Nytt i samlingen - Augusti 2019

Meco - The wizard of Oz
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Millenium Records/Casablanca
Betyg: 4/5
Äntligen! Jag har hittat en till Meco, Domenico Monardo som gjorde den klassiska discofunk-versionen av Star Wars-temat, som jag skrev om för fem år sen! Mecos plattor är inte så lätta att hitta, i alla fall inte där jag bor. Den här gången har han tagit sig an "The wizard of Oz", alltså Judy Garlands legendariska 30-talsmusikalfilm och jag är lite splittrad här. Det svåra är att inte stirra sig blind på Star Wars-temat och jämföra för mycket med den, för den har ett helt annat värde för mig vad gäller nostalgi. Samtidigt så finns det saker som måste jämföras för att kunna ge en rättvis bild av detta.

Vad gäller musiken i sig så blir den som gillade Star Wars inte besviken. Det är samma bombastiska dramatiska och effektfulla 70-talsdisco med mycket blås och fanfarer och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt heller. Det är otroligt välgjort, snyggt och häftigt producerat! Skillnaden här är att "Oz" är trots allt en musikal och därmed inte 100 % instrumental. Alltså förekommer det en del vokala insatser här och var, vilket inte alltid funkar.
     Samtidigt så är detta på ett sätt mer komiskt och bisarrt än vad Star Wars var. För där Star Wars var ett tidsenligt och aktuellt popfenomen och lite lättare att svälja i discotouch så är ju Trollkarlen från Oz en fin 30-talsmusikal från en helt annat tidsera och stil och det låter ibland på gränsen till mer komisk än det borde vara. Här kraxar häxan för fullt, trollkarlen mullrar och den glada kören sjunger:
"Ding-dong! The witch is dead!"
Allt ackompanjerat av glada fanfarer och marschtempo. Fast jag är ju också grymt förtjust i när det är så knäppt att det blir roligare än det är menat och det är ju också enormt bra gjort och skönt discostuk. Därför blir betyget riktigt högt! Det här är underhållande och bra, även om den förstås inte kan konkurrera med mina känslor för Star Wars-temat.



B.T Express - 1980
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3/5

Det är kul att gå på mässa! Den här skivan vann jag på Sundsvalls Spel & Skivmarknad i ett lotteri. B.T Express är ett idag rätt bortglömt soulgäng som släppte ett gäng kanonbra plattor på 70-talet. Jag upptäckte dom genom att titta på ett avsnitt av legendariska soulprogrammet Soul Train från 70-talet och tyckte dom var helt kanon. Nu har jag drygt 5-6 plattor med dom och stormar mot komplett samling. Därför var det helt självklart att välja just denna platta som vinst! Nu ska jag dock inte säga att detta är deras bästa platta. Det är ett bra album, en OK platta, men inte deras starkaste. Om ni ska upptäcka B.T Express bästa sida så rekommenderar jag deras "Non-stop" från 1975 som är ett grymt soulalbum!

Bandets byte till Columbia som skivbolag var lite av början till nedgången för bandet försäljningsmässigt och detta album nådde bara plats 164 på amerikanska albumlistan.
"1980" är producerad av Morrie Brown, en mindre känd producent som här givit B.T Express ett sound som bitvis påminner om det Nile Rodgers givit till Chic, vilket för mig inte är en komplimang, eftersom jag tycker Chic och Nile Rodgers tama disco är gravt överskattat. Det låter lättare och saknar nåt riktigt tryck i discosoundet i jämförelse med bandets tidigare alster. Den som drar ner betyget kanske mest är den övervägande instrumentala "Give up the funk (let's dance)" som är segare än många andra grymt sköna instrumentala längre funklåtar. Det roligaste med den här låten är det vokala i inledningen:
"I wanna funk! I wanna funk! I wanna F-U-N-K!"
Det är alltså samma rad som Kylie Minogue har lånat till inledningen till sin hit "Step back in time" från 1990.

