måndag 30 november 2015

Heaven 17 - How men are

Oavsett hur mycket man gillar en genre så kommer det alltid att finnas band i den genren som man ser som svarta får, alltså artister som man har väldigt svårt att ta till sig hur mycket man än försöker. När det gäller mig och 80-talets engelska new wave-våg så erkänner jag att jag har lite svårare för Heaven 17, ett band med flera klassiska synthhits under 80-talets mitt som "Crushed by the wheels of industry"; "Temptation" och "Come live with me". Inte så att jag ogillar dom, men övervägande av deras låtar experimenterar för mycket vad gäller melodier och många låtar är svåra att ta sig till för mig. Där är band som OMD, A Flock Of Seagulls, ABC, Ultravox och Talk Talk mycket mer intressanta! Men det finns ett undantag, en Heaven 17-platta som ändå ligger mig varmt om hjärtat och som jag håller som deras överlägset bästa, "How men are" från 1984, som är deras tredje platta. Hemma i England blev detta en mellanplatta efter den enorma succén med föregångaren "The luxury gap", men ändå en hyggligt bra såld platta även om singlarna inte blev några monsterhits. Men så är "How men are" också en mer rakare platta enligt mig än det tidigare, samtidigt som den också är väldigt glad och pigg.

När jag köpte denna platta, 1997 på "Skivboden" här i stan, höll jag fortfarande på att försöka utforska Heaven 17, som jag inte hörde knappt alls under min uppväxt, och se om det var ett 80-talsband att satsa
på. Men just den här plattan var snyggare än det jag någonsin hört tidigare med bandet. Singlarna, "This is mine", "And that's no lie" och framför allt "Sunset now" är några av genrens allra skönaste klassiker. Introt till "Sunset now" är så snyggt att man bara tuppar och låten är perfekt för lata sommardagar! Har man dessutom den goda smaken att bjuda in Earth, Wind & Fires legendariska blåssektion, Phoenix Horns Esquire (bland annat på just "This is mine") så kan det ju inte bli fel! Dessutom samarbetar man med vokalgruppen Afrodiziak, som är främst känd för att ha fostrat senare Soul II Soul-stjärnan Caron Wheeler.

Denna platta har en enormt snygg synthproduktion, som förvisso experimenterar en del, men nu tillräckligt mycket för att det ska kännas fräscht och ändå klassisk new wave-synth! Sångaren Glenn Gregory har en väldigt pigg och glad sångröst och om många synthband låter väldigt ledsna eller mollaktiga så har Heaven 17 alltid låtit som ett band fylld av positivitet och "How men are" är inget undantag. Hör till exempel på låten "Flamedown", som är den andra låten med Phoenix Horns Esquire på, "Reputation" med en av plattans bästa refränger, eller inledande "Five minuter to midnight". Man kan inte heller låta bli att fascineras av bandets enda ballad på plattan, "The skin i'm in". Detta är en väldigt glad och skön synthplatta med avkopplande, speciella och lyckliga melodier!

Heaven 17 finns fortfarande, numera med bara Glenn Gregory och Martyn Ware, mannen som en gång också var med och startade Human League. Men utan att totalsåga Heaven 17s andra plattor så är detta ändå den av deras plattor jag helst sätter på alltså. Ändå har låtarna här försvunnit i glömska hos folk och singlarna till hör bandets mest bortglömda. Därför är det en ära att få låta er återuppleva några riktigt undanskuffade klassiker för jag väljer här, för en gångs skull, två singlar som smakprov, "Sunset now", tyvärr utan den underbara videon, och "This is mine"!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...