Sommarplågor #17: The Ark - It takes a fool to remain sane

The Ark - It takes a fool to remain sane
Utgivningsår: 2000
Skivbolag: Grand Recordings/Virgin Records

B-sida: The Homecomer
The Ark får inte många chanser på denna blogg kan jag lova. Deras debut var väl helt OK med dom tre första singlarna som klart bäst och snyggt möte mellan 70-tal och 80-tal i soundet. Dom hade nåt eget och spännande där i början! Men sen var det rättning i ledet och därefter blev dom ett vanligt svenskt popband som blev jättestora utan att jag kunde brytt mig mindre och utan att låtarna fastnade alls. Så därför kan detta vara enda gången The Ark förekommer i bloggen, förmodligen.

Nå, sommaren 2000 var min första sommar efter att jag flyttat hemifrån. Jag hade fått tag på en gammal hederlig videokamera som jag åkte runt och filmade sommarbilder överallt med, från Sundsvall till Örnsköldsvik till Bollnäs på läger till Stockholm. Mycket trevliga sommarminnen blev det då och det är kul att ha det förevigat. Lite som jag gör nu på Youtube, fast då lite mer otympligt.

Mindre trevlig var musiken denna sommar, för efter det hyggliga 1999 så var det som att när jag flyttade hemifrån så bara hällde man allt elände över listorna och Sommartoppen och därmed var det programmet förstört för alla somrar framöver. Nu lyssnade jag ändå mest på eurodisco, eurotrance och vocal trance runt denna tid i min lilla etta så egentligen brydde jag mig inte så mycket. Men det var Thomas Rusiak, Teddybears Sthlm, Red Hot Chili Peppers, Eminem, Limp Bizkit, det var rap, det var nu-metal, ibland de två ihop och jag plågade mig igenom Sommartopp efter Sommartopp (man var ju listnörd också, ett tag till). Några få undantag fanns och ett av dom var The Arks "It takes a fool to remain sane". Jag gillade The Arks första singel under våren väldigt mycket, "Let your body decide", och detta var en kanonbra uppföljare, "It takes a fool to remain sane". Låten var med andra ord lite av det jag saknade på listorna just då, vanlig lätt somrig pop med en dos 70-talsrock blandat med 80-talets new wave och en bra och stark melodi och refräng! Också en intressant och bra titel som jag ibland brukar referera till än. För visst är det väl så ändå, att det krävs en riktigt dåre för att försöka vara "helt normal". Eller varianten jag brukar använda: "Det är varenda förbannade människas plikt att förbli ett original"!

Låten blev en megahit även under hösten och fick grammisutmärkelser och annat och man kan väl säga att den överlevt tiden till idag rätt bra. Jag ska erkänna att det numera inte är så ofta som jag spelar den, men som ett örhänge och livlina från en i övrigt miserabel musiksommar håller den absolut! Och som sagt, The Ark blev aldrig bättre i mina öron än dom var runt denna tid!