Samtidigt är detta ändå habil och helt OK soulfunk med flera höjdpunkter, kanske främst balladen "Better late than never", och det är inte alls dåligt, bara tamare och mer vanilj än det B.T Express gjort förut. Men skivan blir självklart kvar!



Contact med Skäggmanslaget - Jag är lite lessen ikväll
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: MNW
B-sida: Hon kom över mon

Jag erkänner direkt, jag är inte alls intresserad av progg. Mycket progg är på för segt och släpigt för min smak, även om det även här, liksom i de flesta andra genrer, finns klara undantag. Ett av dom är Contacts "Hon kom över mon", vilket är typ enda anledningen till att denna singel finns i min ägo. A-sidans "Jag är lite lessen ikväll" är inte usel direkt, men säger mig inte så mycket. Därför är detta en av få gånger där jag köpt en singel för B-sidan, men så är detta också en av få gånger då B-sidan är mer känd än huvudsidan.

Jag vet inte varför jag dock har fastnat för "Hon kom över mon". Det är något med stämningen i låten, det lite sentimentala och vemodiga. Men så är det också nåt äkt-svenskt över låten  och folkmusiksoundet. Melodin är väldigt vacker på nåt sätt! Sen är då texten en tumnagel från att kanske hamna under etiketten "Kultstämplat", men när låten i sig ändå är så pass bra så avstår jag. Men det är kanske inte skönlyrik med en rad som:
"Jag föll som en fura rakt på hennes kropp"
Ursäkta mig? Kunde han åtminstone inte ha ropat "TIMBEEER" först?!
För att inte tala om klassikern:
"Jag är man, du är kvinna. Nu tar jag din oskuld och vård"
Jag har trott i alla år att dom har sjungit "och går". Vilket som så är det tydligt att låten inte är skriven under den moderna Meetoo-eran i alla fall. Men om man nu bortser en lite stenåldersaktig text så är det väldigt kul att ha denna klassiker på singel äntligen och med ett par lyssningar så växer nog A-sidans låt till en OK-nivå!



Fra Lippo Lippo - Some people
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Virgin
B-sida: Even tall trees bend (live)
Även i Norge förkommer det att artister blir större i utlandet än i hemlandet. Nu ska jag inte säga att Fra Lippo Lippi, Per Oystein Sorensen och Rune Kristoffersen, är helt okända i Norge, men bandet skulle bli oändligt mycket större i Asien än på hemmamarknaden, vilket gjorde att Virgin släppte bandet efter plattan "Light and shade", alltså plattan som den här låten hör hemma på. Bandets mest kända låtar är dom lysande tracks- och englandshitsen "Shouldn't have to be like that" och "Everytime i see you" året innan. Någon gång ska jag skriva om just den plattan innan, "Songs", men jag nöjer mig idag med denna singel.

Både "Songs" och "Light and shade" är otroligt fina och välgjorda plattor. Vill man upptäcka detta band så rekommenderas främst dessa plattor. Dom mindre kända plattorna innan dess tycker jag är tämligen tråkiga och ointressanta. Att då "Some people" inte blev någon stor försäljningsframgång här i västvärlden som "Shouldn't have to be like that" kan jag på sätt och vis förstå, om man ser på hur musikbranschen såg ut då. "Shouldn't have to be like that" hade en fot mer i new wave och synthpopens värld, vilket var mer passande listmässigt 1986 än vad den mer fina gitarrpop som dominerar "Some people" var 1987. Kanske var låten för välgjord för dom flesta, utom japanerna som älskade det. Men detta är en väldigt snyggt gjord och skön poplåt med bra gitarrer producerad av Walter Becker från Steely Dan, och en välgjord melodi som förtjänar att lyftas fram. Låna också ett öra till B-sidan, en liveversion av låten "Even a tall tree bend", i original från "Songs"-plattan.