Nytt i samlingen - Januari 2023

Diana Ross - Touch me in the morning
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Motown
Betyg: 3/5

Jag har tidigare sagt att jag inte är något jättefan av Diana Ross och hennes röst, men det fanns en period från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet då hon var helt OK ändå. Då hon fortfarande hade en relativt pigg och fräsch röst och Motown skötte musiken. 1973 var dessutom ett otroligt produktivt år, då hon förutom den här även släppte två album till under samma år. En av dom var duettplattan med Marvin Gaye, som jag redan skrivit om.

Den här plattan skulle ha mått bra av att ha fler låtar med något högre tempo. Man har gjort ett stort gäng ballader för att locka fram en mer intim och känslosam sida av Diana Ross, som dessutom pratsjunger med sin ömmaste röst mitt i flera låtar för att göra dom mer personliga. Det blir lite genomskinligt och stundtals långsamt. 
     Men samtidigt är det ju så grymt snyggt och skönt proddat av diverse storproducenter under övervakning av Berry Gordy själv. Plattan innehåller en av dom bästa versionerna av John Lennons "Imagine" jag har hört och det är verkligen inte ofta jag kan säga att ett medley är bland det bästa en platta har att bjuda på, men det är i den avslutande mixen mellan Nina Simons "Brown baby" och Marvin Gayes "Save the children" plattan är som absolut snyggast ändå. Så trots att halva plattan är lite långsam i tempo så är detta riktigt snyggt, avkopplande och bra gjort och bevisar åter att Diana Ross bästa period var i skarven mellan The Supremes och hennes solokarriärs tidigaste era. Plattan blir kvar i samlingen! 



The Rubettes - Sugar baby love
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Polydor
B-sida: You could have told me

Engelska The Rubettes är idag främst känd här i Sverige för en sak, dom var den sista ettan på det klassiska Tio I Topp 1974 med just "Sugar baby love", en låt som först skulle vara med i en rockmusikal av kompositörerna Wayne Bickerton och Tony Waddington, sen skulle skickas in till Eurovision Song Contest och slutligen gavs till musikerna som spelat in demon, under förutsättning att dom kunde bilda ett band, vilket då blev The Rubettes. Låten blev sen då plötsligt en etta i Europa, deras enda. 

Låten borde egentligen vara en parodi på sig själv, eftersom den har en grav 50-tals-doo-wop-känsla över sig, vilket hade redan då använts ett par gånger för mycket, och 60-talets melankoli i melodin, en kombo jag inte alltid är så jätteförtjust i. Låten borde vara uttjatad och gjord ett par gånger för många gånger i olika låtar, men jag kan inte låta bli att gilla den här. Den har en sentimental och skön stämning i melodi och sound och Paul Da Vincis falsettsång är klassiskt. Det är en mysig poppärla från 70-talet som helt klart funkar och låter bra och ändå står på sina egna ben, trots att det ändå låter gammalt om låten. 

The Rubettes fick några mindre hits till, men bara den här blev en jättehit. Under dom senaste två decennierna hade det sen funnits ungefär tre olika The Rubettes, skapade av medlemmar som bråkat och inte har kunnat komma överens om vem som har rättigheterna till namnet och dess tillgångar. 



Michael Jackson - Bad
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: CBS
Betyg: 3/5

Förr var det ju lite av vanligheterna att där det fanns en Diana Ross så fanns också ofta en Michael Jackson nära så varför ändra på det nu. Man kan tycka att den här plattan borde jag ha haft förr, men faktum är att jag inte har haft den alls. Och det beror inte på att jag har något speciellt emot den. Det är nog bara så att en platta som har hela nio singlar (beroende på hur man räknar, "Leave me alone" finns ju inte på originalvinylutgåvan) och alla blir hits tar man lite för självklart. Men här är den då, Michael Jacksons tredje megasäljare i rad, "Bad", den sista med Quincy Jones vid spakarna och plattan som fick kämpa PR-mässigt i grav uppförsbacke i kölvattnet på alla rubriker om Jacksons märkliga leverne.

"Off the wall" och "Thriller" är megahöjdare som tillhör några av mina favoriter och man skulle kunna tro att jag därmed även hyllar "Bad" på samma sätt. Men hur mycket jag än vill så kan jag inte se att detta är likvärdigt dom två tidigare nämnda klassikerna. Orsakerna är främst två. Dels så har den så många hitsinglar, som nästan alla spelats om och om och om igen genom åren, att plattan tenderar till att bli söndertjatad till max. Det kanske man kan säga om "Thriller" också förvisso, men här kommer vi till det andra problemet. "Thriller" är en jämn platta musikaliskt där låtarna vävs ihop till en mysig och skön popfunkig mix. "Bad" spretar trots allt väldigt mycket mer, både i kvalitet och stilmässigt. Michaels strävan att plattan skulle bli mer tuffare slutade med att "Dirty diana" är en bombastisk och stel rockfunk-pastisch, "Liberian girl" blev en afrikansk-doftande mellanlåt, "Man in the mirror" blev en mindre gospelballad med fredstext, "Another part of me" är så blek att man knappt minns den och den löjligt sönderspelade "Bad" ska vara en Michael Jackson som med popvärldens mjukaste och vänaste pojkröst ska i nitar och läder försöka övertala oss att han är farlig och street-tough. 

