Madonna - True blue

Här är ytterligare ett tidigt inköp av en artist som jag till en början rynkade på näsan åt, men sen konverterades till ett fan av. Visst, jag gillade Madonnas "Into the groove" och "Dress you up", från "Like a virgin"-plattan en hel del, men snart hamnade jag i den lite patetiska åldern när viss musik började klassas som tjejmusik och för mig som helst lyssnade på synthar och jazz så var "La isla bonita" och "Open your heart" inte OK! Blaskigt och inte tufft och häftigt alls, tyckte jag då.
     Men 1988 så lyssnade jag igenom ett gammalt Tracks med "Live to tell" på och jag insåg att detta var egentligen riktigt bra och vackert! Kanske det enda som Madonna hade gjort som var riktigt riktigt bra!
Vid det här laget hade Madonna sen länge kommit ut med "Who's that girl"-soundtracket och hennes enda hit detta år var en låt därifrån, balladen "The look of love". Jag föll faktiskt handlöst för den låtens produktion och låt och insåg att jag förmodligen hade haft fel hela tiden. Och med hjälp av lite andra tracksinspelningar så började jag långsamt att lära mig att Madonna faktiskt var riktigt bra. Jag beslutade mig för att offra lite pengar och åkte efter skolan till Thylins Skivaffär mitt på Storgatan i Sundsvall och handlade Madonnas två år gamla "True blue"-platta, för där fanns ju "Live to tell". Resten av min karriär som Madonna-fan under 80- och 90-talet kan ni läsa om i "Like a virgin"-artikeln ovan och just skivan "Like a virgin" står i en klass för sig, men "True blue" har också en särskild plats i mitt musikaliska hjärta.

"True blue" är dock inget perfekt album, den har två låtar som jag gärna skulle välja bort om det gick och båda ligger i ungefär samma genrefolla, lätta flickaktiga 60-talspastischer som jag tycker är riktigt banala och trista. Dels titelspåret "True blue", som ändå räddas av en viss nostalgikänsla från mina Tracks-dagar på hösten 1986, och dels "Jimmy Jimmy", som är ett riktigt tramsigt pekoral.

Däremot så är resten av plattan ett mästerverk inom 80-talspopen med riktigt snygg och tidlös produktion av Madonna själv, samt Stephen Brey och Patrik Leonard, som på den här tiden var något av hennes

hovproducenter. "Open your heart" är en riktigt snygg danskaskad  och jag gillar verkligen hennes hyllning till James Cagney i "White heat", full med filmsamplingar och en av de låtar på plattan som kanske har bäst och häftigast melodier enligt mig. Sen har kanske "La isla bonita" och "Papa don't preach" spelats sönder lite, men det är ändå charmiga poppärlor som är vackra och på något sätt tidlösa. Och stråkinledningen på "Papa don't preach" går verkligen inte av för hackor!
     Men framför allt är det också "Live to tell", som ännu är något så enormt snygg och fantastiskt gjord med en av hennes kanske allra bästa produktioner någonsin!

"True blue" är ändå ett stycke tidlös och lätt naiv 80-talspop som är väldigt charmig och snygg och som är svår att slita sig från när man väl satt på den! Sen kanske inte det här exemplaret har det allra snyggaste omslaget som synes och det kanske märks att skivan har nästan 20 år på nacken. En uppdatering vore kanske på sin plats snart...

Valet av låtar kanske kan ses som självklara, "White heat" och "Live to tell".