Depeche Mode - synthmusikens överlevare!

Det här är en artikel som borde ha gjorts för länge sen, men av någon anledning har det inte blivit av. Jag har skrivit några hyllningsartiklar till olika artister genom åren, artiklar där jag har gått igenom dess karriär och landat på två av bandets bästa plattor. En del kanske minns Level 42-artikeln från mitt allra första år, eller Hootenanny Singers eller Bunny Berigan. Sen har det förstås förekommit hyllningar när vissa artister har dött. Men jag känner att jag borde ha gjort en Depeche Mode-hyllning för länge sen! För om någon går fram till mig och frågar:
"Men du, som samlar skivor och älskar musik, nämn den bästa artist eller band som finns!"
Utan att tveka skulle jag då säga:
"Självklart, Depeche Mode!"
Depeche Mode är en av de band jag kan säga direkt att dom har aldrig gjort en dålig platta eller dålig låt. En del låtar har kanske varit svagare, som "Dream on" från "Exciter", som är OK och bra, men långt ifrån bandets bästa. Men ingen låt eller platta har varit riktigt dålig! I nuvarande läge har jag faktiskt alla plattor, i alla fall studioplattorna, och en gigantisk hög med singlar. På min Youtube-kanal visade jag för inte allt för länge sen upp alla dessa i två filmer.
   
Och jag har skrivit om Depeche-skivor här, jag har skrivit om både "Shake the disease" och den senaste plattan "Delta machine". Men till sist kommer här min hyllning till det bästa band som finns i mina ögon, Depeche Mode. Musikaliskt är bandet syntharnas konungar, jag vet en sliten klyscha, men nödvändig att nämna en gång i alla fall. Musiken är mystisk, spännande och häftig och texterna andas både förbjudna tankar, mörker och djup kärlek. Martin Gores melodier och texter kombinerat med Dave Gahans enorma energi och unika röst, också Andy Fletcher stum bakom syntharna, vilken kombination!

     Jag har skrivit om det förut, men det tål att upprepas, jag är också så imponerad över hur bandet lyckats överleva så länge och ännu vara så stora. Sen bandet bildades 1979 så har många megastjärnor och artister kommit och gått, fått popularitet och hamnat på dekis ständig kämpandes att få ha kvar minsta lilla fanskara. Depeche Mode har överlevt alla dessa artister, trots knark, sprit, synthmusikens uppgång och fall i trendighet, hårda ord mellan medlemmarna, medlemstapp samt att man dessutom släpper skivor med väldigt långt mellanrum. Men man har troget hållit sin svarta stil med synthar och har sin fanskara som troget alltid är där och som ser till att platta efter platta är högt uppe på försäljningslistorna oavsett. Det tycker jag är imponerande och beundransvärt!

Hur jag upptäckte Depeche nämnde jag i "Shake the disease"-artikeln, i och med att den var den första låt jag hörde. Som jag har nämnt så har radion varit min bästa vän genom åren när det gäller att upptäcka ny musik och den var också den som fick mig att på allvar få en koll på Depeche Modes musik. I radioprogrammet "Himalaya" 1986 så intervjuade man Martin Gore, då Depeche skulle ha spelningar i Sverige, och spelade också äldre Depeche-låtar, som jag aldrig hade hört och föll pladask. Detta var ju vackert och magiskt! "See you", "Get the balance right", "Leave in silence", "Master & servant", vilka låtar!!! På den vägen har det sen varit album efter album efter album!

