Nytt i samlingen - Februari 2020

Bo Hansson - El-ahrairah
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Silence Records
Betyg: 4/5
Bo Hansson är ytterligare en artist som jag nog aldrig skulle ha lyssnat på för 20 år sen. Och visst är hans musik väldigt speciell. Men alla talade om honom och jag såg en dokumentär om hans band med Janne "Loffe" Karlsson, Hansson & Karlsson, och tyckte att det ändå verkade intressant. Jag fick tag på en väldigt billig CD-utgåva utan fodral av hans mest kända verk, "Sagan om ringen", och tyckte detta var överraskande kanonbra och spännande. Den här är minst lika intressant och det bästa är att den inte kostade mig en krona, eftersom jag fick den av en kompis på jobbet. Gratis är gott, speciellt Bo Hansson vars plattor normalt är svindyra att köpa!

Det mest spännande med Bo Hanssons musik är att den är helt oförutsägbar och man vet aldrig var den slutar, men den har också en röd linje som gör det lätt att följa med och låta sig förundras av musikens alla vändningar. Denna skiva är en musikalisk illustration till boken "Den långa flykten" av Richard Adams. Den har alltså inget med filmen att göra, som kom två år senare. "El-ahrairah" är som en lång vacker rocksymfoni, även om Bo Hansson här klutar sig mer mot vanligare instrument, gitarr, piano, keyboard, än på till exempel "Sagan om ringen", som har mer orgel och Moogsynth i sig. Men det är väldigt vackert och otroligt snyggt gjort. Skivan blir glasklart kvar i samlingen!



Rose Royce - Rose Royce III: Strikes again
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Whitfield
Betyg: 3/5

Rose Royce får väl räknas som ett av dom band i soulgenren som var stora en gång, men som idag är lite bortglömda. Det är kanske främst filmen "Car wash" som bandet är ihågkommen för, vars soundtrack är den skiva med dom man överlägset hittar mest i skivbackarna.
     Men Rose Royce var en gång likväl en av dom funkigaste och större banden i genren, vilket också till stor del kan tillskrivas producenten Norman Whitfield som rattade de flesta av bandets 70-talsplattor. Norman Whitfield var en av Motowns medarbetare på 60-talet och som på 70-talet med eget bolag främst proddade The Temptations och just Rose Royce.

"Rose Royce III: Strikes again" är bandets tredje album och det är ett mycket bra och välgjort album. Helt OK funkiga låtar blandas med riktigt bra ballader, kanske dock utan det där lilla absoluta extra som gör att det gnistrar. Men om man gillar 70-talssoul så är Rose Royse ändå ett band att hålla ögon och öron på. Starkaste låten är tveklöst balladen "Love don't live here anymore", som många nog mer känner från Madonnas "Like a virgin"-platta. Fast all respekt till Madonna och detta lysande album som jag en gång hyllat här på bloggen, men här tycker jag faktiskt det mysiga originalet överglänser Madonnas rätt sega version (som jag personligen anser är "Like a virgins" svagaste kort). Men totalt sett ett rekommenderbart album som ändå är riktigt bra gjort och med skönt sound. Albumet blir klart kvar i samlingen!


Leif Garrett - Feel the need
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Scotti Brothers Records
B-sida: New York City nights

När jag var yngre var jag övertygad om att Leif Garrett var svensk. Han hette ju Leif, det är klart han är svensk. Men, nej, Leffe var inte svensk, han är amerikansk. Men det var inte långt bort, Leffes pappa var norsk och han är född Leif Per Nervik.

Leif Garrett är som artist närbesläktad med Andy Gibb, alltså en tonårsartist och flickfavorit i discopop-facket från 70-talets slut vars karriär till slut handlade mer om hans drogproblem och eventuella illegala aktiviteter. Förutom att Garrett innan dess jobbade som barnskådis och faktiskt ännu lever. Jag hade hört knappt något alls med Garrett till dess att jag nyligen fick för mig att "youtuba" några av hans låtar och insåg att det faktiskt inte var så uselt utan helt OK mysdisco. "Feel the need" är en snyggt producerad danslåt, även om Garretts ljusa tonårsröst kanske inte riktigt passar in. B-sidans "New York City nights" är också fullt rekommenderbar! Klar tumme upp!