Kajagoogoo - Islands

Som ni har märkt när ni läst mina artiklar i denna blogg så finns det MÅNGA band från 80-talet som är gravt underskattade och som borde ha fått en bättre karriär. Ofta hänger det på att bandet inte har upptäckts eller att timingen var fel för bandet just då. Men tänk då ödet att i stora delar av världen vara kända som ett one-hit-wonder-band som startade karriären för en annan one-hit-wonder-artist. Detta kan sägas vara ödet för engelska Kajagoogoo, som 1983 fick en jättehit med låten "Too shy". Frågar du den normale musiklyssnaren på stan som ändå var med då så kan dom flesta bara nämna den låten med Kajagoogoo, trots att bandet gjorde mängder av elegant new wavesynth under 80-talets första hälft. Men, visst, "Too shy" är en riktigt snygg new wave-pärla i finaste form och debutplattan "White feathers" ett riktigt bra album! Men för att vara lite mer exklusiv eller annorlunda så hade jag tänkt och skriva om en inte fullt lika framgångsrik platta med bandet.
Direkt efter framgången med "Too shy", "White feathers" och den efterföljande turnén så knakade det i fogarna hos bandet. Limahl var och såg sig som bandets stora stjärna och snart var han sparkad. Limahl höll inte tillbaka utan hävdade att han hade tagit bandet där dom var idag, medan dom andra medlemmarna var lite lugnare sa att Limahl och dom andra var för olika i stil. Limahl gick vidare och gjorde en viss mycket välbekant filmlåt, som också är en riktigt snygg poppärla, "The never ending story". Men förutom den så blev det inte så mycket mer för Limahl, vilket inte känns så konstigt när man hör det efter följande matrialet. Hans bästa låtar är skrivna av Georgio Moroder, medan hans egna verk är riktigt platta.

För Kajagoogoo så blev det att sätta Nick Beggs som sångare och starta om på nytt och den här plattan, "Islands", var den nya plattan efter Limahls avsked. Kajagoogoos låtar är långt bättre och snyggare än Limahls egna låtar, men tyvärr så avtog succén även här.
När jag var ung så hade jag hört endast "Too shy", ovetandes om vem som gjorde låten och jag tyckte inte så mycket om låten heller till en början. Det var inte förrän i 90-talets början som jag insåg storheten i Kajagoogoos musik inklusive monsterhiten. När denna platta är köpt minns jag faktiskt inte, men jag tror det är en av mina många köp från "Förlorade favoriter" i 90-talets början.

Jag ska inte säga att Nick Beggs har världens mest perfekta röst. Om Limahl ska ha någon fördel så är det att han sjunger bättre än Beggs, men Beggs är ändå en OK och acceptabel sångare, även om han stundals försöker på ett nästan komiskt sätt att låta som Limahl i rösten, åtföljt av diverse utrop i falsett.
Musiken däremot här är en lite mer vuxnare och funkigare, men även mer relaxande, new wavepop än föregångaren "White feathers", vilket jag tycker är än mer tilltalande. Det låter ibland lite som Heaven 17 i deras bästa stunder. Singlarna här är först och främst låtarna "Big apple" och "Lion's mouth" som är riktigt snygga och sköna, även om dom saknar den hitpotential som fanns i "Too shy" och vilket kanske var anledningen till bandets tapp i popularitet. Tredje singeln däremot, "Turn your back on me", är en riktigt bortglömd och skönt funkig poppärla, som jag tycker borde ha blivit en långt större hit!

Andra spår att låna ett öra till är den riktigt sköna och jazzinfluerade "On a plane", "Power to forgive" och den riktigt avkopplande och snyggt producerade titelspåret "Islands".
Plattan floppade ganska mycket och man försökte korta ner namnet till bara Kaja och släppa "Islands" i USA som en mini-LP betitlad "Extra play" och en hel del spelningar blev det för en ommixning på "Turn your back on me" på dom amerikanska dansgolven, men någon större försäljningssuccé blev det inte.

Man släppte 1985 plattan "Crazy people's right to speak", som är ett riktigt underskattat mästerverk. Den floppade grovt och bandet splittrades, men plattan är långt bättre än det rykte den har fått.
2008 lyckades alla bandets medlemmar lägga sina stridigheter åt sidan och samtliga fem originalmedlemmar återförenades igen och har fortsatt att spela igen.Samma år kom nya plattan "Gone to the moon", så bara för att ett en gång lysande band har splittrats och knappt talar med varandra så betyder inte det att allt hopp är kört. Kajagoogoo kanske aldrig får en ny "Too shy" igen, Limahl kanske aldrig får en monsterhit som "The never ending story" igen, men det är kul att folk ändå får chansen igen att se hur bra new wave-akt detta band ändå var, även utan sin enda jättehit.

Två spår har jag valt, dels den utsökta singeln "Turn your back on me", dess engelska originalversion, och dels "Power to forgive". Videon till den sistnämnda är inte den officiella, eftersom det är ett albumspår, utan en fanvideo gjord av kanalägaren.