Labelle - Chameleon
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Epic
Betyg: 3/5
För massan är Labelle mest känd för låten "Lady Marmalade", en låt som jag egentligen tycker är rätt trist och intetsägande, inte minst sen jag hörde slakten av Pink, Maya och kompani till "Moulin Rouge"-filmen. Den här plattan var då lite av Labelles svanesång för efter succén med ovan nämnda marmelad-låt så gick karriären lite sisådär. Samtidigt började medlemmarna bråka om sitt bands inriktning, vilket slutade med att Nona Hendryx bröt ihop mentalt och Patti Labelle fick lägga ner för sina kompisars hälsas skull. Det skulle ju dock gå bra för dom båda separat senare.
Den här plattan har inspiration från många håll. Man kan höra vissa rocktendenser, en hel del gospelkänsla samt både soul, latinamerikanskt och funk, kombinationer som jag inte alltid är helt förtjust i. Och jag ska erkänna att allt inte är guld här. Det spretar på vissa håll lite för mycket. Tjejerna försökte desperat få till hits för att få en framgång, men det är inte mycket av det här som låter hitpotential. Men samtidigt så är det spännande att följa och b-sidan blir riktigt intressant med den musikaliska utflykten som är dom båda sammanflätade låtarna "Chameleon" och "Gypsy moth", funkpärlan "A man in a trenchcoat (Voodo)" och den riktigt snygga balladen "Going down makes me shiver". Även om det blir lite väl mycket kombinationer så är det ändå välgjort och intressant och det finns en del riktigt bra låtar. Därför blir skivan kvar i samlingen!
Orleans - Waking and dreaming
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Asylum
Betyg: 3/5
Det har gått ganska bra precis fem år sen amerikanska Orleans dök upp på bloggen senast, då jag hittade hela tre plattor med dom på en gång. Den självbetitlade plattan från 1980 var en riktig höjdare! Den här plattan är den fjärde plattan och här kommer den för många bands obligatoriska mellanplatta. Den där plattan som inte är dålig, men som hamnar bakom dom bästa. Orleans försöker utforska lite olika vägar längs plattans gång och det går väl lite sådär. Allra mest märks det på "Still the one", som låter lite för mycket boogierock för sitt eget bästa. Och i "The bum", som låter mer bluesrock, så funkar det inte alls, vilket kan bero på att mitt intresse för den genren är inte jättestort. Då försöker vi väl med lite reggae istället med "The path". Nja, inte jättekul, även om det funkar.
Då funkar det mycket bättre med det jazzfunkiga titelspåret eller den mer "normala" "If i don't have you". Den här plattan spretar en del och tyvärr stundtals åt stilar som inte riktigt är mina domäner. Men samtidigt är det välspelat och det finns kanonspår här också. Som sagt en mellanplatta av Orleans. Nu kom ju då skivan jag skrev om för fem år sen efter denna så det skulle ju ordna upp sig och då jag ändå gillar bandet så blir plattan kvar.
Jo, det var en sak till som vi måste ta upp, skivomslaget. Hur tänkte man där? Sa managern till bandet:
"Hörr'ni killar! Era gamla omslag har varit för tråkiga. Ni måste göra något speciellt till detta..."
Och efter en vecka kom bandet tillbaka och meddelade:
"Vi har tänkt och tänkt och tänkt och det enda vi kommer på är att vi kastar tröjorna och står barbröstade."
Med viss tvekan accepterades den idén. Till nästa skiva var bandet tillbaka i sin normala stil igen.
Stevie Wonder/Aretha Franklin/Donny Hathaway/Staple Singers/Ray Charles - Recorded live at Newport in New York
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Buddah
Betyg: 3/5
1974 samlade Buddah Records dessa artister, samt Ray Charles, på en platta med inspelningar från deras liveframträdanden under festivalens nio dagar. Ett intressant projekt, även om jag hade föredragit om man gjort den större och givit ut ett dubbelalbum. Nu blir det lite sönderhackat på något sätt.
Den här plattan haltar lite grann, beroende på artister. Ray Charles har aldrig varit någon av mina favoriter och hans två låtar här bättrar inte på det direkt. Staple Singers är i sitt bästa gospelmood och en av låtarna, "You gonna make me cry", är något för seg för mig. Den andra, "And the lord will hear" är något bättre och, om inte annat, rivigare.
Nu då till det positiva. Aretha, Stevie och Donny är kanon och jag hade velat ha mycket mer från dom än bara en låt var. Aretha Franklin framför "Every saturday night", Stevie Wonder sin gamla klassiker "Signed, sealed, delivered" och Donny Hathaway gör en riktigt bra och svängig instrumental latinofunk låt betitlad "Valdez". Nu har Aretha förvisso givit ut hela sin konsert på platta dock. Men dom här tre drar upp plattan enormt och för det, att det är live och ett speciellt framträdande så blir skivan kvar.
Bruce Springsteen - 57 channels (And nothin' on)
Utgivningsår: 1992
Skivbolag: Columbia
Andra spår: 57 channels (And nothin' on)(Little Steven Mix Version 1)/57 channels (And nothin' on)(Little Steven Mix Version 2)/57 channels (And nothin' on)(There's a riot goin' on)
Den här låten har alltid varit något av en favorit ända sen jag hörde Bruce album "Human touch" för första gången. Och titeln är ju än mer talande i dagens TV-värld än 1992. 57 kanaler (och numera än fler) och det är inget på dom, av värde i alla fall.
Däremot drunknade låten ganska mycket i dom sommarhits som kom 1992 och jag visste inte ens att låten hade släppts på singel förrän jag såg den här singeln på Selånger Marknad för några veckor sen. Men låten är inte heller en hit av normala mått. Den är väldigt kort, av den tidens mått mätt, 2:28. Idag är den väl rätt normal i tid. Dessutom är den väldigt sparsmakad vad gäller sound, vilket jag tycker gör låten mer spännande. Bruce sjunger mer eller mindre bara till en basgång och en bastrumma och produktionen är väldigt skönt! Jag är väldigt nöjd att ha fått tag på den här låten som en separat singel! Dessutom är det lite ovant att se en Bruce Springsteen-singel med mixar på. Men så är det också Steven den lille som har gjort dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar