expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 7 april 2019

Jazz At The Academic presents Glenn Müller goes to collage

Utgivningsår: 1960
Skivbolag: ARR (Arkens Rundradio)
Titlar: Bugle Call Rag/Putte och Simon/Jumping at the woodside

Den här singeln som jag köpte på Sundsvalls skivmässa igår (rapport kommer inom kort) lämnar mig med ett gigantiskt frågetecken, men samtidigt med ett skratt. Orkestern heter "Glenn Müller And His Famous Band Of Renown Kansas City Seventeen Orchestra". Singeln är inspelad 1962 i Uppsala Universitets Aula och är troligen med någon skojfrisk studentorkester. Jag säger troligen för samtidigt kan det också vara något helt annat och jag hittar absolut ingen information om den. Men "Arkens rundradio" var/är uppsalastudenternas närradio.


Än mer mystisk och komisk blir skivan när man läser musikerna, där alla är parodier på riktiga jazzmusiker, eller vad sägs om Esse Gillespie (Dizzy Gillespie), Rat Anderson (Cat Anderson, fattar ni? Råtta/Katt), Ess Ess Svensson (J J Johnson), Glenn Müller (Glenn Miller), Beronius Splonk (Thelonius Monk), Harry Corny (Harry Carney), Pommy Frités (Tommy Potter) och min personliga favorit, Nej Jones (Jo Jones)? Dessutom finns sångkvartetten "Njurstenarna" med, där Anita O'Månson (Anita O'Day, troligen också med någon blink-blink till jazzfreaket Lasse O'Månsson) och Elsa (Ella) Fitzgerald sjunger. Cornet Holeman skulle kunna vara Ornette Coleman, fast han var dels inte så känd 1960 och är dessutom inte trumpetspelare. Resten av namnen får jag sitta och försöka klura ut med tiden för där går jag bet och information om musikernas riktiga namn lyser med sin frånvaro. Den som har något förslag efter att ha läst i bilden nedanför eller har övrig information om singeln är förstås välkommen med en kommentar.

Musiken är det inget fel på. Det är inte världens bästa storband, men helt OK versioner av "Bugle call rag" och "Jumpin' at the woodside" och med lite Victor Borge-liknande skojiga improvisationer och stickspår emellanåt. Plötsligt börjar pianisten Beronius Splonk att glida över i klassiska melodier av olika slag till publikens fniss. Liveljudet lämnar dock en del att önskar tyvärr. Men det är kanske en av de mest mystiska skivor jag har köpt och bara för dess rent humoristiska sida så blir den förstås kvar. Tyvärr så är den förstås så mystisk att den inte finns på Youtube så något smakprov finns inte, men dyker den upp så kommer jag förstås att lägga in den!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...