Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Philadelphia International Records
Betyg: 3/5
Jag vet, ibland tar det tid att hinna höra igenom en platta. Den här ingick i en av tre plattor med Philadelphia Records husband MFSB som jag hittade 2017 på nyligen avsomnade skivaffären Atlas Records i Stockholm (R.I.P Atlas och tack för alla fynd och Stockholms-minnen genom åren 😢!).
Jag har skrivit om MFSB en gång tidigare precis innan jag var i Stockholm det året. Det var 2017 jag hittade hela fem album med MFSB mer eller mindre på rad under loppet av tre månader.
För er som glömt eller inte har koll på MFSB (Mother Father Sister Brother) så var det en stor grupp/orkester med musiker som ackompanjerade alla Philadelphia Records artister, men som också gjorde egna plattor under skivbolagsbossarna Kenneth Gamble och Leon Huffs ledning. Ofta var plattorna instrumentala, men man kunde också slänga in sånginsatser av någon körsångare eller dylikt på några låtar. Men eftersom Philly-soundet på 70-talet var det bästa och mest relaxande soulsoundet i världen så var det kanonplattor att lyssna på!
Nu är inte den här plattan direkt husbandets starkaste platta. Den är helt OK och underbart skön att lyssna på rent produktions- och arrangemangsmässigt. Däremot så saknas något här som föregångarna hade, melodier och hookar. Stundtals känns det som om orkestern står och hackar på samma melodislinga utan att komma vidare och ibland låter det mer som instrumentalt remixade B-sidor som fanns på många singlar förr. Inte minst på dom instrumentala coverversionerna av Rose Royce "Wishing on a star" och O'Jays "Use ta be my guy", dom borde ha varit starkare och mer innehållsrika än de var, framför allt eftersom O'Jays-låten i original är utgiven av just Philadelphia och MFSB alltså rimligen har spelat den förr, men, som sagt, det lät mer som originalsinglarnas karaokeversioner.
Det tar sig på slutet dock och "Is it something i said" och avslutande "Redwood beach" är plattans klart starkaste låtar! Totalt en överraskande tam MFSB-platta vad gäller låtarna och melodierna, men orkestern spelar förstås lysande bra som vanligt och produktionen och arret är kanon och därför så är det ändå en klart lyssningsbar platta, även om jag hade förväntat mig något mer. Men eftersom jag älskar soundet och idén med MFSBs soloplattor så blir skivan givetvis kvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar