Jag har sagt förut att jag inte är något jättestort fan av Fine Young Cannibals utan fick snarare deras mest kända låtar "She drives me crazy" och "Good thing" sönderspelade till max av MTV när jag hade den kanalen i tonåren. "She drives me crazy" känns ännu väldigt söndertjatad och "Good thing" har jag väldigt svårt för idag. En gång tidigare har bandet alltså förekommit på bloggen, för tre år sen med den tredje singeln (och klart bästa) från bandets mest kända album, "The raw & the cooked", "I'm not satisfied".
Fine Young Cannibal drevs av Andy Cox och David Steele som kom från ett idag bortglömt skaband från 80-talets början, The Beat. Sångaren hette Roland Gift och han hade en väldigt speciell röst väl passande hans enorma trut. För tittar man på videon till den låt jag anser vara bandets klart bästa låt så sjunger Gift med en mun som väl skulle rymma ett full stort äpple och mer där till. Kanske är det därför jag, med några låtars undantag, aldrig fastnat på allvar för Fine Young Cannibals, eftersom sångaren spelar över något för mycket i sin sångstil.
Men bandets första album av två är faktiskt helt OK, med låtar som "Blue" och den överraskande bra Elvis-covern "Suspicious minds", och betydligt roligare än den mer kända och kommersiella andra albumet. Jag vet, rätt ovant sagt av mig. Men ljudet är mer avskalat, brittiskt och laid back, och då kan jag överse med Roland Gifts något udda sångstil. Detta kännetecknar också den här låten "Johnnny come home". I England var låten riktigt stor hit på sin tid, men överskuggades fyra år senare av den än större "She drives me crazy".
"Johnny come home" handlar om en ung man som sticker hemifrån och försöker klara sig i storstaden. Och ljudbilden är otroligt skön, framför allt den vackra trumpeten i låten. Hur ofta hör man en sordin på en trumpet i modern popmusik, jag bara frågar. Detta är en otroligt skön och gungande låt mitt i emellan jazzen och den brittiska 80-talsmyllan.
B-sidan heter "Good times and bad" och är en sorts konstig experimentell låt med en del samplingar, väldigt olikt Fine Young Canniballs egentligen, men någonstans är den spännande även om den är så mycket B-sida som det går. Men jag tänker ändå förstås bjuda på videon till "Johnny come home" och kläderna och stilen på den är egentligen riktigt skön på något vis, så långt ifrån det då trendiga pastellfärgade och plastiga 80-talet som det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar