Nytt i samlingen - Januari 2020

Great Jazz Pianists Of Our time
Utgivningsår: 1965
Skivbolag: RCA Camden
Betyg: 4/5
Den här skivan tvekade jag ett ganska lång tid innan jag skaffade. Inte på grund av kvaliteten på musiken, för har man en samlingsskiva där Erroll Garner, Oscar Peterson och Art Tatum delar på utrymmet så är det garanterat kanonbra. Men däremot så fanns det inget som gjorde att skivan stack ut nåt nämnvärt mot alla andra samlingar med dessa lysande musiker som finns. Att skivan dessutom inte innehåller några som helst uppgifter om eventuella övriga musiker eller inspelningsår gjorde det inte heller särskilt lockande. Snarare brukar det ge sken av att plattan är en dussinsamling av lågbudgetklass.

Men efter att ha sett den i X antal månader på loppisen "Magasinet" här i stan så beslutade jag mig för att ändå införskaffa den. Trots allt så är pianisterna några av mina favoriter och det var ändå inspelningar med som jag inte kände igen och deras mest kända inspelningar var faktiskt inte med. Det vore ändå dumt och passa på detta. Och visst är musiken kanonbra, det kan ingen förneka. Det förekommer en del soloinspelningar här, men även diverse triostycken med. Detta är pianojazz i allra ädlaste form och med genrens största giganter. En kanonbra platta kort sagt, även om det fortfarande är lite retsamt att man inte kunde skriva in mer information. Men av döma av baksidestexten av den amerikanske radioprogramledaren John Lissner så är det väldigt tidiga Oscar Peterson-inspelningar, vilket bara det höjer mitt intresse för plattan! Därför väljer jag en av dessa, "Flying home" från 1945.

Toots Thielemans - Toots
Utgivningsår: 1963
Skivbolag: Metronome
Betyg: 2/5
Det här är ytterligare en artist som jag med åren lärt mig att gilla skarpt, Toots Thielemans. Det är väldigt avkopplande att höra på hans inspelningar med munspel och gitarr, framför allt med rätt komp och arrangemang. Den här plattan är det dock lite si och så med detta. 1963 så var Toots i Sverige och spelade i Hasse & Tages "Hålligång" där hans ikoniska låt "Bluesette" uruppfördes. Exakt samma år så kom denna platta ut, innehållandes gräddan av svenskt jazzliv. Arne Domnérus och Jan Johansson är med och spelar, George Riedel har arrat och Anders Burman producerat.

Däremot så är första delen av plattan långt ifrån det bästa han har gjort. "The mountain whistler" och "Pentecostal feeling" ligger löjligt nära en sorts seg easy listening-svensktoppspop som är långt under vad Toots är kapabel av, och jag vet inte om "Last date" är det jag helst vill höra honom spela. Inte förrän han och Arne Domnérus möts tillsammans med en stor stråkorkester i den vackra "Lonely room" så växer plattan och en av dom tidigaste inspelningarna av "Bluesette" är så klart riktigt kul att ha. Dessutom så är låtarna där Jan Johanssons orgel hörs som mest riktigt bra. Detta är totalt inte Toots bästa platta, inte alls, men den får ändå räknas som godkänd och trots allt så lär den troligen ändå blir kvar, ett tag i alla fall.



Oasis - Wonderwall
Utgivningsår: 1995
Skivbolag: Creation Records
Andra spår: Round the way/Talk tonight/Rockin' chair/I am the walrus (live)

Så var det det här med låtar som artisterna själva inte gillar. För mer än 20 år sen så sa jag till en bekant att jag tyckte ZZ Tops 80-talskatalog var väldigt bra och fick till svar:
"Du vet att ZZ Top själva hatar dom låtarna?"
Vad svarar man på sånt? Förväntas jag som musiknörd ogilla bra musik bara för att artisterna själva ogillar låtarna, eller kan man ha friheten att välja själv? För är det det förstnämnda så kommer jag att hamna på kant med Oasis. Bandet själva hatar sin megahit, men för mig är "Wonderwall" en kanonlåt och stor nostalgi från mitt år på Härnösands Folkhögskola, då jag lärde mig älska britpopen efter ett par års motsträvighet och med åsikter då om den som stökig journalistrock. Oasis platta "(What's the story) Morning glory" var en av plattorna som banade väg och "Wonderwall" var ju bara vacker och tidlös på något sätt. 

Och visst kan man tycka som bröderna Gallagher, att låten är sönderspelad till max, men än så kan jag inte låta bli att med ett stort leende från öra till öra lyssna på denna 90-talsikon till låt. Därför var det extra kul att hitta denna amerikanska utgåva av denna EP, som innehåller hela fem låtar där jag förvisso har flera av dom andra låtarna, eftersom dom även finns på dom brittiska utgåvorna av tidigare singlarna "Roll with it", "Cigarettes & Alcohol och "Some might say". Men Oasis "B-sidor" (om man nu kan kalla det så när det gäller CD-singlar) är ofta lika välgjorda som deras huvudlåtar och därför så är detta en kanon-EP och ett stort stycke brittiskt 90-talsnostalgi!



Sarah Vaughan - Star eyes
Utgivningsår: 1963
Skivbolag: Roulette
Betyg: 4/5

Jag har sagt förut att Sarah Vaughan inte riktigt är min absoluta favorit bland jazzsångerskor, men jag är beredd att till sist vifta med vit flagg och kapitulera, nu när jag har hittat väldigt mycket med henne och allt har varit riktigt bra. Jag gillar verkligen Sarah Vaughan! Under november och december har jag hittat flera singlar med kombinationen Sarah Vaughan och Clifford Brown. Men även den här fullängdaren med bara hennes röst och en stråkorkester, ledd av Marty Manning är också varmt rekommenderbar.
Det var en Sarah Vaughan i viss ekonomisk knipa efter äktenskapet med Clyde Atkins som spelade in sina sista plattor med Roulette och dom var i denna väldigt softa stil tillsammans med Marty Manning. Detta är vackert, avkopplande och snyggt! Mannings orkester är riktigt skön och arrangemangen är kanonbra, också är det Vaughans röst förstås. Detta är en riktigt klassiska Sarah Vaughan-platta i skönaste och mest relaxande stil!