Kärlekens Vampyrer - Lilla hjärtat (jag vill ha sex med dig)

Åter igen väljer jag en låt som tenderar till att ligga mellan två kategorier. Egentligen är den ju "Kultstämplat", men samtidigt tycker inte jag att den är så dålig att den egentligen platsar där. Men den här gången tror jag ändå att jag väljer att lägga den i "Kultstämplat", för den är så pass speciell. Alla som minns Kärlekens Vampyrer räcker upp en hand. Jo, men visst finns det en del som minns den här låten. En del yngre kanske minns om inte annat den hemska technoversionen med Sommarpojkarna.
Kärlekens Vampyrer bestod av Edvin Von Verder och Stefan Falk, som gjorde en lätt svensk popmusik med knasiga och lätt sexuellt anspelade texter. Största och enda framgången fick dom 1989 med den här låten, "Lilla hjärtat (jag vill ha sex med dig)", som var en låt som gnagde sig in i huvudet som seg kola. En visslande inledning och en refräng snart varenda kotte nynnade på:
"Lilla härtat,
jag tänder så på dig,
jag vill så gärna ha sex med dig!"
Allt sjunget i en tid då prydda Sverige försökte hämta sig efter Malenas sexchocker i "Fräcka fredag" och då det inte direkt ansågs som rumsrent att sjunga liknande textrader. Låtens produktion skiljde sig också ganska mycket från all annan svensk pop som kom då, med sin lalliga melodi och lättsamma stil.

Nu hade detta kunnat vara en vanlig knasig låt med en lagom knasig text, om det inte varit för en sak som låten blev ännu mer ihågkommen för; det skulle ingå en pratsekvens i låten där tjejen skulle förklara sin åtrå för sångaren och för den delen anlitade man ingen mindre än då hela Sveriges vamp, Mona Seilitz, som enormt tillgjort förförisk röst försöker fnittrandes förklara varför hon hamnade i säng på direkten med orden:
"Det kändes så himla rätt!
Rårätt!"
Hur många gånger före och efter har man använt ordet "Rårätt" i svensk poesi eller vardagligt språk, jag bara frågar! Här, om inte förr, sköljer en viss pinsamhet över låten för Mona Seilitz insatser känns verkligen som grav buskis av hemskaste slag. Dock så var hennes medverkan kanske inte så oväntad, för om jag inte är helt fel ute och cyklar så var Von Verder och Seilitz ett par ett kort tag vid tillfället. Ungefär lika kort varade också Kärlekens Vampyrers karriär, för nästa singel "Höjdarpudding" floppade grovt.

Men till skillnad mot många av dom andra låtarna jag skrivit om i "Kultstämplat" så bryter denna alltså mönstret för jag kan inte låta bli att gilla den här låten i övrigt, då den är enormt charmig och skönt lallig på nåt vis. Edvin Von Verder ska verkligen inte anklagas för att vara någon skönsångare, men lyckas ändå ha en röst som gör att låten får den lagom oseriösa stämningen i sig. För mig har låten också ett visst nostalgivärde då jag och en kvinnlig klasskamrat i högstadiet brukade prata och skratta åt låten på rasterna. Om du ser detta, hej Sofia!
Nå, låten är en kultklassiker i positiv bemärkelse som även jag finner oemotståndligt härligt tramsig och kul och som, trots att den faktiskt aldrig kom in på trackslistan, vuxit till en låt som vi 70-talister fnissandes ännu kan nynna på. B-sidan heter "Bättre brudar" och är väl vad man kan vänta sig av en B-sida till en sån här låt; den är OK, men absolut inget man minns.