tisdag 7 april 2015

Bryan Adams - Into the fire

Det finns vissa artister som nuförtiden släpper skivor totalt i det bortglömda, men som ändå är ihågkomna för att ha varit en av sin tids allra största. Det är ändå väldigt kul att gamla stjärnor inte glöms bort helt, även om det också vore kul om deras nuvarande alster spelades ens hälften lika mycket som Lady Gaga, Taylor Swift och Rihanna och allt vad det heter (vad man åldrades 10 år plötsligt av att lägga till "och allt vad det heter").
En typisk artist som nästan aldrig hörs med något nytt numera och som aldrig nämns vad gäller händelser i musikbranschen av idag, men som ändå har sina trogna hitlåtar som spelas med jämna mellanrum är Bryan Adams. Och jag vet, antingen tycker man att han är en riktigt bra artist som skrivit flera klassiska låtar eller så tycker man att han är bara är smör-smör-smör och jag tillhör absolut den första delen, åtminstone framtill hans karriär 1992. Mer sen om vad jag gillar hans senare äventyr. Men man vet ungefär vad man får om man lyssnar på Bryan Adams. Ballader som går hem stort, den klassiska amerikanska rockgitarren och den raspiga rösten. Det är möjligt att Bryan Adams är rätt förutsägbar på vissa punkter, men jag gillar det. Han har ändå en förmåga att skriva låtar som sitter där, som är väldigt snygga, kombinerat med en rockkänsla som känns riktigt speciell och skön. Han kan ösa på i en väldigt skön fart lika väl som han kan gunga som få och på ett snyggt sätt förklara sin kärlek med ett soft piano och en gitarr.
Lite så kanske jag kände ett tag att jag hade mättnat på honom under flera år, men nu dom senaste åren har mitt intresse för Bryan Adams musik ökat stort! "Heaven" är en barndomsklassiker från mina första tracksår som jag aldrig kan höra mig less på, "Run to you" är en klassiker, rockgunget i "Can't stop this thing we started" är underbart och "Thought i'd died and gone to heaven" är en bortglömd favorit. Dessutom har han gjort en av dom bästa jullåtarna i modern tid, "Christmas time"! Jag erkänner dock att "Summer of '69" kanske är i mest sönderspelade laget.

Jag skulle kunna ha valt vilken Adams-skiva som helst, både "Reckless" och "Waking up the neighbours" är klassiker, men jag valde faktiskt, lite otippat, en av hans mest bortglömda plattor, "Into the fire" från 1987, som jag helt odramatiskt köpte på Fyndlagret i stan för en massa år sen. För mig har detta trots allt alltid
varit den bästa Bryan Adams-plattan, kanske just för att den är så friare på något vis än dom andra plattorna, som ändå är så beroende av Adams hits och förmåga att skriva slagkraftiga rockdängor och snyftarballader. "Into the fire" har ingen "Heaven" eller "Summer of '69", utan är i en tuffare och rakare rockstil som inte alltid sitter som ett knytnävsslag i magen. Normalt brukar en platta där artisten stegar tillbaka från det mest kommersiella bli rätt platt, men här har Bryan Adams ändå lyckats med att skapa en platta som känns mer speciell och har starkare melodier just för att den inte är lika kommersiell i sin stil.
När jag först hörde första singeln "Heat of the night" 1987 så undrade jag direkt om detta verkligen var det bästa Adams gjort. Då tyckte jag att den var en OK, men rätt underlig bluesrocklåt som inte alls var lika stark.
En annan låt jag hörde under sommaren, "Only the strong survive", var en kul rocklåt, som inte heller nådde upp i hitkaliber. Men som vuxen har jag lärt mig att se klarare på den här plattan, som jag idag tycker är helt kanon! "Only the strong survive" är en riktig rockklassiker som öser på i varje ton på ett fantastiskt sätt! För mig är den helt i klass med "Summer of '69" vad gäller hitpotential.
Jag gillar den mer eftertänksamma "Remembrance day" som är speciell och avslappnande i sin låtstruktur. Jag gillar också pianot i den lugna "Victim of love" och gitarren i "Hearts on fire", en annan skön rockröjare. Som sagt så känns det som en mognare Bryan Adams, vars gitarrspel ändå är lätt igenkännligt, men där melodierna har fått en friare form och känns mer avslappnande. Var det månne därför som den här plattan glömdes snabbt bort, ända till dess att det kom en Kevin Costner-film och räddade hans karriär igen? "Waking up the neighbours" är en mycket lättare och snärtigare skiva, men trots allt också en röjig och väldigt skön platta!

Däremot så tappade jag helt intresset 1993 då han kom med några ballader som var, och ännu är, till och med för sega och smöriga för mig, i "Please forgive me" och duetten med Rod Stewart och Sting i "All for love" som jag aldrig kunde med, eller rockvalsen "Have you ever really loved a woman" som var ett annat lågvattenmärke. Men nu har mitt intresse för Bryan Adams, när han var som bäst, alltså vaknat på nytt och den här plattan är ett bevis på hur lysande kompositör han ändå är. Den har inga jätteklassiker som alla kan innan och utan, men en skiva där Adams fått leva ut som musiker på ett annat sätt!

Jag har valt två låtar från plattan, dels den fullständigt bortglömda singeln "Victim of love" och den ösiga "Only the strong survive", som jag faktiskt inte hittat någon riktig video på, men låten kan man ju ändå njuta av.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...