Nytt i samlingen - Augusti 2025

G.C Cameron - G.C Cameron
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Motown
Betyg: 4/5

Namnet G.C Cameron är idag förmodligen bortglömd eller okänd för många. Han var väl ingen av Motowns största framgångar, men släppte en hel del plattor och är väl mest känd för att han sjöng på The Spinners originalverison av låten "It's a shame". Dock lämnade Spinners Motown bara något år senare, medan Cameron valde att stanna och där var den sagan sen slut. Den låten har ju sen överlevt länge, från Monie Loves version på 90-talet till Bob Shepherd och Da Clubbingmans sköna dansversion idag.

Jag har en platta med G.C Cameron sen tidigare, "Rich love, poor love" som han gjorde tillsammans med Syreeta Wright 1977. Det här är då plattan före-före den och jag får lite vibbar till Marvin Gayes 70-talsplattor, i alla fall vad gäller sound och stil. Däremot är det väl det väl inte samma melodier som på Gayes ikoniska mästerverk, som "What's going on" eller "Let's get it on". Men soundet är riktigt snyggt, Cameron har en bra röst och melodierna är helt ok! Det här är en riktigt bra soul platta som kanske vill sticka ut mer än den gör, men det behövs inte. Det låter så bra ändå och skivan blir kvar i samlingen!



Betty Everett - Happy endings
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Fantasy
Betyg: 4/5

Betty Everett är i stort sätt idag känd för en sak, det var hon som hade den första hiten med "The Choop choop song (it's in his kiss)", alltså låten som Cher idag är mer känd för. Hon (Betty alltså, inte Cher) avslutade sin karriär rätt tidigt och släppte sin sista platta redan 1975, den här. Men det var ett riktigt fint avslut på karriären. 

"Happy endings" har en sak gemensamt med plattan ovan med G.C Camaron, Gene Page har arrangerat och stått för stråkarna på båda plattorna, samt att han här också har proddat, tillsammans med brodern Billy. Men där Cameron mer är funkig och ett försök att gå sina egna vägar så är Betty Everett en relaxande och skön karamell. Låtarna går från medeltempo till ballader och det är riktigt vackert och välgjort. Det finns vissa soulartister och soulplattor som bara har överflöde av ballader och där det skulle må riktigt bra av ett riktigt upptempo, men här är det så välgjort och snyggt att det inte behövs och en stor tumme också till Gene Page stråkarr. "Happy endings" är så smeksam och skön att det inte alls behövs utan man kan bara koppla av och njuta! Betty Everett lämnade sin karriär för att jobba med kyrkan och inom Rhythm & Blues Foundation och gjorde det med flaggan i topp, för att nämna en riktigt sliten klyscha. Detta är väldigt njutbart och plattan blir klart kvar i samlingen. 



Magnus Uggla Band - Magnus Uggla Band sjunger schlagers
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: CBS
Spår: Johnny The Rucker/Leva livet/Ring ring/Mälarö kyrka

Magnus Uggla får inte många chanser på bloggen. Mycket för att hans låtar antingen är sönderspelade till max, är mer rebellrockiga än jag klarar av eller blir en parodi på sig själv. Men den här EPn, som man inte ser så ofta, blir kvar och känns nästan som bland det roligaste jag har hört med honom. Inte musikaliskt kanske hela tiden, men som idé.

1979 försökte Magnus vara den ultimata rebellen som försökte skaka om rejält i Melodifestivalen med sin "Johnny the rocker", som stack ut från mycket annat som varit med i tävlingen genom åren. Det gick inte så bra utan han fick nöja sig med sista plats, vilket han inte direkt hymlar med utan ståtar stort med på omslaget. Nu är "Johnny the rocker" en helt OK låt ändå, om än någon sliten. Men till detta så släppte han denna EP där han och hans band passar på att göra sina egna covers på andra klassiska schlagerhit och om man nu som jag vill ha covers som vågar sticka ut från originalet så får man sitt lystmäte. Här tar bandet sig an Lill-Babs "Leva livet", ABBAs "Ring ring" och Lenne Brobergs "Mälarö kyrka". Den sistnämnda har ju spelats en hel del och är för många en Uggla-klassiker, även om jag hellre hör originalet alla dagar i veckan. Men däremot så har "Leva livet" och "Ring ring" fått roliga rockiga arrangemang, varav ABBA-låten med saxofon från Reg Ward låter som om det var hämtat från Bruce Springsteens studio. 
     Och apropå Springsteen, omslaget på den här EPn bär en väldigt liknelse med en framtida klassiker kallad "Born in the USA" och eftersom jag betvivlar något att The Boss, hur mycket han än älskar Sverige, skulle ha sett Ugglas omslag och tänkt "I've got re-do this cover!" så är det en kuslig tillfällighet att dom är så lika. Nästa fundering är; varför heter låten här "Johnny The RUCKER" och inte "ROCKER"?



Tomas Ledin - En dag på stranden
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Polar
B-sida: En rocktågsmix 1991

Jag vet, jag sa i förra månadens "Nytt i samlingen" när jag skrev om "Kärleken är som en studsande boll" att Tomas Ledin inte är någon som återkommer ofta och här kommer han två månader i rad. Men som jämförelse är det en kul sak, för det skiljer nio år mellan låtarna och stilarna är ändå så skilda. 1990 så gjorde Ledin storsäljaren "Tillfälligheternas spel", som jag ännu ser som Ledins överlägset bästa platta någonsin, och ett år senare kom hans sommarlåt från plattan "En dag på stranden". Ända sen "Sommaren är kort", som var singeln efter ovan nämnda "Boll"-singel, så har ju Ledin blivit något av en svensk sommarklenod och varför inte fortsätta att rida på det med en ny sommarhit? "En dag på stranden" är en skön, somrig och sval poppärla som inte är lika direkt som klassikern, men som ändå får fram det somriga budskapet med ett skönt sound.
     Och den här låten blev inte heller någon ny sommarklassiker, även om den ibland spelas som ett alternativ till "Sommaren är kort". Vilken som är bäst av dom är förstås en smaksak. Jag vill nog inte välja, dom är båda bra olika sätt.
     För den som undrar så innehåller b-sidans rocktågsmix, eftersom Ledin den här sommaren tuffade runt Sverige på järnväg med Lena Philipsson och Niklas Strömstedt och konceptet Rocktåget, och den mixen innehåller alla övriga singlarna från "Tillfälligheternas spel". Så, nu kommer det inte bli någon mer Ledin på ett bra tag! Lovar!



Kim Wilde - Can't get enough (of your love)
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: MCA
B-sida: Someday

Kim Wilde hösten 1990 hade vissa problem och karriären pekade klart neråt. Och jag ska inte på något sätt förneka att plattan det året, "Love moves", inte är lika stark som till exempel föregångaren "Close", med megahits som "You came" och "Never trust a stranger". Den är ett helt OK album, men lyssnar man på singlarna så är dom inte alls lika hitmässiga. Det är första singeln "It's here" ett klart bevis på. 

"Can't get enough (of your love)" är då plattans tredje singel och var inte ens släppt i England utan bara i övriga delar av Europa. Jag är inte säker på om det är ett korrekt val, för av singlarna som släpptes från "Love moves" så är det här den som låter mest som om den kom från just "Close"-plattan. Det är ett väldigt bra disco-sound av broder Ricky, även om refrängen har lite mer album-spårskänsla än megahit. Men det är en väldigt bra och skön låt som borde ha blivit en större hit än den bortglömda låt som det nu blev.