KRÖNIKA: Vad är Guilty Pleasure egentligen?

Det finns ett ord som man hör relativt ofta som skivsamlare, eftersom det är ett modeord. Det kanske inte bara är i skivsamlarkretsar, när jag tänker efter, men eftersom det är det detta handlar om så blir det så nu. Det ordet är "Guilty pleasure". En guilty pleasure är en sak som man lite skäms för att man har och/eller gillar, eftersom tingesten inte är så jättehipp eller högt ansedd hos en stor mängd inom samma område. Första gången jag kom i kontakt med ordet var 2014 när jag svarade på ett antal frågor till en tävling på Youtubes Vinyl Community, där en av frågorna var just:
"What is your guilty pleasure?"
Intressant ord för övrigt. Som om man kommer på någon med att göra något skamligt eller olagligt.
"You are guilty of feeling pleasure over THIS!"
Gjort vadå? Varit väldigt pervers, stulit eller tittat på extremt våldsam film? Nej, men lagt på en skiva med Modern Talking eller Drängarna när du borde ha spisat Rolling Stones eller The Who. Egentligen kunde förvisso hela denna bloggs kategori "Kultstämplat" betecknas som en stor guilty pleasure, om den nu inte existerat mer i humorsyfte.

Men om man som jag har en så bred musiksmak så är det nästan omöjligt att kalla något för guilty

pleasure. Eller så får jag kalla det mesta jag har för det. Jag gillar Modern Talking, har hittat bra låtar med både Lady Gaga, Drängarna och Rednex och har en massa plattor med Edmundo Ros. Och det är för att vad gäller musik och smak så har jag inga guilty pleasures. Jag står för det jag gillar, även fast jag vet att en del av min samling har sågats längs fotknölarna av både samlare och recensenter och har enstaka singlar och/eller skivor med både Lotta Engberg, Cool Candys, Britney Spears och Take That. Plus mer "accepterade" namn som Stan Getz, Miles Davis, Depeche Mode, Blood, Sweat & Tears och Prince. Vid gud, det är ju ändå "bara" musik vi talar om. Varför ska man behöva skämmas och kalla något vi gillar för något som låter som om vi ska sitta i skampåle för det? Man gillar det man gillar och om vi nu har kommit något längre vad gäller att respektera och acceptera varandra som människor så borde det även gälla musiksmak också. Sen är jag medveten om att det är mycket lättare att sitta och säga det som vuxen än som tonåring. Det var en del musik jag blev hånad för i min ungdom, det ska gudarna veta. Och minns att under 90- och 00-talet så stämplades mer eller mindre hela 80-talets musikvärld som ett enda guilty pleasure.

Sen finns det ett område som hamnar i en gråzon förstås och det är guilty pleasures vad gäller lämpliga och olämpliga texter. Vad borde man lyssna på utan att någon blir kränkt och inte? Här är det väldigt intressant att det finns folk som har både mer och mindre vettiga åsikter om saker och tycker att man ska få lyssna eller sjunga vad man vill, men samtidigt ser ner på folk som gillar dansband. Inga nämnda, inga glömda. Det finns alltså musikaliska guilty pleasures och det finns musik-etiska guilty pleasures. Jag kan förstå den andra till viss del, även om gränserna är upp till var och en. 
     Men den första, den musikaliska varianten, är egentligen ren snobberi där man åter ska se viss musik som finare än andra. Så mitt råd är: Stå för det ni gillar och ignorera ordet guilty pleasure, så länge ni inte skadar eller sårar någon. Musik blir så mycket roligare för var och en då...
     Så för att föregå med gott exempel så bjuder jag på en av dom dansbandslåtarna jag faktiskt gillar mest, Lotta Engberg och "Tusen vackra bilder".