måndag 15 juni 2009

Boyd Raeburn - On the air

Denna platta tog det mig 20 år att få tag i. Inte just kanske DENNA skiva, men en skiva med den här orkesterledaren, Boyd Raeburn. Raeburn var en storbandsledare i USA som aldrig nådde upp till de stora på 40-talet, Benny Goodman, Count Basie och Duke Ellington. Han gjorde en för tiden mindre kommersiell variant av storband som experimenterade väldigt mycket med olika stilar och som inte följde någon mall. I orkestersättningen kunde man hitta både valthorn och harpa. Närmast kunde han jämföras med Stan Kenton, även om jag tycker han är långt bättre än Kenton. Kritikerna älskade Raeburn och menade nåt nytt hade kommit till storbandsvärlden. Men skivköparna var kräsnare och föredrog mer dansbar jazz. 1949 så fick han ekonomiska problem och färre engagemang och la storbandskarriären på hyllan.

Trots att han aldrig sålde särskilt mycket så fick Raeburn ändå en hel del engagemang vid nattklubbar och hotell och en hel del av dessa spelningar spelades in för radio. 1988 så var jag en 13-årig nybliven jazzälskare som lyssnade flitigt på ett jazzprogram i radio, "Smokerings" med Leif Andersson. I ett av dom programmen så presenterade han ett special kring just Boyd Raeburn med ett antal inspelningar från Hotel Lincoln i New York. Jag blev totalfascinerad av Raeburns musik och stil. Speciellt hans version av "Speaklow", som jag än anser är en av de bästa jazzinspelningar nånsin som gjorts. En skola för hur bra storband ska låta!
Sen dess har jag letat efter en hel platta med Boyd Raeburn utan att ens vara i närheten av det. Förrän 2008 när jag på Sundsvalls skivmässa mötte en utställare med mycket jazz där denna liveplatta fanns. Gissa om jag dansade ner för parkeringen när jag skulle hem sen!

Denna skiva är också från en radioupptagning, från Los Angeles 1946, och glädjande nog är den också helt oklippt, med presentatör och allt. En annan av Raeburns allra bästa nummer är hans version av "A night in Tunisia". I upptagningen från Hotel Lincoln jag hörde 1988 är Roy Elridge med på trumpet. I denna inspelning är det kompositören själv, Dizzy Gillespie, som gästar. Andra hörbara nummer är balladen "Picnic in the wintertime", sjungen av David Allen, "Tonsillectomy" och en annan Raeburn klassiker, "Boyd Meets Stravinsky". Samt en väldigt udda sorts jazzsymfoni kallad "Tone poem in four movements", som kanske inte är det mest vanliga jazznumret i världen, men väldigt spännande att lyssna på.

Boyd Raeburn var värd en större plats på jazzkartan för de fantastiska arrangemang och den sköna stil som han spelade. För en gångs skull hade kritikerna mer rätt än folket. Men kanske så var det som man sa: Han var så långt före sin tid att publiken aldrig var redo.

Några klipp från just denna skiva har jag inte lyckats att hitta, men däremot så kan ni njuta av två av dom fyra delarna av "Tone poem in four movement", i detta fall låtarna "Dalvatore Sally" och "Hey look, i'm da-ancing".
Dessutom en sex minuter kort, men intressant, dokumentär om Boyd Raeburn.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...