Recensioner från Retrogalaxen 1

Dags för den första delen av många av mina gamla recensioner från min gamla hemsida Retrogalaxen att publiceras här då och då. Som jag skrev tidigare så ska den sidan göras om och uppdateras igen, men recensionerna kommer då att försvinna. Dock så är många recensioner som jag ännu står för och därför så är det bättre att dom kommer till användning här istället för att dom försvinner och jag får göra om dom. Vad man däremot ska ha i åtanke är att en del saker i texten kanske är lite inaktuella, texterna är kortare och min skrivstil har ändrats något sen dess. Dom är trots allt skrivna under 00-talet. Därför så lägger jag till med noteringar och/eller en liten uppdatering efter dom skivor som kräver det.

Huey Lewis & The News - Picture this
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 4/5

Huey Lewis, idag 58 år gammal, är numera omsadlad från rockkung till musikalstjärna. När han stod på toppen av sin karriär på 80-talet så var det lite svårt att tro. Detta är en väldigt tidig Huey Lewis & The News, då bandet ännu var relativt okända i Sverige. Men musiken är ungefär den samma, radiorock med starka bluesinfluenser. På denna platta så är det dessutom inte så lite Bruce Springsteen-varning på flera låtar. Men bandet röjer och har lika kul som vanligt och jag har alltid gillat Huey Lewis röst. Normalt sätt är jag rätt likgiltig för sån här radiorock från tidigt 80-tal. Produktionen brukar kännas som en axelryckning och låtarna är rätt trista, men detta är ett riktigt undantag, för även om det saknas en riktig hit i samma kaliber som de senare "If this is it", "Power of love" och "Stuck with you" så saknas det för det inte bra låtar. "Whatever happened to true love", "Change of heart" och "The only one" är kanonlåtar och rockröjaren "Working for a livin´" sitter fint. Detta är en riktigt bra platta i samma kaliber som de senare succéerna. Inte lika snyggt gjort, men bandet har kul och låtarna är riktigt häftiga och bra!
(2025: Huey Lewis, 74, har fått lägga karriären på is efter att ha drabbats av Ménière's sjukdom.)



Kenny Loggins - Back to Avalon
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3,5/5

80-talets mest anlitade soundtracksångare var nog utan tvekan Kenny Loggins, på 70-talets ena halvan av bandet Loggins & Messina. Många kanske minns honom från "Footloose" och låten med samma namn samt "Danger zone" från "Top Gun". Mindre känd film var "Over the top" som dock hade Kenny Loggins låt "Meet me halfway" på soundtracket som blev en mindre hit. "Back to Avalon", som också innehåller den låten, är inte alls en dålig platta och betyget fyra ligger rätt nära, men den når inte ändra fram på grund av bristen av en riktig smashhit att lyfta plattan med. Övervägande är amerikansk radiorock av samma stil som Starship och Richard Marx, vilket inte alls är att förakta. Det bara en riktig sänkare här, den sega titellåten. Resten är helt OK, "One woman", den rockiga duetten med Michael McDonald, "She´s dangerous" och "Isabella´s eyes". Men det finns ingen hit att nynna på direkt, som ovan nämnda artister verkligen kunde prestera, vilket gör att det blir en lite anonym platta som man inte minns mycket av när pickupen lämnat skivan. "Meet me halfway" i all ära, men den är inte det mest hitmässiga som kommit från Giorgio Moroders penna. Men ändå ett bevis på att Kenny Loggins borde fått göra mer än att vara utfyllnad på eviga soundtracks ingen mindes.
(2025: Jag får det att låta här som att Loggins bara sjöng soundtracks, på den tiden här väldigt oinlyssnad på Loggins & Messina och mycket av hans soloalbum som jag var. Men det är klart att jag vet att han är långt mer än filmmusik. Dessutom gjorde jag något då som jag inte gör nu, ger halva betyg.)




Dave Stewart & The Spiritual Cowboys - Dave Stewart & The Spiritual Cowboys 
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: RCA
Betyg: 4/5

Eurythmics Dave Stewarts första solosteg efter det bandets första splittring är inte alls så dålig som man kan tro. Detta projekt varade två plattor och detta är den första. Både plattan och Dave Stewart själv låter ofta kusligt likt en yngre David Bowie. Och ibland så är det en hel del Beatles och framför allt John Lennon i låtarna och produktionen. Inte minst andra singeln ”Love shines”, som säkerligen hade kunna ha sjungits av Lennon om han hade levat 1990. Men det är inte alls dåligt, även om texterna ibland svävar ut åt obegripliga håll. Det är väldigt brittiskt och otroligt snyggt gjort. ”On fire” och ”This little town” är lysande poppärlor och många av låtarna överlyser faktiskt mycket av det som Eurythmics gjorde under senare delen av 80-talet. Och första singeln ”Jack talking”, som faktiskt handlar om Jack Nicholson, borde ha blivit en mycket större hit än den blev. En klart underskattad platta!



Triple & Touch - 1000 gånger 
Utgivningsår: 1996
Skivbolag: The Grapevine Label Scandinavia
Betyg: 4/5

Två plattor har kommit från spexarna och clownerna i Triple & Touch och detta är den andra. Triple & Touch album är mer seriös än deras framträdanden, men knappast sämre för det. Denna platta innehåller en intressant blandning mellan jazz-visa- soul- och pop. Skön stämsång och bra solosång. Samt lysande och romantiska texter. Denna platta är inte trendig eller modern, den är bara cool, skön och mysig. En anledning för Lasse Kronér att återförenas med Ken Wennerholm och Göran Rudbo. 
(2025: Jag vet, "spexarna och clownerna" är inte världens bästa beskrivning.)



Anita Baker - Giving you the best that i got 
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Elektra
Betyg: 4/5

En mäktig stämma sjunger på denna platta, Anita Baker, som under 80-talet var en av USAs största soulsångerskor utan att få en riktig singelhit. På "Giving you the best i got", som hon varit med om att producera tillsammans med Michael J Powell, så är stilen solklar. Mogen nightclubsoul för den riktigt romantiske och jag antar att jag då tillhör den kategorin. Förvisso finns här varken en trånande pianoballad eller en klatschig discorökare, men plattan är väldigt skön och Anita sjunger väldigt bra. Att hon gillar jazz hörs klart, inte minst i den gungande bossaliknande "Good enough". Hon tar även hjälp från diverse blåsare och orkestrar ibland. En platta för dig som vill ha en mysig stund vid en brasa eller vid en bok medan regnet smattrar vid rutan. 
(2025: Att Anita Baker inte hade någon singelhit är inte riktigt sant. I Sverige hade hon ingen hit, nej, men titelspåret från denna platta, "Giving you the best that i got", blev USA-åtta och det räknas nog till att kalla det för hit. Dessutom märks det att benämningen "Smooth jazz" var obekant för mig då.)