De två album jag tänkte koncentrera mig på nu är från två olika eror av bandets karriär. "Violator" är min absoluta favoritplatta, men den hade jag tänkt att så småningom ge en egen artikel. Därför väljer jag till att börja med en av de plattor jag trånade mest under 80-talet, "Black celebration" från 1986. Här möter vi ett band som står på toppen av sin karriär och som nu cementerar det tyngre och mörkare synthljuden som sitt kännemärke på allvar. Det är en mycket mystisk och mörk stämning som omger melodierna. Eller vad sägs om den inledande textraden i "Fly on the windscreen".
"Death is everywhere. There are flies on the windscreen".
Samtidigt är melodierna så starka att det någonstans finns ett litet glatt ljus i melodierna.
     Singlarna är förstås de starkaste, "Stripped", "A question of lust" och inte minst "A question of time", som jag än minns hur jag fullkomligt älskade när jag hörde den på Tracks den hösten! Vilken låt det var!
Men albumspåren lyckas verkligen bygga upp en helhet på plattan och skapa en stark platta utanför singlarna. Titelspåret "Black celebration" tycker jag ännu kunde ha blivit en singelhit och "Here is the house" är en vacker uppvisning i stämsång och en eftertänksam melodi. Detta är en av 80-talets allra bästa och starkaste plattor, som både bygger stämning och naglar fast dig vid musiken!

Den andra plattan är snäppet ännu mörkare, kanske som ett bevis på att bandet var ännu längre ner i drogträsket än tidigare. Dave Gahan med skägg, solbrillor och pagefrisyr likt en modern Jesusgestalt och videor som är mer flummiga än de någonsin varit. Jag talar om "Songs of faith and devotion" från 1993.

     1993 så tyckte jag mycket av den musik som fanns var skräp. Det var mycket musik jag skulle senare lära mig älska, men som jag här var deprimerad över, eurodisco, britpop och grunge. Därför blev den här plattan lite av min räddning detta år, för när "I feel you" och "Walking in my shoes" kom den våren så blev jag så lycklig som jag aldrig blivit förr. Äntligen en Depeche Mode-skiva att tryggt kunna hålla i handen och bara luta sig tillbaka till.
     "Songs of faith and devotion" är än tyngre än tidigare, vilket märks på den trummatande "I feel you" och låtar som "Mercy in you" på plattan. Synthrock kan man kanske kalla det om man vill. Men som vanligt när det gäller Depeche Mode så lyckas man så genialt att kombinera sin stil med annan musik och samtidigt hålla sin normala synthstil på flera låtar och kombinera dessa två på ett skickligt sätt så de hör ihop på plattan. "Walking in my shoes" är ju då en mer traditionell Depeche-låt, liksom låtar som "In your room" och "Higher love", som jag vevade om och om och om igen hemma det året, när jag snart skaffat plattan. "Higher love" är en nästan sex minuter lång låt som hela tiden känns fräsch och spännande och som bygger upp till något stort!
     Sen ska jag, i ärlighetens namn, säga att "Condemnation" kanske inte är bandets allra bästa singel. Den är en bra låt, varken mer eller mindre, men kanske den svagaste låten som bandet gjort utan att ändå vara direkt dålig.
     Men jag har vevat den här plattan sen jag köpte den en otaligt massa gånger och fascinerats av den hela tiden. Tyvärr så blev fortsättningen inte fullt lika rolig, där Alan Wilder slutade bandet, Martin Gore festade och fick alkoholproblem och Dave Gahan höll på att ta livet av sig med knark. Men de lyckades ta sig ur alla problem och vandra på som om inget hänt med den lika lysande plattan "Ultra" tre år senare och ändå förbli en av världens största band med musikbranschens kanske lojalaste fanskara.  Jag glömmer aldrig ett Youtube-klipp som jag såg från en av deras konserter för bara några år sen. Man spelade "Somebody", som då finns på "Some great reward" från 1984, och Alan Wilder spelar piano på originalet. För denna konsert så hade man lyckats plocka dit Alan på piano, som en sorts miniåterförening med bandet. Och publiken var i extas över detta och man kunde se många fans stå i publikhavet och gråta över detta ögonblick. Som sagt, den magiska kopplingen mellan fans och ett band är bland det allra bästa med att se livekonserter!

Självklart så var det ett riktigt svårt jobb att välja låtar och klipp till detta. Våndan var stor! Men jag väljer ändå två låtar från "Black Celebration" och en från "Songs and faith and devotion". Titelspåret "Black celebration" och "Here is the house", samt "Higher love" i en liveversion.