Dire Straits fantastiska album "Brothers in arms" hade jag tänkt att skriva om en dag, men som en sorts försmak så kan jag presentera en av de bästa samlingar jag äger, deras "Sultans of swing - the very best of Dire Straits".
Genom åren har mitt intresse för Dire Straits varit OK, varken mer eller mindre. Jag gillade de flesta hitsen och möjligen "Brothers in arms"-plattan och det var allt. Men mitt nyvaknade intresse för 70-talet har då skapat ett intresse att utforska Dire Straits musik betydligt mer och vill man börja lyssna på Straits så är den normala utgåvan av denna samling en utmärkt väg att starta. Här finns både de gamla hitsen, som "Sultans of swing" och "Lady writer", de mest klassiska hitsen, "Money for nothing" och "Brothers in arms", och de mer bortglömda under den sista perioden, som "Calling Elvis". Tyvärr måste vi därmed dras med två låtar med bandet som jag, hur mycket jag än försöker, inte kan lära mig gilla, låtsas-60-talspekoralen "Twisting by the pool" och "Walk of life". Men ett visst svin får man räkna med som det heter...
Nu är ju då detta en speciell utgåva, som jag hittade när jag var på en udda second hand förra hösten. Det anordnades en bordsloppis på min gamla skola i Sidsjön, en liten bit utanför Sundsvall. Där var det en säljare som sålde en storhög med riktigt fräscha CD-skivor där bland annat denna ingick. Här finns då en begränsad andra CD som innehåller en livekonsert med Mark Knopfler inspelad 1996 på Royal Albert Hall.
På denna bonus-CD så spelar Knopfler ensam sju låtar från sin långa karriär: "Calling Elvis", "Walk of life", "Last exit to Brooklyn" (temat till filmen med samma namn som han gjorde musiken till), "Romeo and Juliet", "Sultans of swing", "Brothers in arms" och "Money for nothing".
Publiken på denna konsert är riktigt bra och engagerad och Knopfler är på sitt bästa humör och spelar det ena underbara gitarrsolot efter den andra. Just detta år, 1996, så var jag på en festival här i kommunen där man hade riktigt celebert besök, Deep Purple. Jag gillar Deep Purple, men detta är ännu en av de tråkigaste och sämsta konserter jag varit på, trots att det borde ha varit en ynnest att få vara på en konsert med Deep Purple. Men Ritchie Blackmore stod och malde och malde i gitarrsolona i vad som kändes som en evighet. Men här är det aldrig tråkigt utan Mark Knopflers solon är spännande, avkopplande och mjuka men samtidigt med en sorts knivegg i sig och mina favoriter här är "Sultans of swing", som trots 13 minuter inte är tråkig en minut. Också då min favorit även på platta, "Brothers in arms", som även i original har en av de skönaste gitarrsolon jag vet.
Men detta är en riktigt bra konsert och ett lysande liveframförande av några av rockhistoriens största klassiker! Så om man vill upptäcka Dire Straits och få ännu mer krydda på allt det goda så är denna begränsade fina dubbel-CD-utgåva ett rekommendera varmt!
Här har jag då valt ett spår från varje CD. "Calling Elvis" från 1991 från samlingen och den 13 minuter långa "Sultans of swing" från live-CDn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar