Nytt i samlingen - September 2024

Original Dixieland Jazz Band
Utgivningsår: --
Skivbolag: His Master's Voice
Betyg: --

Månadens intressantaste fynd måste tillskrivas dom tre 10-tumsskivor från 50-talet med riktigt gammal jazz som jag köpte på Mitt Second Hand (fka Erikshjälpen). En innehöll inspelningar med Johnny Dodds (inspelningar från 1928-29) och den andra Bix Biederbecke & The Wolverines (inspelningar från 1924). Den jag dock väljer att koncentrera mig på är den tredje. Här slås nämligen ett rekord, ett rekord som jag törs påstå är oslagbart för all framtid. Det är nämligen en platta med Original Dixieland Jazz Band, bandet med Nick LaRocca i spetsen som räknas som världens första jazzband någonsin. På konvolutet står det "Historic recordings of the first recorded jazz music". Vi snackar alltså inspelningar från 1917-1918 och vad som troligen är dom äldsta jazzinspelningarna någonsin! Detta, mina damer och herrar, är musik- och jazzhistoria! 
     Därför är det också lite speciella premisser för denna platta. Om vi börjar med det lätta, inspelningskvaliteten. För att vara så gamla inspelningar, och en utgivning från 50-talet, så är kvaliteten otroligt bra. Man skulle snarare kunna tro att dom här inspelningarna snarare är från 30-40-talet. 
     Också då det lite svårare, bedömningen. Som ni märker så har jag valt att inte sätta betyg på den här. Det vore fel på något vis. För om vi bara går efter musiken så är det har den typen av kaosartad dixieland där alla spelar i munnen på varandra och det saknas bas. Det är inte alltid min favorittyp av jazz. 
     Däremot så är detta ju som sagt historia vi snackar om. 20-talsinspelningar förlåter det mesta vad gäller jazzstilar och hade inspelningarna varit från ovannämnda 30- eller 40-talet så hade omdömet kanske inte blivit lika bra. Men nu är det ju några av världens första jazzinspelningar på fysiskt format utgivet på 50-talet på något så ovanligt som 10-tumsformat och då är känslan lite annorlunda. Så det känns lite fel att betygsätta detta då musiken ändå hamnar underordnad  och åldern och känslan är det primära. Plattan blir ju såklart kvar ändå! Ett oslagbart rekord alltså. Jag ser det som lite svårt att tro att jag skulle hitta inspelningar äldre än 1917...



Anne Murray - Where do you go when you dream
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Capitol
Betyg: 4/5

Och då tillbaka till mer normala tider. Anne Murray har förekommit förr på bloggen och den här gången är det den nyaste plattan jag har med henne. Dock ska man inte tro att Murray har gått all in i 80-talet utan stilen känns igen, det tillbakalutade, det sentimentala och hennes svala och mogna röst. Kanske någon mer synth har klämts in, men inte så att det är en helt ny 80-talsförpackad version av Anne Murray som kommer här. Och den allra värsta countryfierade steelguitaren är också utelämnad så det är alltså singersong-versionen av henne det här. 

Den här plattan är nästan uppdelad i två delar. Det kanske är medvetet, att döma av bilderna på baksidan, men jag hittar ingen information om det. Sida A är mer i balladstil med inte allt för positiva och glada kärlekstexter och mycket brustna hjärtan och sida B är mer i glada tecken och med låtar som ibland även går i uptempo. Jag tycker detta är en riktigt avkopplande och fin platta som tar Anne Murray till en ny tid utan att förstöra henne utan som lyckas bevara det som är bäst med denna sköna sångerska. 



Stan Ridgeway - Camouflage
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: I.R.S
B-sida: Salesman

Jag köpte en hyggligt stor hög med singlar också denna månad och några av dom ska jag beta av här och nu. Paul Hardcastle var inte den enda som kunde sjunga om Vietnamkriget på hitlistorna. Året efter den låten så gjorde sångaren i new wave-bandet Wall Of Woodoo ett till lyckat försök. Det här är en låt som sakta vuxit med åren, från att jag 1986 mest noterat låten och tyckt den var OK, men inte mer, till att den idag blivit en mysig helt OK och lite underskattad 80-talshit. Här i Sverige blev det väl ingen jättehit precis, även om den spelades en del i radio. Däremot i det brittiska öriket sålde den riktigt bra.

Låten handlar om en Private First Class i den amerikanska marinkåren (eller menig som vi väl säger här) som under kriget i Vietnamn går vilse i djungeln och räddas av en marinsoldat som kallas "Camouflage". Det som ändå gör att den sticker ut är att den trots allt går i en sorts country-takt, fast ändå mer popliknande. Om man jämför med mycket av det som kom 1986 så skiljer den sig gravt med sin ändå rätt okommersiella stil utan synthar. Som sagt, även för en som jag som inte alls är ett jättefan av country så känns den riktigt skön och spännande, med en riktigt bra melodi och ett soud som sticker ut.



Survivor - Burning heart
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Scotti Brothers
B-sida: Feels like love

När man hör Survivor så tänker man förstås automatiskt på Rocky III-temat "Eye of the tiger", vare sig man vill det eller inte, en låt som jag bara inte orkar höra en gång till! Den tillhör kategorin låtar som är så sönderspelad att man dör lite inombords när den spelas. Men det var ju inte enda gången bandet gjorde musik till en Rocky-film. Redan till nästa rulle, Rocky IV, så var bandet tillbaka med en ny låt. Filmens intrig känns snudd på lika uttjatad som "Eye of the tiger", en film som rider på kalla krigets tidevarv där USA ska ge Sovjetunionen på nöten i någon gren, i detta fall då boxning. 

Survivor är ett band annars som jag i övrigt inte har ägnat så mycket uppmärksamhet åt. Ett tufft rockband i mängden som har gjort enstaka helt OK låtar, men som ändå passerat mig obemärkt förbi. Men jag får nog ändå säga att den här låten, "Burning heart", är bandets bästa låt, och eoner från tigerögat. Låten är pampig, marscherande och dramatisk, förvisso med en väldigt klyschig text, men med en riktigt skönt rocksound och med en spännande dramatisk inramning. Låten blev en riktigt stor hit, den största med då relativt nya sångaren Jimi Jamison, men har med åren hamnat gravt i skymundan av den mer kända "Eye of the tiger"., vilket är intressant med tanke på att Rocky IV på sin tid var en större filmframgång än Rocky III.

Jody Watley - Still a thrill
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: MCA Records
B-sida: Looking for a new love (a capella)

Det tog några år från det att Jody Watley lämnade Shalamar till att hennes solodebut kom ut. Den första singeln, "Looking for a new love" blev dock en stor hit i USA 1987 med sitt sensuella och sköna groove. Sen var det dock dags för singel nummer två och det är den som det handlar om här. Precis som på den mer kända genombrottssingeln är det André Cymone, hennes senare make, samt David Z som har proddat. Och det här är ingen direkt dålig låt. Det är ett habilt hantverk, men jag tycker att låten kanske kunde ha skiljt sig från hur "Looking of a new love" lät. Den låten hade något eget och speciellt och den här försöker mera kopiera soundet, fast utan de speciella hookar och den känslan som då, samt en svagare melodi. "Still a thrill" låter lite som en lågbudget-variant på "Looking for a new love" och kunde ha fått stanna på debutplattan som albumspår. Nu har jag ju plattan också så jag vet att det är en riktigt bra platta med många starkare spår. Låten lyckades hyfsat, men inte i närheten av den framgång som föregångaren blev. Men det slutade ju väl ändå och Watley skulle göra flera riktigt bra plattor och låtar längre fram. Den här var dock svagare än jag hade hoppats på, även om den får godkänt för ett trots allt schysst groove.

Och när vi ändå är inne på "Looking for a new love", b-sidan! Det står att låten är gjord "A Capella", vilket inte riktigt är sanningen. I en A Capella sjunger man utan instrument och här finns det ju helt klart en synthslinga som går i bakgrunden. Det enda som man tagit bort är trummorna. Det är inte riktigt min bild av A Capella. Inte för att det är singelns största problem, men rätt kul att peka på ändå.