med en av mina då stora favoriter, Charlie Parker, som innehöll hans allra mest kända låtar, som "Scrapple from the apple", "Move", Koko" och "Cool blues". Utgåvan är från ett epamärke som heter "Masters" och inspelningarna var riktigt dåliga. Man hade inte jobbat hårt direkt för att tvätta skivorna utan det raspade outhärdligt på kassettinspelningen och dessutom fanns inte en tillstymmelse av information om musiker. Men då älskade jag det och för mig är bandet ännu minnen från en tidig jazzera.

Duke Ellington - Greatest hits
När vi är inne på uttjatade jazzklassiker, Duke Ellington är en musiker jag konstant undviker, dels för att jag inte alls gillar hans förmåga att ständigt göra sin "djungel jazz" (jo, det kallas faktiskt så) och dels för att jag är tämligen trött på "C Jam Blues", "Satin doll", "Take the A train" och andra slagdängor (alla med här). Denna samling, utgiven på lågbudgetmärket "I Love Jazz", köpte jag dock på Thylins skivaffär 1987 och vevade flitigt då, både hemma och hos bästa kompisen Otto Ratz. Inspelningskvaliteten är dock för en gångs skull helt OK och jag gillar ännu faktiskt "Caravan", som är kassettens äldsta inspelning.

Count Basie - 20 greatest hits
Detta var ännu en julklapp, denna gång från mamma och pappa 1987, och jag var överlycklig. Precis som med Charlie Parker-bandet ovan var detta band med Count Basies orkester också innehållandes inspelningar fullständigt med rasp och skrap från otvättade 78-varvsskivor. Men jag tog det snarare för en extra häftig och gammal inspelning och älskade det. Däremot så är inledningen helt bisarr och man kan fundera varför detta fick komma ut. Bandet innehåller för en gångs skull inte i första hand Basies mest vanliga låtar utan mindre spelade låtar som "Shout and feel it", "Andy's blues" och "Swing brother swing" med flera. Men först av allt finns den klassiska "Moten Swing", men nästan en minut in i låten så spårar det ut fullständigt och musiken går fortare och fortare till dess att låten avbryts för nästa. Hur man tänkte här på bolaget "Pentagon", som godkänt och givit ut detta, lär jag aldrig får reda på. Ett bevis på att det finns oändligt massa lågbudgetutgivningar som är guldkorn, men också dito utgivningar som är rena bluffen.

Jag väljer två låtar som jazznostalgi från dessa fyra band, några av de trots allt bästa låtarna från banden. Dels Louis Armstrong och "Swing that music" och Duke Ellington och "Caravan".


>

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...