Kultstämplat: Håkan Thanger - Polarbjörnen

Håkan Thanger - Polarbjörnen
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Toniton
B-sida: I'm a polarbear
Egentligen känns det lite malplacerat att ha med den här låten under etiketten "Kultstämplat", eftersom den ju inte riktigt når kriterierna, alltså att det är så dåligt att man funderar hur man tänkte här, för "Polarbjörnen" är inte alls så usel. Mer än att man möjligen försöker göra reklam för husvagnar genom att skapa en låt som låter som om man hämtat den ur barnradion. Men låten känns kult likväl och om jag nu lägger den under den här etiketten så är det inte för att låten är dålig utan mer för att den är så pass udda och rolig.

För det här är ju egentligen en reklamlåt för husvagnsmärket Polar, även fast det inte framgår med neonskylt direkt. Man kan ju tro att det skulle finnas loggor, reklamslogans och annat käckt, men det enda som syns är en liten husvagn i djupsnö i bakgrunden på omslaget. Men låten i sig är en sån låt som det är varning på! Lyssna på den en gång och då har du den på hjärnan sen i en dryg vecka. Jag gissar att det enda som hindrade att den blev 1976 års Svensktoppshit var att den är en reklamlåt. 

Håkan Thanger var en musiker och kompositör som var ganska mycket överallt under 60- och 70-talet, allt från basist i Hasse Å Tages "Glaset i örat" och rockmusiker i gruppen Vildkaktus till medlem i Gals & Pals och Country Four, den sista tillsammans med möjligen den enda som kunde överträffa Thanger i basröst, Pierre Isaksson. En av hans största succéer var för övrigt som kompositör till dennes basröstsklassiker "Då går jag ner i källaren". Jo, också skrev han "Fender 62" till Shanes i Melodifestivalen 1982.

Den här låten är en lunkande lite barnslig låt där han sjunger med grov basröst:
"Jag är polarbjörn, jag. Å jag är så glad!
Spelar ingen roll vad det är för en dag!"
Och jag gissar att många gick och nynnade på denna låt under 1976 och därigenom blev lockade att köpa husvagnar i stora mängder. För låten som sagt sätter sig, men den är en glad låt som man gärna nynnar på, oavsett om man kan komma ner i Håkan Thangers djupa röstregioner eller inte. Men erkänn att ni försöker. För utan basrösten hade nog låten ändå varit rätt ointressant, men med en djup bas så sticker låten ut på ett alldeles speciellt sätt och gör den till den kultlåt som den är. Sen kan jag tycka också att låten är ännu coolare på engelska (B-sidan), om än inte alls lika lättnynnad och barnslig.