Men då jag nu har talat om plattans sämre sida så finns det mycket bra här också och där är förstås Quincy Jones produktionsarbete en av sakerna. Några av Michaels mest klassiska och bästa 80-talslåtar finns här, med den grymma souldanspärlan "The way you make me feel" och hans fina duett med Siedah Garrett, "I just can't stop loving you" i spetsen. "Leave me alone", som just är en låt där Michael Jackson gör upp med den senaste tidens tidningsrubriker, tillhör kanske en av mina top fem bästa Michael Jackson låtar någonsin, på grund av sitt stenhårda och slående sound! Dock kom låten bara med på CD-versionen av "Bad"-plattan. 
     Så jag är alltså lite tudelad gällande den här plattan. Men den är ändå en sprängfylld hitplatta. Man skulle kunna ha den som ett samlingsalbum över hela Michael Jacksons sena 80-tal och trots att långt ifrån alla låtar är perfekta så är dom ändå välgjorda och snyggt proddade av Quincy Jones. Och dom låtar som är bra är också RIKTIGT bra. Så det är ändå en stark och bra platta totalt sett, som självklart blir kvar i samlingen.



Roy Eldridge - Roy's got rhythm
Utgivningsår: 1955
Skivbolag: EmArcy
Betyg: 4/5

Roy Eldridge börjar få väldigt stor plats på bloggen och i samlingen nu och det är höjdarplattor hela tiden, även om skivomslaget på just den här skivan kanske inte är av den högsta standarden. I november skrev jag på hans äventyr i Frankrike på plattan "French cooking", som skedde efter hans och Benny Goodmans Europaturne 1950 då Eldridge valt att stanna ett par år i Europa. Emellan sina franska inspelningar för Vogue så passade han på att återvända till Sverige och göra inspelningar med svenska musiker. I sättningen här fanns pianisten Charlie Norman, klarinettisten Ove Lind, tenorsaxofonisten Carl-Henrik Norin, bastrumpetaren Leppe Sundvall, basisten Gunnar Almstedt, gitarristen Rolf Berg och trumslagaren Anders Burman, här kallad "Andrew". Dessa inspelningar gavs ut sen i både Europa och USA som denna platta. 

Om man jämför med "French cooking" och Vogue-inspelningarna så är det en något softare och lugnare Eldridge som gör skön samspelande och rytmisk swing och tar inte över riktigt på samma sätt som på de franska skivsidorna. Eldridge och Leppe Sundvall spelar väldigt bra ihop och speciellt roligt är det med Roy och Charlie Normans samarbete i "Echos of Harlem". Norman spelar dessutom cembalo på ett par nummer, vilket bara det sticker ut. 

Ibland hörs klara influenser av den tidiga rhythm & blues-stilen, men man lyckas ändå hela tiden hålla sig med rätt fot i den rena jazzen. Detta är ett svenskt jazzhistoriskt tidsdokument med den svenska jazzens stora tillsammans med en av USAs ikoner och det blir en riktigt häftig och svängande session! Skivan blir klart kvar i samlingen!



Eggstone - Summersault
Utgivningsår: 1994
Skivbolag: Soap Records
Betyg: 4/5

Lite svenskt kanske, här då i form av Malmöbandet Eggstone, ett band som på sin tid aldrig riktigt fick till dom där stora låtarna, men som ändå någonstans finns i flera popfans medvetande genom de tre album dom gjorde. Eggstone är väl mest känd som grundarna av Tambourine-studion där flera idag stora band startade sin karriär, The Ark, The Hives och kanske främst The Cardigans. Även engelska Saint Etienne har spelat in i Tambourine-studion, där deras höjdarplatta "Good humor" från 1998 gjordes.

1994 var kanske mitt intresse för Eggstone rätt lågt. Ett flummigt indieband i mängden som medierna älskade mer än jag. Sen kom The Cardigans debutplatta "Emmerdale" och jag insåg att den här fjäderlätta 60-talsdoftande indiepopen var riktigt bra ändå, även om Cardigans gjorde starkare låtar än Eggstone. Därför kändes det helt rätt att nu på allvar stifta bekantskap med Eggstones egna äventyr i sin egen studio, så här snart 30 år senare. Och som i många andra fall får jag vifta med vit flagg och erkänna att detta var riktigt bra. Låtarna pendlar soundmässigt mellan Cardigans tidiga låtar och XTC, vilket inte alls är en helt fel kombo. Det är både lättsam och mysigt, men kan även dra upp tempot med lite tyngre gitarrer emellanåt. Sen är melodierna inte kanske jättestarka, det finns inga låtar som fastnar lätt direkt och som jag lär minnas utantill, utan det är en mjukt följsam och skön poporgie från 90-talets mitt som inte gör en fluga förnär. Skivan blir kvar i samlingen!