Månadens bästa fynd - December 2016 (Paul Simon/Annabel Lamb/John Berry)

Jag ska inte lägga 2016 till handlingarna riktigt än. Jag har kvar att rekommendera december månads bästa fynd, en månad som inte riktigt var lika stark som tidigare månader under hösten, men det behövdes ändå en stunds andhämtning då man fick reflektera på och lyssna igenom det man har köpt. Men en del spännande saker blev det ändå och här kommer tre exempel:

Paul Simon - Paul Simon (1972)

Paul Simon känns som en naturlig del att köpa när det gäller att utöka sin andel av 70-talsmusik! En man med många sidor och på den här klassiska plattan är tonen väldigt lågmäld med väldigt få instrument på flera av låtarna, som "Everything put together falls apart" där Paul Simons gitarr bara ackompanjeras av Larry Knechtels elpiano.
     De mer kända låtarna på plattan är då "Mother and child reunion" och "Me and Julio down by the schoolyard", varav den sistnämnda borde stämplas som sönderspelad, men ändå känns väldigt spännande och fräsch fortfarande.
     Musiken är avkopplande, vacker och texterna är riktigt bra! Här finns både plats för sydamerikanska influenser och vacker gitarrpop av ädlaste märke eller vad sägs om den riktigt stiliga låten "Duncan"?
     Detta ger mig klart mersmak att hitta mer med Paul Simons äventyr i 70-talet, även om många av dom numera har ett dyrare värde på marknaden.


Annabel Lamb - The flame (1984)

Månadens viftande med vit flagg erkännandes hur fel jag har haft är denna platta med engelska Annabel Lamb. I Sverige hade hon inga rejäla hitar under 80-talet och hon blev mer ett stjärnhopp som många hyllade, men som efter ett par album endast blev en brittisk angelägenhet.
     I de radioprogram från förr som jag samlar har jag hört om henne, Kjell Alinge i "Eldorado" har spelat henne och höjt henne och "Metropol" har spelat och höjt henne och jag har försökt att ta det till mig, men misslyckats att fastna på allvar för "Raiders of the storm" och andra låtar från hennes hyllade första album "Once bitten". När jag då sprang på denna andra platta, "The flame" från 1984, så föll bitarna på plats till slut och jag får erkänna att detta inte alls är dåligt utan riktigt bra musik som överraskar, smeker och samtidigt rymmer många sidor, som ändå passar riktigt bra ihop. Grunden i musiken är väl ändå 80-talets engelska new wave-våg, vilket hörs i bland annat i inledande "Sacraments of love". Men plattan vandrar också iväg åt mer ackustiskt håll, blås och mer vanligt popmusik ibland. Annabel Lamb har ingen jättevacker sångröst, det kan jag inte anklaga henne för, men den funkar ändå i detta sammanhang och jag är väldigt positivt överraskad av denna platta! Nu ska jag bara hitta "Once bitten" också och till sist sluta fred med hennes mer kända låtar! "Sacraments of love" har jag inte hittat på Youtube, men plattan innehåller flera riktigt bra spår. Som denna, där element av new wave-synth blandas med ett lättare och sin tid passande rocksound, "Weapon of love".


The John Berry Seven & Orchestra - From Russia with love (1963)

Om man hittar James Bond-musik på vinylsingel så är det allt som oftast dessa Bond-låtar som blivit massiva listhits i modernare dagar, Duran Durans "A view to a kill", A-has "The living daylights", Gladys Knights "License to kill", Carly Simons "Nobody does it better" eller dylikt. De tidigaste låtarna gjorda av John Berry och hans orkester, som de instrumentala delarna av filmmusiken, finns oftast på fullängdarna, som inte är allt för lätt att hitta. Jag samlar James Bond-soundtracks och den äldsta jag äger för tillfället är "Goldfinger", som jag efter det aldrig sett igen i en skivback nära mig.
     Därför blev jag riktigt glad när jag på Erikshjälpen här i Sundsvall hittade ett exemplar av denna singel från den andra filmen, "From Russia with love", eller som man så vitsvilligt döpte den till här i Sverige, "Agent 007 ser rött". Matt Monroe sjunger låten egentligen, men på denna singel så har man valt att ge ut låten med Bond-musikens mästare John Berry själv och i instrumental version. Berry gav ut ett flertal inspelningar av denna låt på sitt eget bolag, Ember, i samband med filmen. Det sägs att han var lite missnöjd med att kompositören av låten, Lionel Bart, endast använde filmens titel, men att låtens text inte hade mycket gemensamt med filmens story. Till "Goldfinger"-filmen så hade Berry all kontroll över musiken.
     Baksidan är en av dessa spännande legendariska instrumentala låtar som hörs i filmen, "007", en riktig höjdare att ha i fysisk singel-format för ett Bondfan! Bara därför så vill jag bjuda på både A- och B-sida för en gångs skull!